Mened, inte dråp (tror jag)

NEW YORK Leif G W Persson skriver i sin Expressen-krönika om om Annika Östberg:

Arton år gammal hugger hon ihjäl sin langare.

Det låter ju verkligen hemskt. Gjorde hon det? Persson har ju läst utredningen och borde veta.

Jag har inte läst utredningen, däremot Annikas egen berättelse i Sorgfågel och hur det talas om denna händelse hos Board of Prison. Nog låter det – när man tar hänsyn till alla omständigheter – rimligt att det var hennes dåvarande pojkvän Chris, en tungt kriminellt belastad San Quentinkund som utförde dådet. Och det var snarast Chris, inte den ihjälhuggne Donald, som var hennes langare (även om han säkert också försett henne med droger).

Enligt Annikas egen framställning, som vi alla förstår är en partsinlaga but anyway, var det i alla fall så här:
Annika hade grälat med sin gamla hippie-väninna Susan, som flyttat in hos Annika med sin pojkvän Donald. Donald hade då sagt något taskigt till Annika, som senare upprört berättade det för sin pojkvän Chris.
Chris blev fly förbannad, körde dit och visade Donald vad som händer med den som muckar med hans flickvän: en massa knivstick genom kroppen.
Att hugga ihjäl folk med kniv verkar enligt berättelsen vara vardagsmat för en kåkfarare som Chris, men fullständigt främmande för en icke-våldsfilosofihippe som Annika.
Men som den lojala flickvän – med osund stark dragning till really bad boys – hon var, så teg hon i polisförhören om vem som var hennes pojkvän. Han plockades senare ändå in till polisen, men frikändes i rättsprocessen – eftersom Annika vittnade falskt om att det var Donald som gått till anfall mot Chris. Inte tvärtom, som sanningen var.

Här begick hon alltså mened. Men ett par år senare dök Chris' advokat upp och ville återigen utnyttja Annikas lojalitet med och latenta förälskelse i Chris, även om hon då var gift hemmafru i Stockton. För att Chris lättare skulle kunna komma ut ur San Quentin-fängelset krävde de – han och advokaten – att Annika i efterhand skulle ta på sig brottet. Och det gjorde hon. Hon gick till polisen, förklarade att hon plågats av dåligt samvete och fick så småningom en villkorlig, femårig dom för dråp.

Denna dom blev givetvis ett trumfkort för åklagaren när han 1981 skulle visa att Annika Deasy inte bara var inblandad i dubbelmorden tillsammans med Bob Cox, utan även återfallsbrottsling med flera liv på sitt samvete.

Det är givetvis möjligt att Lena Katarina Swanberg och bokens läsare – alltså jag – är offer för en lögn här, och att Annika mycket riktigt stack ihjäl Donald på egen hand. Som Leif G W Persson påstår sig veta. Jag ska kolla lite i mina dokument, och se vad Annikas egna advokater sagt om det hela.
Men som jag minns det kunde de – återigen enligt Sorgfågel – inte begripa hur den rätt som 1974 fällde den villkorliga domen överhuvudtaget kunde köpa Annikas erkännande, när det inte stämde med vare sig teknisk bevisning, motiv eller något annat. De borde rimligen också vara på sin vakt när unga tjejer kommer för att ta på sig dåd som snygga killar i fängelse belastas för.

Men, jag måste kolla upp mer kring detta. Det är svårt att påstå att Leif G W Persson inte skulle kunna genomskåda en märklig polisutredning. Jag hinner bara inte just nu, för snart blir det påskdagsbrunch i Alphabet City. Jag vill bara skriva detta som hastigast, och inte låta Perssons krönika stå helt oemotsagd, för er som är intresserade av diskussionen om hur Annika Östberg Deasys brott presenteras i medierna.
Hoppas att Tom Alandh, som rimligen också läst alla utredningar, snart skriver något i ärendet. Tillsvidare säger jag bara att det inte verkar rimligt att helt sonika och utan problematisering påstå att Annika "högg ihjäl sin langare", när en alternativ historieskrivning förefaller trolig.

En allmänt intressant fråga till Leif G W Persson vore: Varför tror han att kommissarie Hans Holmér arrangerade sig så i ärendet, och tog ställning för Annika?

/Gunilla