Mobbning är mobbning om än i gyllene rus

STOCKHOLM Den här bloggen är något av en Schulmanfri zon, men jag lydde Stefan L:s råd i föregående kommentarfält och läste Ronnie Sandahls mycket genomtänkta och välskrivna text i Aftonbladet om hur mobbning tagit sig nya och otäcka former i Medie-Stockholm, under täckmanteln "interaktivitet".
Jag har så länge jag kan minnas haft en privat förklaringsmodell som går ut på att mycket av det onda här i världen bygger på flockbeteende och gruppmentalitet. Det kan faktiskt förklara det mesta. Sandahl visar tydligt hur mobbning är mobbning, oavsett om den sker i ett hörn av en skolgård eller i ett hörn av cyberspace eller Stureplan – och hur de psykologiska mekanismerna är desamma, även om det är halvkändisar som är inblandade. Här kommer ett utdrag:

[D]et kändes vulgärt att dra paralleller mellan bloggare som Schulman och skolelever som likt Emils mobbare med berått mod hade drivit en människa till självmord.

Jag såg inte mekanismerna då.

Trots att jag under ett års tid hade varit Alex Schulmans mest återkommande hån­objekt. Det hade börjat med att jag gjorde en granskning av krogimperiet Stureplansgruppen i Aftonbladet. Alex Schulman var då Stureplansgruppens pr-ansvarige, och fick därför i uppdrag att håna mig. Under ett års tid tog han varje tillfälle att häckla eller förtala mig i bloggar, tidningar, teve och radio. Jag var oftast tyst. Eller skrattade med. Vem fan vill vara ett offer.

Hellre är man som den livrädda skolpojken med nässpetsen en centimeter ovanför toalettstolens vattenyta som intalar sig: det är bara på skoj, det är bara på skoj, jävlar vad skoj det är!

(Tipstack: Stefan!)

/Gunilla