Mitt tilltänkta asylscoop

STOCKHOLM Som ni vet har jag ägnat så gott som all vaken tid åt Gömda-soppan på sistone, och än är det väl inte slut. Dels kommer debatten att tillta i samband med att Janne Josefsson tar upp det i Debatt kvälls, dels finns ju fortfarande många trådar att dra i (för mig och andra).

En av de saker som jag ägnat allra mest tid åt de senaste veckorna, och som jag knappt knystat ett ord om här på bloggen, är asylskälen.

För mig, och för alla andra som satt sig in i detta, framstår det som helt obegripligt att Mia kunde få asyl i USA 2003. På vilka grunder då? undrade man ju (och inte bara jag, utan även kolleger som ringde och frågade mig om detta).

Dessa artiklar i Aftonbladet 2004 förklarar grundstoryn, som också finns i boken Asyl som kom samma år:
Svenska Maria flykting – i USA av Kerstin Weigl
Kvinnovåld tas inte på allvar av Liza Marklund

Jag började sätta mig in i amerikansk tillämpning av asyllagstiftningen, och jag vet inte hur många brev och samtal jag langat iväg till myndigheter som sysslar med immigration, och ideella organisationer som sysslar med just kvinnomisshandel och asylfrågor i kombination.
Ingen kunde bekräfta att en svensk kvinna skrivit amerikansk rättshistoria genom att få asyl, men ingen kunde heller dementera det.

Jag blev mer och mer övertygad om hur orimligt det verkade vara att de skulle ha kunnat få asyl. Jag hinner inte gå in i detalj här och nu, men:

• Dels visste jag vilka rättsliga dokument Mia kunde visa upp. En kammarrättsdom från 1993 (som ni kan läsa, den finns inscannad på Monica Antonssons blogg) där det sades att familjen saknade skyddsbehov och en annan från länsrätten 1994 där denna slogs fast kändes inte som världens starkaste asylskäl. Även om en mening i och för sig konstaterade att ”I målet får anses utrett att familjen Eriksson för att leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige”.

• Dels visste jag hur oerhört svårt det – dessvärre – är för kvinnor som flyr våld och inte kan få hjälp av myndigheter i hemlandet att få asyl i USA.
Det finns mängder av fakta på nätet, den som är intresserad bör börja med Center for Gender and Refugee Studies i San Francisco som jag haft viss kontakt med sedan före jul. Kort kan sägas att de mest kända typfallen gäller kvinnor från Mexiko, Guatemala, Marocko och Togo.

Att vara misshandlad är traditionellt inte ett asylskäl (förföljelse p g a politisk åskådning, ras, religion, social grupp) men på senare år har synen på detta ändras. Tack vare argument från FN:s f d flyktingkommissarie, kvinnorättsorganisationer med flera har man börjat definiera kvinnor som "social grupp" och erkänt att det finns strukturella problem med kvinnomisshandel. Marklunds beskrivning av hur det gick i SLC 2003 passar in här, och visst är det så att svenska myndigheter ofta står handfallna inför förföljda kvinnors problem. Men skulle en amerikansk immigrationsdomare verkligen köpa resonemanget om att "Mia" inte hade tillräckligt skydd i Sverige?

Det blev mer och mer obegripligt hur allt detta skulle ha gått till, och jag började jobba på en artikel som skulle visa varför det som hände enligt boken Asyl och Liza Marklund tycktes orimligt. Det var väldigt segt, för CGRS var inte alls så himla hjälpsamma, och asylmål i lägre instanser är icke-offentliga.

Men den 7 januari började det äntligen lossna. Jag fick kontakt med en bra källa – som jag givetvis inte kan avslöja, hehe – som lät mig förstå att tre svenskar faktiskt hade fått asyl genom en procedur i immigrationsdomstolen i Salt Lake City (utlokaliserad från Denver), just den 25 februari 2003.

Jag blev fruktansvärt paff! Men det var ju ändå oerhört spännande! Storyn "Därför är det orimligt att familjen Eriksson fick asyl" tycktes nu bli "Mia lyckades övertyga inte bara den svenska allmänheten om sin livshistoria, utan även en amerikansk domstol".

Men det är också så att en domstol kan lyssna mycket till kvinnans egen berättelse – det måste inte finnas "bevis" för att kvinnan varit förföljd eller att hennes hemlands myndigheter inte lyckats ge henne trygghet. Fast kvinnor med hemsk och väldokumenterad misshandelshistorik, Rosi Alvarado från Guatemala, har inte kunnat få asyl; hennes fall har tuggats i domstolar i många år. (En gammal artikel från 2001 i Salon speglar hur debatten sett ut i USA. Givetvis poppar det upp konservativa krafter som förklarar att USA minsann inte kan ta emot all världens misshandlade kvinnor; jag går gärna in mer på den debatten framöver.)

Det finns många alternativa tolkningsmöjligheter, som att fallet skulle kunna vara kopplat till "Luis" och hans status som chilensk flykting (?).
En annan skulle kunna vara att "Mia" lyckades övertyga domaren om att hon faktiskt känt sig förföljd, och att han tänkt att hon med alla sina miljoner på banken då lika gärna kunde få stanna i USA (där hon hade bott med någon form av uppehållstillstånd i fem år redan).
Konstigt bara just att det folkrättsliga instrumentet "asyl" (som har sin grund i Genève-konventionen från 1951) skulle användas till detta.
Eller att hon hade en riktigt bra advokat (tja, det kan man nog slå fast att hon haft).
En annan gåta var varför Mia alls skulle ha ansökt om asyl. Hon gifte sig ju 2003 med en amerikansk man, och det förefaller ju vara en mycket enklare väg till uppehållstillstånd i USA.

Nå, egentligen var det ju tillräckligt stort bara att Mia och barnen hade fått asyl. Ett problem var att storyn bara hade kunnat bli stor i bloggvärlden, där den i och för sig skulle ha slagit ner som en bomb!
Men i den vanliga världen hade man ju knappt alls ens fattat grejen med Gömda vid det laget, så det hade varit ett svårsålt scoop just då. Dessutom var mina uppgifter inte tillräckligt bekräftade för att jag skulle kunna gå ut med dem, jag hade dem heller inte skriftligen. Och nog verkade det finnas mer information att hämta om alltsammans. Så jag avvaktade.

Jag har nu en ansökan inlämnad enligt Freedom of Information Act ("amerikanska offentlighetsprincipen") för att få mer information. Men det tar flera veckor ens att få veta att de har tagit emot ens ansökan, och det kan ta flera månader innan den prövats – och det blir troligen avslag, eftersom de som fått asyl enligt regelverket måste godkänna att information lämnas ut. Men jag har möjligen andra trådar att dra i, via min källa. Tyvärr är det brottsligt för honom/henne att lämna ut information utan FoIA-godkännande.

De senaste dagarna har jag dock lagt ner intensiv research på området, för att avvakta ansökan och för att istället ägna mig åt seminarieförberedelser.

Häromdagen började Flashback-detektiverna langa fram samma information, fast med en annan källa, och nu antyder Monica Antonsson att Expressen är på det! Jag gissar att de hittat detta hos Flashback och sedan fortsatt på egen hand, men vad vet jag.

Det är svårt att klå Flashback och Expressens hungriga reportrar i skön förening. Så jag kan knappast skriva om detta, i alla fall inte som en nyhet – men det kanske bara blir skönt att sluta gräva och mest läsa om alltsammans...
Detta kan få hur många konsekvenser som helst i USA, om det uppmärksammas där. Och jag ser fram emot att skicka en länk till en stort uppslagen artikel i Expressen åt somliga av dem som jag haft kontakt med i USA, så att de fattar att detta hade intresse i Sverige. Stay tuned!

/Gunilla

P S Missa inte alla arga och välformulerade kommentarer på Niclas Lövkvists försök att flytta fokus till de dumma bloggarna... För den som inte vill läsa alla har Mats Weman gjort ett urval.