.JPG)
Visserligen lyckas ett fåtal franska författare leva gott på skrivandet, men för den stora majoriteten präglas tillvaron av ekonomisk osäkerhet då deras inkomster enligt statistik ligger under minimilönen, det vill säga 15 051 euro brutto*) per år. Ännu värre är det för somliga författare i pensionsåldern som får veta att de inte är berättigade till pension.Enligt skribenten, som talar om en "pauperisering av författarkåren", finns en gängse uppfattning som jag inte riktigt känner igen, åtminstone inte i Sverige, att "författare vältrar sig i pengar".
Statusproletärer i mediebranschen har jag som ni vet skrivit om exempelvis här, här, här och här tidigare, och mer status än att vara fransk finförfattare är väl svårt att tänka sig.
Nå, poeter har det nog än värre ekonomiskt än romanförfattare. Grader i det gyllene skaparhelvetet, liksom. Saken diskuteras på franska i marsnumret av Le Magazine Littéraire: Les écrivains, ces noveaux prolétaires?
Nu vet jag att många tänker: "Men vaddå, det är väl inte en mänsklig rättighet att kunna leva på att skriva böcker? Ska alla författare få statliga livstidsanställningar, eller?". Nej, det kanske det inte är och det kanske de inte borde. Men en sak som är viktig att diskutera är ändå hur den litterära näringskedjan ser ut. Nästan alla som befattar sig med böcker – genom att ge ut dem, redigera dem, trycka dem, sälja dem – tjänar mer än de som skriver dem.
(Tipstack: mamma.)
/Gunilla
*) Har ingen aning om vad gängse löner i Frankrike ligger på, men detta motsvarar en månadslön på 13 450 kronor före skatt. Kunde vara värre, men kunde framför allt vara bättre. Lägg till förmodligen många utbildningsår för de flesta författare och, för många, nada pension, så blir det inte mycket till livsinkomst.
Under 1980 talet tillbringade jag mycket tid på Irland. Då var inkomster från konstnärliga yrken t.ex författare helt skattebefriade. Vet inte hur det är numera men det borde vara något att ta efter. Åtminstone upp till en rimlig nivå.
ReplyDeleteMia och Liza kan ju gärna få betala rejält med skatt :)
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteAh, det där med Irland känner jag ju igen. Det borde jag kolla upp. Finns säkert de som förklarar keltiska tigerekonomin med sådana kreativa idéströmningar...
ReplyDeleteDet uppstår ju alltid jobbiga gränsdragningsproblem, typ ifall detta bara ska gälla dem som är medlemmar i vissa organisationer, vad som är ett konstnärligt yrke etc. Men sådana finns alltid.
Faktum är att Sverige har en slags skattelättnad för personer med konstnärliga yrken. Jag upptäckte det av en slump först häromdagen, när jag lusläste reglerna (inför ett samtal med CSN).
För de allra flesta grupper beskattas inkomst av tjänst, näringsverksamhet och kapital var för sig. Man kan inte kvitta ett överskott i det ena inkomstslaget mot ett underskott i ett annat, det är tre olika kärl.
Men sysslar man med litterär/konstnärlig verksamhet får man tydligen kvitta inkomst av tjänst mot eventuellt underskott i näringsverksamheten. Den regeln har lyckats undgå mig i alla år. (För det mesta har jag ingen inkomst av tjänst, men jag kan ha haft det enstaka år. Nå, min bokföringskonsult kände säkert till detta.)
Enligt min mamma har Mona Sahlin och Leif Pagrotsky idag skrivit en debattartikel i SvD (?) om att (s) nu ska satsa på kulturpolitiken. Jag har ingen aning om på vilket sätt de menar, men det känns ju inte precis som en framkomlig väg för röstmaximering – de behöver annat krut än så ifall de ska komma ikapp det de tappat...
Jag är inte skattejurist precis men troligen är det så att om en konstnär får ett uppdrag som inte löper på en viss tid utan man ersätter arbetet med en fast ersättning per månad så betraktas det nog skattemässigt som inkomst av tjänst. Underskott i näringsverksamheten uppstår ju då som en följd av diverse materialinköp m.m
ReplyDeleteI det fallet är det ju rimligt att detta får kvittas mot inkomst av tjänst.
Tycker man känner igen båda leden från Sverige: både att det är ett litet fåtal författare/konstnärer som lever bekvämt på sin konstnärliga verksamhet och den utbredda bilden i folkdjupet att författare, musiker, målare m fl glider runt på feta räkmackor och cashar in femsiffriga belopp varje månad för att ligga på sofflocket och då och då skriva en sida. Eller lyckades du fullständigt missa Linda Skugges upprepade angrepp på "fina kulturkoftor" som betalt sina innerstadslägenheter med statlig författarpenning? Nu är hon förstås en för sig, Skugge, men hon bygger på utbredda uppfattningar om hur det ligger till´.
ReplyDeleteDäremot är nog den offentliga debatten i stort mycket mindre proletariserad, eller ska vi säga punkig/brackig, i Frankrike. Det finns inte samma tryck att hela tiden vädja till vad "mannen på gatan", Monsieur Dupont, anses tycka, eller att göra sig intim med läsare och åskådare. Där är Frankrike mera old-school. Gränsen mellan offentligt och privat, mellan åsikt och person är tydligare, och det är befriande, menar jag.
Nizinny,
ReplyDeleteJag har inte läst mer än den regel jag länkar till, verkligen inga förarbeten – men som jag tolkar det kan man alltså få lägre skatt om man tar ett vanligt brödjobb, om den konstnärliga verksamheten går back. Vet ej om det stämmer, men så borde effekten bli även om det går ihop med det du skriver också.
Magnus,
Närå, jag missade varken Linda Skugges påhopp på Astrid Trotzig eller att hon själv uppburit samma stipendium... ;-) Det var en underhållande form av hyckleri.
Men är det verkligen så att folk tror att författare lever gott? Jag tror att om du frågar alla författare utom de uppenbart kommersiellt framgångsrika tror jag de ofta får höra "Men det kan du väl inte leva på?". Fast det kanske bara gäller de som inte är brett kända. Jag kan tänka mig att om man uppfattas som framgångsrik så tror folk också att man tjänar en massa pengar.
Om jag vore författare skulle jag nog satsa på att skriva inte deckare, kanske, utan böcker som skulle kunna säljas som filmmanus.
Du har nog förresten rätt om den franska debatten. Jag har så dålig koll på den, inser jag, men ska göra ett försök att läsa den där författardiskussionen jag länkat till! ;-)
ReplyDeleteSåg inte Din länk först men det ser ju ut som om det är som Du säger. Det blir kanske ingen direkt skattelättnad men man får i alla fall finansiera den konstnärliga verksamheten med oskattade medel så förlusten blir totalt sätt mindre.
ReplyDeleteJa, precis. Sedan ska ju tilläggas att avdragsmöjligheterna är rätt goda också, en författare har rätt att dra av för "inspirationsresor" till exempel (inom rimliga gränser, antar jag). Fast det förutsätter ju att man har några inkomster att tala om att dra av ifrån. ;-)
ReplyDeleteTänk om man kunde få betalt av staten om avdragen översteg inkomsterna :)
ReplyDeleteJa, ingen dum idé! Då kunde jag kanske få ut mitt underskott på sisådär 796 000:– på ett bräde, nu genast.
ReplyDeleteGunilla: om man jämför med musik så är det väldigt vanligt att folk av bara farten tror att "han/hon är känd och det står om honom i alla tidningar, det betyder att de tjänar fett med pengar" (om det nu inte vore för att ens plattor stals av de läskiga fildelarna!) Jag lovar att många tror att till exempel Rebecka Törnquist, Bob Hund eller svenska tjejhårdrockarna Drain (som turnerade i USA för sådär tio år sen) tjänat/tjänade miljoner netto på sin musik - Rebecka lever förvisso på musiken men är knappast förmögen. Det dagliga slitet för att få det att gå ihop, kostnader som fortsätter och växer långt efter genombrottet i media, det kommer helt enkelt inte med i bilden: de flesta tror att när man blir känd, syns i tv och hyllas i musiktidningar så rullar storkovan in och allt är klart. Nix!
ReplyDeletePeter Gabriel berättade i nån intervju att under hela hans tid med Genesis så låg bandet back i förhållande till vad skivbolaget satsade på dem, trots att de blev en effektiv turnémaskin ´med världsrykte, trots att de klarade sig helt utan extramusiker och videos (som ju inte fanns), trots att de inte brände pengar på droger. Driftskostnaderna och skulderna till skivbolaget (för deras lansering, studiotid man köpt för de första albumen etc) åt i alla fall upp inkomsterna; det här var ju innan de blev ett band som gjorde singelhits. Ett mindre hängivet bolag än Charisma hde droppat dem.
Det där är en sida av konstnärlig verksamhet som inte syns, den är inte glamourös och det är helt säkert att många band och författare lever på kredit i den meningen - eller på ett "daytime job". Det här är en anledning till att jag aldrig kunnat ta det på allvar när libertarianer kräver att varje konstnär eller varje operahus måste vara ett "bolag" som ska gå med vinst i realtid. Det funkar bara inte så.