Bonusläsning till min GP-text – i förskott!

STOCKHOLM Igår intervjuade jag litteraturvetaren Annette Årheim vid Växjö universitet. Jag bad henne läsa igenom och kommentera vad Liza Marklund och Ann-Marie Skarp skrev, och hon svarade då med följande synpunkter:

Angående Skarps och Marklunds uttalande
Hon skriver ”Det står inte ”ett sant reportage” på bokens omslag utan ”en sann historia” av det enkla skälet att ett reportage definitionsmässigt måste vara sant.”
Det må förvisso vara ”sant” men jag gissar att förlagets bärande kundkrets inte har samma genrekonceptioner som branschfolket. De flesta av Gömdas läsare ställer samma autenticitetskrav på Marklund om hon lovar ”en sann historia” som om hon levererar ett ”reportage” (min forskning visar detta väldigt tydligt).
Att som Skarp och Marklund påpeka att kunderna/läsarna läst fel är i mina ögon en märklig ovanifrån-strategi, men det är inte ovanligt i de litterära produktionsleden idag.
Poul Behrendt visar tydligt i sin forskning, med en rad exempel, hur författare och deras medhjälpare allt oftare lämnar ”dubbelkontrakt” till sina läsare – vid lanseringen av en roman kan man hävda att den är självbiografisk, för att en tid senare hävda att det handlar uteslutande om fiktion (eller vise versa). Vad författaren då gör är att påtala att läsarna just ”läst fel”. Resultatet blir att en bok som börjat tappat mark på försäljningslistorna får ny marknadsföring och därmed nytt liv.
Finns det anledning att misstänka att man på liknande sätt från Piratförlagets sida vill vända de senaste veckornas debatt till sin (ekonomiska) fördel? Det har redan hänt en gång – undertiteln ”en sann historia” fanns nämligen inte i originalutgåvan från 1995, utan kom till först i den reviderade upplagan från 2000.
Möjligen, med Marklunds avbön i åtanke, är det åter dags för en reviderad utgåva där sanningsanspråken tonas ner. När Skarp lägger ansvaret för felläsningarna av Gömda på den enskilde läsaren hänvisar hon till ”en vanlig föreställning att litteraturen kan åstadkomma en annan sanning än den faktabaserade journalistiken.” Om Piratförlaget delar denna föreställning och om denna föreställning var anledningen till att Marklund skrev sin första roman om kvinnomisshandel, förefaller det då inte rent kontraproduktivt att lägga till undertiteln ”en sann historia”?

Och angående GW:s utspel:
Han har givetvis en egen födkrok att värna om. Naturligtvis har Marklund sin fulla frihet att fabulera i egenskap av författare, men inte att sammanblanda sina roller som journalist och författare. Jag menar att de som ägnar sig åt båda dessa professioner har ett stort folkbildande ansvar att mycket tydligt signalera i vilken egenskap de skriver. Som Marklund skriver i sitt försvarstal blev originalutgåvan Gömda ingen försäljningssuccé. 1995 var det inte många som alls visste vem Marklund var. Det var först när journalisten Marklund börjat skriva deckare om en kvinnlig journalist som Gömda attraherade publiken.

Kloka ord, eller hur?! Imorgon kan ni läsa mer om Annette Årheims forskning i Göteborgsposten (jag länkar väl härifrån).

Uppdatering: Här är texten i GP!