Inspiration bättre än könsbyte

NEW YORK Jag måste säga att jag är förbluffad över den stora mängd utrikesjournalistiskt verksamma kvinnor jag hittade i min inventering "Många korrar utan snorrar" igår! Hur många som helst. Trots att jag avgränsade fältet i en rad avseenden. Annars hade det väl blivit hundratals namn (nej, tusentals – om jag tagit med alla nationaliteter). Jag har uppdaterat inlägget med några fler namn, det dyker upp nya hela tiden.

Och visst – jag skulle säkert kunna lista ännu fler män än kvinnor. Men dem kan man faktiskt också ha som inspiration.
Som Ola Wong, exempelvis, som var den som inspirerade mig till att kommentera Johanna Peterssons inlägg om könsbyte i Journalisten, som inspirerade mig till att dra till Indien häromåret, och som ehum....borde inspirera mig till att skriva böcker lika bra som hans tre olika om Kina (men han har säkert inspirerat andra på den punkten). Han stack till Shanghai kort tid efter att han hade gått ut JMK.

På SVT Korrespondenternas hemsida finns förresten berättelser från de olika utrikesreportrar som på olika sätt är knutna till det programmet. Så här skriver Lena Scherman om ett fältarbete som gjorde extra stort intryck på henne:

På kvinnosjukhuset i Kabul i Afghanistan låg tre barn i varje kuvös, nyförlösta kvinnor stapplade ut genom portarna med blodet fortfarande rinnande mellan benen för att deras män ville ha hem dom till huset. Där låg kvinnor i salar med 50 kvinnor i varje, som haft värkar i tre veckor och läkarna var så få att ingen kunde tala om för dem att barnet redan var dött. Det här var ändå de lyckligt lottade, för uppe i bergen finns inte ens en sjukstuga. Om kvinnan får problem under sin graviditet och mannen är välvilligt inställd sätter han henne på en åsna och färdas de tre dagarna det tar att nå närmaste sjukstuga och det är inte ens säkert att där finns en läkare som vet något om kvinnors kroppar. Att få se, att få prata med dessa kvinnor samlar så många känslor. Det är ett privilegium att få vara med och få möjlighet att berätta om det, men samtidigt känner man en sån hopplöshet över hur dessa kvinnor och barn behandlas. Att deras framtid ser lika mörk ut som den tid de lever i.

Det reportaget skulle knappast en manlig utrikesreporter ha kunnat göra.

/Gunilla