27 January 2009

Gömdapaus (åtminstone i det offentliga)


STOCKHOLM Ovan ser ni hur artikeln i Ilta-Sanomat som jag hjälpt med research ser ut. Nu kommer jag att ligga en aning lågt med Gömda-inlägg ett tag, mest eftersom jag egentligen håller med Witch-Bitch om detta:
Den här relativt tomma debatten, står i patetisk kontrast till den reella problematik som dominerar människors tillvaro runt om i världen.
Helt tyst blir det dock inte här, som ni kanske kan gissa. Jag tycker forfarande att debatten måste hållas igång tills vi förstår vad det var som hände och varför, och tills det bestående intrycket för de flesta handlar om något annat än genrer och drev. Vad som egentligen hänt har vi ju fortfarande ingen aning om – och det är med tanke på ovanstående citat mycket synd att det inte kom några ordentliga svar redan i höstas.

Och debatten har varken varit tom eller pseudo-, menar jag, utan har åtminstone bitvis avhandlat synnerligen viktiga saker.

Mitt intresse i detta har varit
missbruk av journalistikens makt och journalistikens arbetsmetoder. Gömda-soppan har visat och visar på flagranta brister, på många olika håll. Det har varit intressant att se dessa, på närhåll och i realtid.

Sedan finns givetvis många andra saker att intressera sig för i världen också. Idag fick jag exempelvis en beställning på en New York-krönika och en artikel om "Obama och mänskliga rättigheter", som båda ska bli mycket intressant att ta itu med.

Oavsett hur mycket man satt sig in i sakfrågan och Gömda-debatten kan man gott läsa en enda, kort text – nämligen familjen Hjortsbergs fina inlägg på Sourze idag. Citat:
Av alla våra försök att få någon vid ett massmedium att skriva om detta, var det bara Monica Antonsson som det gick att prata med. De övriga gömde sig bakom Mia, de ville inte ens höra på oss. Vi ville inte att det skulle bli dessa personpåhopp åt höger och vänster. Ni som säger att det har varit ett hatdrev emot Liza Marklund har inte läst de vidriga påhoppen på Monica Antonsson. Liza Marklunds inblandning i detta var att hon och Mia tillsammans skapade "fenomenet Mia". Sedan att Liza inte ville säga att de hade skarvat, ljugit och hittat på, det får stå för henne. Mia själv säger inget alls.
Vi är inte på något vis avundsjuka på deras miljoner. Men deras framgångar får inte ske på andra människors psykiska hälsas och sinnesfrids bekostnad.
Själv har jag lite grävtrådar ute i både Stockholm, USA och Chile (det, ni!). Vi får se vad som händer.
Jag har sedan mitten av december skickat förslag på reportage, artiklar, intervjuer och andra uppföljningar till mängder av olika slags redaktioner, extra många den senaste veckan – men hittills har responsen tyvärr varit tämligen klen. Fast delvis beror det på att vissa tidningar själva ska skriva, och det kan jag inte säga mycket om. Jag hoppas fortfarande på att få skriva mer, även mot betalning (och inte bara här på bloggen).

Jag har flera andra artikelbeställningar på gång, så jag får prioritera dem. Nu måste jag ta tag i min privatekonomi och försöka hålla skattmasen och CSN borta (de vill ha abnorma belopp av mig, vilket är jobbigt och antagligen bara kan avhjälpas medelst någon äktenskapsförmedling i Arizona eller så). Så i god fattiggourmetstil ska jag avsluta Stockholmsvistelsen med ett besök med mina vänner på Cadierbaren på Grand Hotel. Sedan: New York. Fast kanske en sväng till Oxelösund dessförinnan.

Omröstningen om dummaste Gömda-citat pågår till den sista januari.

Förresten, om ni kollar det kommande numret av Neo hittar ni en kort Gömda-krönika som jag skrev för några veckor sedan. Den är på grund av pressläggningen lite daterad, men tyvärr ännu aktuell.

/Gunilla

10 comments:

  1. IB-affären blev ju litet halvgången när den briserade 1973 - varken Bratt & Guillou själva eller de stora tidningarna var fullt klara över var det blev riktigt brännbart, och sen kom den farsartade rättegången för spioneri - men den gången undvek de stora drakarna åtminstone inte att skriva och rycka i frågan. Hade det hänt idag undrar man verkligen hur tidningar och tv hade hanterat saken.

    ReplyDelete
  2. Ja, Seymour Hershs avslöjanden om Song My hade också lite svårt att få flyghöjd till en början.

    För att inte tala om hur usla alla medier var på att göra uppföljningar på TV4 Kalla Faktas avslöjanden om CIA/egyptierna. (Attans, jag skulle ju blogga om det de sade om "drev" i Medierna i lördags).

    Inga jämförelser i övrigt. Men visst kan det bli så att historieskrivningen om detta förändras lite med tiden.

    ReplyDelete
  3. Jag är så frusterad över vart debatten tagit vägen. I normala fall hade drakarna dragit på rejält inför alla trådar som finns i denna Gömdaskandal.

    För mig är perspektivet på barnen och hur de tagit skada av Liza & Mia show. De borde skämmas!

    ReplyDelete
  4. Debatten har fokuserat på helt fel saker. Det är inte boken Gömda i sig som är intressant. Det är inte undertiteln “en sann historia” som är intressant. Det är inte drevet efter Liza Marklund som är intressant.

    Det intressanta är vad det är för “politiskt projekt” som är så viktigt att Liza Marklund har gått över lik för att få ut sitt budskap. Vad är det som driver henne så starkt att hon utan problem har kunnat förstöra livet för Elisabeth Hermon? Vad är det som är så viktigt att Liza och Mia gömmer sig bakom källskyddet? Vad är det som är så viktigt att Segerström desperat skriker ut att det gör detsamma om Gömda beskriver sanningen eller ej?

    Vad är det “politiska projektet” och vilka fler än Liza Marklund är involverade i det?

    ReplyDelete
  5. Jerbaz och Anonym,

    Jag kan bara hålla med...

    ReplyDelete
  6. Du skriver: "missbruk av journalistikens makt och journalistikens arbetsmetoder".

    Det inspirerar till frågor som jag så önskar skulle belysas mer, eftersom jag själv är lekman på området:

    * Hur diskuteras källskydd internt i mediavärlden idag, till skillnad mot för 10-15 år sedan? Finns det seminarier eller vidareutbildnig? Var förs etikdebatten internt? Är det varje medium för sig eller finns det något bredare fora?

    * Av det följer nästa fråga: Kan man skriva en roman och hävda källskydd? Om nej, vad händer om man sedan skriver en journalistisk text med hänvisning till romanen, kan romanen då "sekretessbeläggas" på grund av källskydd?

    * Kan/får en journalist eller reporter polisanmäla något som h*n misstänker är ett brott och samtidigt skriva artiklar om det? Visst blir det ett scoop - men om det inte var en olaglig handling, då? Känns väldigt oetiskt för mig. Rättsosäkert, till och med.

    * Vem får kalla sig journalist resp. reporter?

    Ja, du ser, många tankar och frågor. Jag har inte en aning om var jag skulle kunna få svar på dem.

    ReplyDelete
  7. Svaret på frågan 'vem får kalla sig journalist?" är i princip att det kan/får vem som helst göra. Vi har ju lämnat det läge där journalisten alltid var en Legitimerad Person med presskort och avtal med en tidning eller tv-kanal. Idag kan i princip vem som helst uppträda i rollen som journalist för en lämplig story, och antingen sälja sina texter på ffrilansbasis eller själv publicera dem på nätet, går det så går det. I sig inget fel, men det ställer nya krav på att vara kritisk eftersom tidningar och tv börjat schappa från sin "kontrollera halten"-funktion. Och vad värre är, vi har ju nästan ingen mediekritisk debatt i de större medierna längre.

    ReplyDelete
  8. Om Liza Marklund hade skrivit om en känd person, en man, en politiker, om någon med resurser hade drabbats osv är det väl uppenbart att hon inte kunnat gömma sig bakom det löjliga påståendet att en yrkesverksam journalists påstått sanningsenliga berättelse naturligtvis inte alls behöver vara sanningsenlig för det fattar väl alla, höhö.

    Hon må skratta hela vägen till banken, men den skada hon åsamkat journalistkåren och öht möjligheterna att föra debatt - eftersom debattinlägg i bokform eventuellt kan bygga på fantasier fast de sägs bygga på verkligheten - är oförlåtliga.

    Inte bara inför de enskilda drabbade, utan inför hela den läsande allmänheten och kanske särskilt de seriösa journalister och debattörer för vilka hon så cyniskt och självupptaget undergrävt trovärdigheten borde hon be entydigt och klart och tydligt om förlåtelse. Sen borde hon skämmas och i tysthet tänka över sitt uppdrag som journalist och sin roll i offentligheten.

    /T

    ReplyDelete
  9. Pipopp,

    Jättebra frågor! Som jag skrivit några gånger här har jag önskat att någon skulle bena ut dem i debatten. Får hoppas på kommande nummer i Medievärlden/Journalisten/Resumé... Jag vill också läsa om detta.

    Bara ett snabbt svar:
    * Vem får kalla sig journalist resp. reporter?
    Reporter är en slags journalist (andra varianter på journalister: pressfotograf, redaktör, researcher, redaktionssekreterare m fl), ochsom Magnus skriver är titeln inte skyddad. Det är förstås inte förenligt med yttrandefriheten att ha någon slags spärr in i yrket. Den som är medlem i Journalistförbundet förbinder sig dock att följa vissa yrkesetiska regler, och de flesta redaktioner följer det regelverk som finns (Granskningsnämnden för etermedier; Pressens opinionsnämnd för pressen).

    Hoppas att fler kastar sig in i debatten! Jag ska vidarebefordra dina frågor till några av de medieredaktörer jag har kontakt med.

    ReplyDelete
  10. T,

    "Om Liza Marklund hade skrivit om en känd person..."
    Tyvärr tror jag att du har helt rätt. Och om det vore en svensk familj där mannen beskrevs som mördare/våldtäktsman/psykopat etc – ist f en marginaliserad libanesisk familj – inte en chans att boken a) skulle ha sålt så mycket och b) fortfarande skulle finnas i boklådorna.

    "det löjliga påståendet att en yrkesverksam journalists påstått sanningsenliga berättelse naturligtvis inte alls behöver vara sanningsenlig för det fattar väl alla"

    Löjligt är ordet!

    "den skada hon åsamkat journalistkåren - - - är oförlåtliga.

    Inte bara inför de enskilda drabbade, utan inför hela den läsande allmänheten och kanske särskilt de seriösa journalister och debattörer för vilka hon så cyniskt och självupptaget undergrävt trovärdigheten borde hon be entydigt och klart och tydligt om förlåtelse."

    Håller verkligen med! Det är just detta som fått mig så engagerad i denna debatt. Jag förstår inte att inte fler journalister går igång på detta. LM (och JG) kallar sig ju faktiskt fortfarande journalister, t ex på Piratförlagets hemsida.

    Som om allmänheten inte redan hade uppfattningen "men ni journalister, ni hittar ju bara på"... Nu kommer vi absolut att oftare bemötas av: "men ni journalister, ni hittar ju bara på" OCH "men ni journalister, ni är ju bara avundsjuka".

    ReplyDelete