"Man vadar i journalistisk gelé"

STOCKHOLM De senaste veckorna har jag verkligen saknat en person i debatten: Olle Stenholm (förre pressombudsmannen, som avled 2007). Denna text bör alla läsa! Utdrag:

Brott mot sanningen kan vara av banal karaktär och innebär inte nödvändigtvis att någon tar skada av det. Det är fel som ofta lätta att rätta till. Men vissa artiklar som anmäls till PO ger vid läsningen en överdrivet postmodernistisk upplevelse. Man förflyttas till en värld där inga absoluta sanningar existerar. I stället är allt vagt, undflyende, ogripbart. Man vadar i journalistisk gelé. Sanningen finns bara i betraktarens eget öga, om ens det, och definitivt inte i skribentens penna.
Det enda som är riktigt tydligt är det professionella tillkortakommandet. Det handlar om osystematisk faktainsamling, oklar disposition, dåligt språk. Sådana publiceringar kan skada människor. Den som publicerar har givetvis inte den avsikten. Men aningslöshet är i journalistiken liksom i andra sammanhang ödesdiger.
Ett skäl till att sanningsidealet i svenska medier sviks är så vanligt att det närmast antar karaktären av systemfel. Det är dålig källkritik. Det finns en villighet att återge uppgifter av sensationellt slag utan att göra de mest elementära prövningar av sanningshalten.
(– – –)
Den vanligaste bristen beträffande publicistisk rättvisa är att någon, som borde ha fått komma till tals, inte har fått det. I många fall kräver trovärdigheten inte bara att en berörd person får ge sin syn på det hon är berörd av. Den kräver också att det sker i samma publicering, inte dan därpå eller veckan därpå. Ett ämne kan beskrivas på ett sätt som är sant på ett plan men ändå tendentiöst och därför orättvist. Inte minst kan själva språket vara insinuant och därmed också orättvist.