Bloggbävningens eftersvall

STOCKHOLM En hel del journalister och kulturskribenter må vara trötta på Gömda-soppan, men vi är nog en kritisk massa som kan försöka hålla liv i alltsammans så gott det går. Om ni ser rykten om att jag förefaller vansinnig så är det antingen sant eller blogg buzz utspritt av någon härskartekniker, hehe.

En kompis jämförde intensiteten i diskussionen med Israel/Palestina-konflikten, och hon har vissa poänger. Här finns i alla fall samma dimensioner (rörig konflikt som är svår att sätta sig in i på allvar, mediernas roll, fula knep, propaganda, parter med egna agendor, oklart vem som är medlare, heta känslor och så vidare). Folkrätten får kanske jämföras med Bibliotekstjänst.

För de flesta framstår nog Gömda-soppan mest av allt fortfarande som en diskussion om distinktionen mellan "en sann historia" v s "baserat på en sann historia", eller blott som att avundsjukebetingat drev som fått galna proportioner. Men förr eller senare hoppas jag att alla kvarvarande frågetecken rätas ut.

Jag har en miljon uppföljningar i huvudet, men försöker ju ta mig iväg till USA. Hoppas att någon kollega ser till att få en intervju med Jan Guillou som kan få förklara sin insats på PK (och kanske rentav upprätta sitt anseende). Jag har en idé till ett visst reportage som jag ska tillägna Guillou – men jag vet inte om vare sig huvud-intervjupersonen i fråga eller någon redaktion är intresserad av ett sådant reportage. Vi får se.

Det pågår som bekant fortfarande många trådar i debatten. Ett mycket intressant tema, som faktiskt borde bli en bok eller artikel eller nå't (och som såklart redan finns, fast med andra exempel), är den misstroendeklyfta som växer mellan medier och mediekonsumenter när de förra framstår som alltför oinitierade.

Jag har tidigare uppmärksammat Blekinge Läns Tidnings kulturredaktörs insats i frågan, på temat "Jag har visserligen inte läst boken, men...".
Rubriken var I sanningens dunkla vrå. Signaturen Pia gick igång, och skrev en kommentar som jag här återger i – på hennes begäran – lätt redigerat skick. (Jag har mest ändrat styckesindelningen.) Som ni ser i slutet ser hon andra dunkla vrår än sanningens.

Debatten om blandningen av skönlitteratur och journalistik är oviktig, Jane Betts?

Jane Betts, ifrågasätter du varför man i Blekinge ska behöva bry sig om att läsa böcker som diskuteras i resten av landet, och varför Blekingebor skulle gagnas av att sätta sig in den brännande debatt som rasar just nu över användandet av fiktion i journalistiska artiklar och av lögn i sanna historier?

Undrar du verkligen vad det spelar för roll för allmänheten i Blekinge att "Gömda, en sann historia" har klassificerats som facklitteratur av biblioteken ända tills i måndags? Ni fick kanske inte ens pressmeddelandet från Bibliotekstjänst där i Blekinge om varför böckerna måste märkas om och flyttas efter erkännandet från författaren att "Gömda – en sann historia" inte alls är en faktabaserad historia utan uppdiktad skönlitteratur, en Hollywoodlik saga som löst baserats på en verklig kvinnas personliga fabulerande om vad som allmängiltigt skulle kunna ha hänt antingen henne eller andra kvinnor i Sverige?

Och blekingebor har därför inget intresse av att bidragen som genom alla dessa år betalats ut till den kvinna som agerar huvudperson i Marklunds bok just nu undersöks i hemkommunen därför att man misstänker bidragsfusk? Besluten om bidrag till bokens huvudperson togs tydligen i smyg av en bekant till familjen utan att myndigheterna fick full insyn (se Södermanlands Nyheter, "Avslöjande i bok tvingar fram åtgärder").

Ännu ej utforskade frågor, såsom om hon eventuellt med hjälp av sin hemliga identitet kan ha fortsatt kamma hem bidrag genom att använda sin övergivne sons adress medan hon lever med sina bokmiljoner under en ny identitet i USA, är också total ointressant? Och en diskussion om varför verklighetens riksdagsledamöter och ministrar (bl a Mona Sahlin) uttalat sig om "Sveriges misslyckande som rättsstat" med utgångspunkt i vad som hänt Marklunds påhittade skönlitterära figur i boken är totalt oväsentligt i Blekinge?

Liksom att kvinnan i boken fått asyl i verklighetens USA, stödd av Marklunds "politiska projekt", det vill säga med dokumentation från och aktiv medverkan från Marklund i asylansökningsprocessen? Står att läsa på Marklunds webbsajt.

Eller att huvudpersonen i boken suttit i peruk och solglasögon inför en massa journalister och på TV och upprepat bokens lögner om "mannen med de mörka ögonen", flykten från Sverige och det fortsatta hotet från honom, som om det vore sant ur ett faktaperspektiv?

Att hon använt sig av radio för att tala om sin skenäktenskapsförmedling i USA, ett immigrationsbedrägeri för vilket straffet för de svenska kvinnor som lurats medverka genom skengiftemål med amerikanska män kan bli 5 års fängelse, om de avslöjas?

Är det oväsentligt att en verklig persons fiktiva lidande nu riskerar att skada verklighetens misshandlade kvinnor därför att folk nu fått anledning att misstänka att andra kan komma dragandes med fantasifulla skrönor som de Marklund och hennes romanfigur presenterat?

Eller är frågan du ställer kanske rent av istället varför man egentligen ska läsa journalistiska reportageböcker som Antonssons när det finns smaskiga kioskdeckare och tonårsromaner som "Gömda" med förljugna beskrivningar av sjövilda, blodtörstiga araber med kulsprutor som kommit hit till Sverige efter att snittat upp spädbarn och våldtagit och slaktat mammor i Libanons värsta massaker?

Kritiska diskussioner om fördomar och litterär hets mot en invandrargrupp i bokform är kanske inte vidare intressant överallt, speciellt inte i de dunkla vrår där Sverigedemokraterna är som starkast?

/Pia

Pia sätter fingret på vad som är viktigt i denna debatt. Hoppas inte Blekingeborna känner sig *kränkta* av det lätt aggressiva tonfallet, för detta är viktiga frågor – inte bara i Blekinge. Och som ni vet anser jag att medierna hittills inte gjort mycket för att gå vidare med dem.

I nästa inlägg ska jag ta upp ett citat om varför drev ibland är bra.

/Gunilla