Diplomaterna – dokumentär eller dokusåpa?

STOCKHOLM Ingen har väl missat det fotografi som SVT valt som pressbild, alltså för att marknadsföra serien Diplomaterna i medierna – med ambassadrådet Klas Ljungberg på en strand i Abu Dhabi omgiven av svenska flygvärdinnor.

Ni som följt Diplomaterna, vad tycker ni? Ambitionen är att visa UD "bakom kulisserna" och "diplomaternas vardag", lyckas det? Får ni en positiv, realistisk, negativ bild av UD och de enskilda diplomaterna? Känns det som en dokumentär eller mest som en dokusåpa?

Om ni inte sett serien: de avsnitt som sänts finns på nätet.
Avsnitt 1 (26 januari)
Avsnitt 2 (2 februari)
Trailer till avsnitt 3 (sänds på måndag)

Anledningen till att jag är nyfiken på vad ni tycker är att jag häromdagen blev ombedd av en redaktör jag aldrig tidigare haft kontakt med att skriva en artikel, med anledning av – och som en slags motbild till – serien.

Texten blev efter flera dagars arbete klar i morse. Vilken tidning den dyker upp i ska jag meddela er inom kort.
Att jag fick uppdraget beror gissningsvis på den text jag skrev för NEO i fjol. Då skrev jag även en lång bakgrund. I kommentarfältet skrev Elina följande:

Med insikt i arbetet på en ambassad skulle jag vilja säga att allmänhetens bild av diplomater stämmer dåligt med verkligheten. Iaf på de mer intensiva beskickningarna. Diplomaterna arbetar fantastiskt många och långa timmar med intensiva möten och ständiga förhandlingar där man aldrig någonsin får tappa humöret.
Personligen anser jag att den arbetsbördan och det sociala åtagandet måste få värderas i pengar. Dessutom krävs idag en lång och gedigen utbildning, många gånger med dubbla examen och flera språk, för att ens bli anställd. En utbildning som är långt ifrån gratis.
Om människor visste och förstod förutsättningarna för diplomaterna tror jag förståelsen skulle öka.

Jag tycker att TV-serien Diplomaterna på många sätt är mycket "bra TV". Det är kul att teamet följer med i riktiga skeden och väntar ut något att filma, alltså när det händer något – garanterat mer tids- och arbetskrävande än att enbart göra intervjuer. Klas Ljungberg är förstås en tacksam figur att följa, något av en antihjälte. Man får förståelse för hur kaotiskt det kan vara i en krissituation, och en känsla av att få vara med in medias res.

Om serien ger en rättvis bild av UD-arbetet är en annan femma. Sedan tidigare vet jag att diplomaterna (och andra UD-tjänstemän; se ovan nämnda kommentarfält för en verklighetsbeskrivning av en initierad ambassadsekreterare) är känsliga för hur de uppfattas, och de flesta anser sig för det mesta tämligen missförstådda i medierna och av allmänheten.
Utifrån de intervjuer jag gjort de senaste dagarna vet jag att många av dem anser Diplomaterna vara synnerligen tendentiöst klippt, och att filmarna mest varit ute efter att bekräfta sina och andras fördomar om UD.
Vissa uttryckte sig dock mycket diplomatiskt [sic] och sade mest att "filmaren har sin bild av vad som hände, den stämmer inte överens med min bild – men vi har alla våra olika bilder". De är väl medvetna om att statstjänstemän i allmänhet och UD-chefer i synnerhet knappast bör kritisera journalistiska granskningar.

Men en person jag talade med har bestämt sig för att inte ens se Diplomaterna, eftersom h*n efter att ha läst några förhandsartiklar i SvD (se nedan) insåg att h*n kommer att bli alltför upprörd av skildringen av Libanon-evakueringen – där h*n själv deltog – som misslyckad.
Från en viss ambassad i utlandet kom idag en rapport om hur personalen himlat med ögonen när serien kom på tal. Andra ifrågasätter valet av personer som valts ut för att representera diplomatkåren, och påpekar att miljöerna inte är särskilt typiska.
Å andra sidan är de mest typiska miljöerna – kontors- och mötesrum – inte särskilt bildmässiga, och det som händer där inte särskilt spännande och dramaturgiskt...

Det är det däremot i Libanon. Här och var har det blivit lite tokigt. "För diplomaten Claes [sic] Ljungberg handlar det om att leda efterkrigstidens största evakuering av svenska medborgare." – så står det i SVT:s presentation.
Men Klas Ljungberg ledde ju inte hela evakueringen. Det gjorde ambassadör Harald Sandberg. Ljungberg basade över en mindre del av operationen, nämligen logistiken på Cypern dit tusentals svenskar togs med båt från Libanon (andra evakuerades på andra sätt, t ex via Syrien). Det var givetvis Libanondelen – en krigszon – som var den mest komplicerade delen av evakueringen, även om det inte verkar ha varit särskilt enkelt i cypriotiska Larnaka heller.

Och att hela 8 400 personer evakuerades på kort tid får väl ändå betraktas som en framgång (det gjorde utländska medier, åtminstone enligt de pressklipp som UD har valt ut här).
Enligt vad jag hört hade UD när kriget bröt ut ingen aning om hur många svenska medborgare som fanns på plats i Libanon, de trodde att det handlade om ett hundratal människor (om jag minns rätt). Och det kan man väl inte lasta vare sig UD eller diplomaterna för – det råder ju liksom ingen anmälningsplikt för folk som reser omkring i världen. "Kan man inte snarare konstatera att katastrofhantering knappast låter sig läras in?", som Astrid Söderbergh Widding konstaterade i sin SvD-recension.
I första avsnittet kontrasteras den franska insatsen med den svenska – det kommer till exempel en rad abonnerade bussar och hämtar upp fransoserna i hamnen, medan svenskarna ser helt vilsna ut. Då kan man betänka att Libanon varit franskt protektorat och att Frankrike naturligtvis har en rejäl ambassad i Beirut som kunnat styra upp ett och annat. Sverige har ingen ambassad där, bara ett honorärkonsulat.
Däremot fanns det personer med lång och gedigen erfarenhet från just Libanon med på den svenska expeditionen – men det var inte precis de som mest kom till tals i filmen.

Allt som sker i Diplomaterna har förstås hänt framför kameran. Men nog är det ett tendentiöst val av SVT att ... exempelvis välja just den där pressbilden. Och givetvis även smart marknadsföring!
Tja, min text – som publiceras på måndag – är inte tänkt att polemisera sååå mycket mot dramaturgin i Diplomaterna. Jag har mer tagit tillfället i akt att skriva lite allmänt om UD och diplomatkårens arbetsvillkor, och hur detta förhåller sig till bland annat allmänheten och förvaltningsavdelningen på regeringskansliet.
Det är med andra ord en text utifrån de teman jag tog upp i Neo-artikeln i fjol.

Det finns förstås mycket mer att skriva i ämnet, jag hade bara 4 600 tecken till förfogande. Man skulle kunna skriva en hel avhandling om "byråkratisk konkurrens" och som case ha hur det gick till när diplomaternas nettolöner sänktes rejält på grund av en rad samverkande faktorer (mer eller mindre styrda av regeringskansliets förvaltningsavdelningen). Varav Jantelagen och avundsjuka kanske är två.

Mer information om var min text dyker upp får ni på måndag.

Uppdatering: texten finns hos Expressen och här på bloggen (läs den senare i första hand).

/Gunilla

Texter om Diplomaterna (uppdateras)
SvD 20 jan – UD oense med SVT om dokumentär
SvD 23 jan – SVT backar inte trots UD-kritik
SvD 28 jan – Annina Rabe: Seriös satsning på verkligheten
SvD 3 febr – Astrid Söderbergh Widding: Nu blomstrar dokumentären

Aftonbladet 21 jan – SVT:s nya dokumentärserie "Diplomaterna" är orättvis

SR P1 24 jan – Medierna: UD vill ändra i dokumentär

André Assarsson; Diplomaterna
A Gay Globetrotter's Views; Sverige = kloster?
Törnebohms Hotspot – Diplomater har det svårt (se kommentarväxling mellan Lise och Arne)

Information/propaganda från UD
UD:s egen bild av Libanon-evakueringen (2 februari)

/Gunilla