Teflonavslöjade

STOCKHOLM Jag hittade den Martin Jönsson-krönika som jag anspelade på i den förra texten!
Den finns hos Journalisten (och det var för övrigt Martin Jönsson som beställde Seymour Hersh-jobbet av mig, när han var tidningens chefredaktör) och har rubriken "Spadar som hugger i sten". Ett utdrag:

Grävseminarier är inspirerande tillställningar och årets upplaga, i Helsingborg i helgen, var nog den bästa jag varit på. Men ändå löpte det en röd tråd av uppgivenhet genom många av föreläsningarna.

Den handlar om besvikelsen över hur liten effekten blir av ett journalistiskt avslöjande. Samma historia berättades gång på gång: om hur missförhållanden röjdes, men få fick betala för det – och systemfelen består. Affärerna fortsätter som tidigare. Makthavarna sitter kvar. Ansvar avkrävs inte.

Inledningstalaren Seymour Hersh konstaterade, via satellit från ett regnigt Washington, att den högsta politiska makten i USA är teflonartat okänslig för journalistiska avslöjanden och den kritik som följer i deras spår. “Det jag gör har ingen som helst effekt i USA”, fastslog Hersh med en trött axelryckning.

Martin Jönsson försöker förklara varför det blivit så här, och hans punkter går utmärkt att applicera på "Gömda"-soppan:

• Ett allmänt sjunkande förtroende för medierna, vilket innebär att allmänheten inte längre litar på något som sägs.

Detta drabbar givetvis både Liza Marklund och Monica Antonsson (den sistnämnda har dessutom ofta fått läsa i bloggar och chattar att hon skrivit sin bok "bara för att tjäna pengar" – ett befängt påstående, som jag säkert får anledning att återkomma till).

• De som avslöjas i ett grävjobb går till motattack och talar om "kampanjjournalistik!" vilket får nyhetskonsumenterna att bli skeptiska till avslöjandets substans.

Detta har ju Marklund gjort med bravur, även om hon varit selektiv i sitt motattackerande (Expressen den 12 december). Dessutom har många av de journalister som skrivit om det hela använt modellen "å ena sidan/å andra sidan" – vilket underlättat tolkningen att Marklund ändå har rätt, utom att hon ändrat på några detaljer. Man måste läsa Antonssons bok för att förstå vad hennes avslöjande handlar om, det räcker inte riktigt med att läsa kringartiklarna (jag skrev om detta här).'

• Medierna följer sällan upp andras grävande, för att bredda storyn, få fram fler fakta och ett ökat genomslag.

Stämmer klockrent i detta fall. Det enda nya som framkommit efter Antonssons bok är uppgifter om JK- och PO-anmälningar hit och dit samt en massa tyckande och åsikter, trots att det givetvis finns massor av fakta att plocka fram för skickliga reportrar. Detta trots att Antonssons bok, som jag nu läst två gånger, inte är mer än tre kvarts-färdig. Av tids- och resursskäl, och av personliga hänsyn, har hon inte vänt på alla stenar, vilket gör att berättelsen inte besvarar alla frågor den väcker. Tvärtom innehåller framställningen en hel del (tydligt redovisade) spekulationer, en del av dem på gränsen till insinuationer. Vissa saker är det svårt att förstå att ingen – än så länge! – gått vidare med. (Jag håller på så gott jag kan med en delberättelse, hoppas återkomma med det snart om jag når det resultat och den substans jag hoppas på.)

• Makthavarna har, framför allt, blivit skickliga på att klara av avslöjanden och annan negativ publicitet, genom bland annat strategier såsom avledande manövrar och försök att avväpna avslöjandena i förväg.

Även detta stämmer ju utmärkt på Marklund, även om jag inte är helt säker på att hennes strategi kan fungera så länge till.

Tänk om någon till sist lyckas få upp henne på vinden i Gamla stan, för att röja efter dokumenten kring Stiftelsen Trossen (som ingen annan än Liza Marklund själv – inte polisen, inte kunderna, inte skattemyndigheterna – utom möjligen "Mia Eriksson" tydligen tycker sköttes bedrägligt)! Om jag inte minns fel lovade hon faktiskt Petter Ljunggren i P1:s Medierna att hon kunde plocka fram bevisen ur sina vindslådor.

Nej, det kanske är för mycket att hoppas på. Monica Antonsson själv tycks nöja sig med lite mer pudlande, och det vore ju en bra början.

/Gunilla