Frimärksautomaten som slösade tid

NEW YORK Shoppingbestyren fortsatte i Harlem, närmare bestämt i en av områdets många one dollar-stores.
Jag trodde i min enfald att allt som inte var prismärkt med något annat kostar en dollar, men så var det förstås inte. Prisglidning finns även i one dollar-stores, insåg jag; de prylar jag köpte kostade $1.49 och $1.99 eller vad det nu var. Go figure!

Maskeringstejp, 50 vita kuvert, svart och brunt skoputs i resestorlek och en stilig stjärnbanérssnurra, blev det.
Rätt många av de varor som finns i de här butikerna är verkligen absurda. Det var flera saker jag ville köpa bara för att fotografera och visa er, typ karamellfärgade popcorn och marshmallow peeps/sugar cookies som såg ut som en slags bleka pepparskaksgubbar. För att inte tala om alla märkliga verktyg, hushållsredskap, prydnadsföremål och leksaker. Men någon måtta får det vara på fotograferandet idag! Fast snurran får ni se i ett kommande inlägg.

Sedan gick jag till postkontoret på 125:e gatan för att köpa frimärken till fyra alldeles vanliga brev till Sverige och ett vykort till Italien.

Det var utan tvekan det mest komplicerade frimärkesköp jag någonsin genomfört, närmare bestämd i den kombinerade våg (till vänster) och frimärksautomat ni ser ovan! Och då är kandidaterna i den tävlingen många, typ frimärksköp på postkontor i Goa och Tokyo och så'nt.
Varje brev skulle vägas och varje frimärke köpas för sig – och eftersom varje köp krävde att jag svarade på åtta–tio (!) rätt komplicerade frågor om just det brevets beskaffenhet och vad jag ville göra med det på "det automatiska postkontorets" skärm blev det snabbt smått absurt. Det började lite oskyldigt med Vill du "sända ett brev eller paket" eller "köpa frimärken" eller "söka information"? som på bilden ovan, men sedan blev det bara värre och värre.

Det räckte förstås inte med det femtiotal knapptryckningar som borde ha blivit resultatet, för givetvis blev det fel någon gång så att jag fick börja om – och vid ett tillfälle blev jag så stressad av att det tog så lång tid för just mig att jag lät kunden bakom mig i kön uträtta sitt ärende.
Men det tog förstås lika lång tid för henne, och när jag hade väntat på henne i tio minuter (hon hade kanske två kuvert!) fick jag själv börja från början igen.

"Automated Postal Centers save time" är tydligen mottot för de här automaterna. Tja, inte åt kunderna i alla fall. Amerikanska röstningsmaskiner är antagligen ett under av användarvänlighet i jämförelse.

/Gunilla