Dramadrottningarna styr över kvällspressen

Debattartikel – SVT Opinion, den 17 februari 2009

(Texten är något ändrad i förhållande till den text som ligger på SVT:s hemsida. Det handlar om enstaka ord och förtydliganden.)

Aftonbladet och aftonbladet.se skrev mediehistoria i helgen. Tyvärr var det i negativ mening.
Både som nyhetskonsument och som journalist blev jag illa berörd av hur den massiva publiceringen sköttes. På sida efter sida efter sida, tre dagar i rad, fick romanfiguren Mia lägga fram den version av sitt liv som hon i alla år skott sig på och stått för – först mot sociala myndigheter, sedan i sina böcker.
Hon tycks helt enkelt, ganska tragiskt, numera leva sin historia.

Men intrycket för de flesta läsare var nog att “Mia” minsann har bevis för att hennes sanning är sann, och att de dokument som såldes via Plus-tjänsten backade upp det. Trots att det i stort sett är dessa handlingar som journalisten Monica Antonsson redan grävt fram, granskat – och slagit hål på.

De båda chefredaktörerna – Jan Helin för Aftonbladet och Kalle Jungkvist för aftonbladet.se – antydde att de inte tar ställning i sanningshalten i de böcker som debatteras: Gömda (Liza Marklund/Mia Eriksson: Bonnier Alba 1995; Piratförlaget 2000) respektive Mia; Sanningen om Gömda (Monica Antonsson: Blue 2008).

Men i praktiken innebär det ju att Aftonbladet gör det, när dramadrottningen Mia fick breda ut sig så till den milda grad – på 14 sidor, plus på nätet. (Monica Antonsson, Osama Awad och Skatteverket fick bemöta allt, med några få kommentarer var i en artikel på en sida.)

OK, tänkte jag – och förväntade mig att Aftonbladets hungriga reportrar sedan skulle dra ut i fält, och journalistiskt kolla upp Mias story så gott det går, med dem som var med i Oxelösund när det begav sig. Det ligger ju bara en timmes bilresa bort från Globen.

Men, ack – så blev det inte. I stället förklarar tidningen, i och med Jan Guillous text på söndagen, att “den påstådda skandalen” i och med Mias framträdande är över!

Inte minsta upplysning om att Guillou är delägare i Piratförlaget, och därför har ett enormt, ekonomiskt egenintresse just av att debatten ska upphöra. Hur kan Jan Helin publicera en sådan smyg-partsinlaga?

Och förväntades läsarna komma ihåg den intervju Aftonbladet gjorde med Monica Antonsson i december (intill en skeptisk krönika, av Jan Helin)?

Visst var det kul att “Mia” fick tala till punkt (i och för sig Liza Marklunds ambition redan i Gömda och Asyl). Det publicistiska experimentet att lägga ut en radda dokument var intressant.

Men journalistik är det knappast, när tidningen inte genom fältarbete och källkritik granskar och följer upp särskilt mycket av det hon säger.

"Idag får du tillgång till samma material som jag som reporter arbetat med i den här historien. Jag har sett högen av myndighetspapper från Mias liv,” skriver reportern som varit i Arizona, i lördagens Aftonblad – som om journalistik handlar om att se en hög. Läsarna förväntas alltså göra granskningsjobbet själva. Vilken abdikation för journalistiken!

Jobbet med faktakollen fick istället skötas gratis, av Monica Antonsson. AB-reportern (som inte ens kan skilja Kronobergs län från Kopparbergs) angav förvisso adressen till Antonssons blogg, på en rad i söndagens tidning – men låtsades inte om, att inlägget fullkomligt underminerade mycket av hennes egen rapportering.

Jan Helins påstående att journalistik handlar om att “vidimera det man vet” liksom Jan Guillous krönika om att en tidning håller sig med “vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal” underminerades därmed också totalt.

Vad var Aftonbladets publicering, om inte en orgie i bristande faktakontroll och öppet förtal, mot såväl Osama Awad som Monica Antonsson?

Ja, för den delen förtal av alla oss som deltagit i debatten också. I det som Jan Guillou kallar “mobb” ingår förutom enstaka rättshaveristiska bloggare även många respekterade publicister, såsom Skånejournalisterna Per Svensson och Ingrid Carlqvist. Och på Flashback och bloggar pågår nu en avslöjande, initierad, saklig men kritisk granskning av Mias “bevis”.

Eller “enveten mangling”, som Aftonbladets reporter kallade det i lördags, och skriver att nätskribenterna hoppas “komma åt oss i media”. Men det handlar knappast om att komma åt någon, utan om att kritisera bristfällig journalistik.

Nu har jag inte ens gått in på alla de andra gånger i världshistorien, då Aftonbladet sysslat med drev eller misslyckats med faktakontroll. Det finns som bekant många exempel. Det är verkligen magstarkt av tidningen att skryta med sin goda publicistik, som om den alltid vore invändningsfri.

Jan Helin har också sagt att bloggarna hetsar upp sig över “mediernas skumma intressen”, men att det inte är så. Hur är det då?

Jo, det är viktigt för allmänheten att känna till, att Aftonbladet inte rimligen kan ha något trovärdigt förhållningssätt till Piratförlaget i sin journalistik. De har ju affärer ihop:

– Nyligen startades skrivtävlingen “Bok-SM“ i ett samarbete mellan dem båda.
– Aftonbladet har sålt Liza Marklund-böcker som "tilläggsprodukt".
– Peter Althin är inte bara styrelseledamot i Piratförlaget. Han är även Aftonbladets advokat i tryckfrihetsärenden.

Jan Guillou sysslade en gång i tiden med källkritik och dokumentgranskning. Nu handlar hans publicistik tydligen om att bevaka sina affärsintressen.

Kvällstidningarna har en gammal, fin tradition som jag hoppas att Jan Helin lyckas vårda framöver, nämligen att stå upp för enskilda människor som drabbats i olika situationer – som de barn och vuxna som kommit i kläm genom Liza Marklunds och Mia Erikssons framfart, till exempel Elisabeth Hermon – och att granska makten.

Men Aftonbladet i fredags, lördags och söndags blev blott ett språkrör för Jan Guillou och två andra dramadrottningar och mäktiga miljonärer.

Gunilla Kinn
Frilansjournalist sedan 1995

http://gunillakinn2867.sitewelder.com
http://gunillasdagbok.blogspot.com


Bloggbonusar
P S I Monica Antonsson publicerade efter två års grävande ett scoop, när hon med sin bok avslöjade romanfiguren Mia. Att Aftonbladets chefredaktör kallar det för “ett efterlängtat scoop” (Resumé den 13 februari) att tidningen fått en intervju med “Mia Eriksson” i hennes hem är löjeväckande.
I min journalistiska värld är ett scoop när man avslöjar något – inte när en PR-konsult fixar storyn. [Detta citat drogs upp i programmet och Jan Helin fick bemöta det.]

P S II Eftersom Debatt ska handla om “bloggdrev” vill jag tillägga något viktigt.
Inflytelserika opinionsbildare som Tiina Rosenberg i Newsmill, DN:s Hanne Kjöller och Ann Heberlein (i lördagens Aftonbladet) samt TV4-reportern Anders Pihlblad har sagt att Liza Marklund drabbats av ett missunnsamt och hatiskt drev.
Det är obehagligt med anonymt hat på nätet. (Marklund har nog varit utsatt för det i åratal, liksom många offentliga personer – även om hon sagt att hon aldrig läser det.)
Debatten om “Gömda”, som jag själv följt och deltagit i sedan november, har dock i stort sett varit väldigt sakfråge-orienterad.
Men om man nu uppmärksammar näthat – varför nämner ingen av dessa debattörer någonsin de verbala attacker, hot och nidord som i många månader har sköljt över Monica Antonsson? Talet om avundsjuka mot Liza Marklund är mest av allt ett sätt att flytta fokus i debatten.