PK igår II – korrektion av Anders Ehnmark

STOCKHOLM Nu faller mina och många andra journalisters gamla idoler och skribent-förebilder som käglor – som Jan Guillou, Peter Kadhammar och Anders Ehnmark.

Ehnmark är ännu ett exempel på en skribent som skriver utan att riktigt ha förstått vad debatten handlar om (trots att han var med på Publicistklubben igår) utan som ägnar medieutrymme åt stickspår som "mobbmentalitet", "skadeglädje" och – förstås – "avundsjuka", här förklätt till franska: jalouise de métier för att åtminstone få en ny klädedräkt på det hela.
Genom att avfärda problematiken med att en av huvudpersonerna i Gömda gjorts till en blåögd norrlänning med en "på den nivån/ – pah, liksom/"-axelryckning visar han att han inte kan ha läst in sig på detta ens på ett grundläggande plan.

Jag behöver inte gå in mer än så på vad jag menar med det här, för jag tror att ni som läser denna blogg vid det här laget ändå förstått vilka invändningar jag skulle ha mot hans text i Expressen (och ni som inte vet det kan gärna kolla in min text hos Newsmill, den handlar delvis om ungefär detta).

Men jag vill gärna korrigera en sak som Ehnmark påstår:

Särskilt engagerade kritiker menade att ingen kan uttala sig om romanen Gömda utan att ha varit i Oxelösund och gjort fältarbetet själv.

Tja, det var förstås Annika Widebeck som "särskilt engagerat" talade om vikten av fältarbete och självständig research. Men hon sade inte att ingen som inte varit på plats i Oxelösund inte kan uttala sig om Gömda! Hon uttalade sig apropå att väldigt få av hennes kolleger gjort en egen journalistisk granskning och bedömning av Monica Antonssons uppgifter i förhållande till Liza Marklunds (resultatet av hennes egen granskning, som sändes i december, finns som bekant på TV4 och YouTube).
Framför allt reagerade hon på Jan Helins krönika i Aftonbladet i december, där han skrev att det inte gick att avgöra vem som ligger närmast sanningen – och Widebecks poäng är givetvis att det är Aftonbladets, och andra mediers, uppgift att då ta reda på det. För att det är journalistik! Vilket relativt enkelt hade kunnat göras, eftersom Oxelösund verkligen ligger inom räckhåll.

Att man bör ha tagit del av substansen i "Mia; Sanningen om Gömda", helst läst boken själv, innan man kan uttala sig om den gäller naturligtvis, enligt min mening. Men åka till Oxelösund och kolla upp vad storyn handlar om borde det räcka om ett gäng skickliga reportrar, inte var och en som vill prata om detta, gör. Exempelvis Aftonbladets främste fältarbetare Peter Kadhammar. Men han har ju valt att följa drevmentalitetsspåret istället.

Och vissa medier, åtminstone Dagens Nyheter och Aftonbladet, vägrar ju fortfarande skriva att det är Oxelösund detta handlar om. Otroligt!
Det vore intressant med en rejäl motivering till att en hel svensk stad mörkas, på grund av en roman vars huvudperson och delförfattare inte bott där sedan tidigt 90-tal.

Andreas Ekström, Isobel Hadley-Kamptz och Ulrika Knutson sade dock kloka och initierade saker i Nya Vågen!

Jo, förresten. När man läser Anders Ehnmark bör man veta att det stämmer som Monica Antonsson skriver, att han och hans hustru satt och schmoozade med Piratförlagets Guillou&Skarp hela kvällen. Som ni säkert vet känner de, Ehnmark och Guillou, varandra sedan 70-talet och Folket i Bild/Kulturfront-tiden.
(Och jag satt bredvid Monica Antonsson, med hennes förläggare inom synhåll. Jag kom så tidigt till evenemanget att jag fick äran att sitta bland PK:s styrelsemedlemmar, och därmed hamnade jag också nära de inbjudna gästerna och panelisterna. Monica och jag har nu träffats två gånger, första gången när hon var med på Neo-seminariet. Vi får se hur lång tid det tar innan jag känner mig helt komprometterad på den punkten.)

På kvällen hände förresten något som egentligen var en stor händelse i bloggvärlden, även om de inblandade kanske inte riktigt förstod det själva. Monica Antonsson, som kommer att bli legendarisk i den svenska blogghistorien med sin "Mia; Sanningen om Gömda"-blogg, sammanfördes (av mig) med Magnus Ljungqvist, som ju blev något av dito 2006 när han bloggade om Monica Borelius skatteaffärer.
Vi diskuterade hans syn på att historien gott kan sluta nu, gentemot min syn på att här finns mer att reda ut (inte minst asylskälen) som Magnus kallar Kalle Blomquist-journalistik. Han har kanske rätt, jag vet inte.

Fast nu sätter jag stopp för Gömdasoppe-skrivande för idag! Det får verkligen räcka nu.

/Gunilla