12 April 2009

Mened, inte dråp (tror jag)

NEW YORK Leif G W Persson skriver i sin Expressen-krönika om om Annika Östberg:
Arton år gammal hugger hon ihjäl sin langare.
Det låter ju verkligen hemskt. Gjorde hon det? Persson har ju läst utredningen och borde veta.

Jag har inte läst utredningen, däremot Annikas egen berättelse i Sorgfågel och hur det talas om denna händelse hos Board of Prison. Nog låter det – när man tar hänsyn till alla omständigheter – rimligt att det var hennes dåvarande pojkvän Chris, en tungt kriminellt belastad San Quentinkund som utförde dådet. Och det var snarast Chris, inte den ihjälhuggne Donald, som var hennes langare (även om han säkert också försett henne med droger).

Enligt Annikas egen framställning, som vi alla förstår är en partsinlaga but anyway, var det i alla fall så här:
Annika hade grälat med sin gamla hippie-väninna Susan, som flyttat in hos Annika med sin pojkvän Donald. Donald hade då sagt något taskigt till Annika, som senare upprört berättade det för sin pojkvän Chris.
Chris blev fly förbannad, körde dit och visade Donald vad som händer med den som muckar med hans flickvän: en massa knivstick genom kroppen.
Att hugga ihjäl folk med kniv verkar enligt berättelsen vara vardagsmat för en kåkfarare som Chris, men fullständigt främmande för en icke-våldsfilosofihippe som Annika.
Men som den lojala flickvän – med osund stark dragning till really bad boys – hon var, så teg hon i polisförhören om vem som var hennes pojkvän. Han plockades senare ändå in till polisen, men frikändes i rättsprocessen – eftersom Annika vittnade falskt om att det var Donald som gått till anfall mot Chris. Inte tvärtom, som sanningen var.

Här begick hon alltså mened. Men ett par år senare dök Chris' advokat upp och ville återigen utnyttja Annikas lojalitet med och latenta förälskelse i Chris, även om hon då var gift hemmafru i Stockton. För att Chris lättare skulle kunna komma ut ur San Quentin-fängelset krävde de – han och advokaten – att Annika i efterhand skulle ta på sig brottet. Och det gjorde hon. Hon gick till polisen, förklarade att hon plågats av dåligt samvete och fick så småningom en villkorlig, femårig dom för dråp.

Denna dom blev givetvis ett trumfkort för åklagaren när han 1981 skulle visa att Annika Deasy inte bara var inblandad i dubbelmorden tillsammans med Bob Cox, utan även återfallsbrottsling med flera liv på sitt samvete.

Det är givetvis möjligt att Lena Katarina Swanberg och bokens läsare – alltså jag – är offer för en lögn här, och att Annika mycket riktigt stack ihjäl Donald på egen hand. Som Leif G W Persson påstår sig veta. Jag ska kolla lite i mina dokument, och se vad Annikas egna advokater sagt om det hela.
Men som jag minns det kunde de – återigen enligt Sorgfågel – inte begripa hur den rätt som 1974 fällde den villkorliga domen överhuvudtaget kunde köpa Annikas erkännande, när det inte stämde med vare sig teknisk bevisning, motiv eller något annat. De borde rimligen också vara på sin vakt när unga tjejer kommer för att ta på sig dåd som snygga killar i fängelse belastas för.

Men, jag måste kolla upp mer kring detta. Det är svårt att påstå att Leif G W Persson inte skulle kunna genomskåda en märklig polisutredning. Jag hinner bara inte just nu, för snart blir det påskdagsbrunch i Alphabet City. Jag vill bara skriva detta som hastigast, och inte låta Perssons krönika stå helt oemotsagd, för er som är intresserade av diskussionen om hur Annika Östberg Deasys brott presenteras i medierna.
Hoppas att Tom Alandh, som rimligen också läst alla utredningar, snart skriver något i ärendet. Tillsvidare säger jag bara att det inte verkar rimligt att helt sonika och utan problematisering påstå att Annika "högg ihjäl sin langare", när en alternativ historieskrivning förefaller trolig.

En allmänt intressant fråga till Leif G W Persson vore: Varför tror han att kommissarie Hans Holmér arrangerade sig så i ärendet, och tog ställning för Annika?

/Gunilla

10 comments:

  1. Jag gillade din artikel om henne i Svenskan. Verkligen. Men för mig är det alltid intressant med sådana människor som psykologiska gåtor. Och hennes mamma är den verkliga gåtan, tycker jag. Hon är samma generation som min mamma, men jag begriper henne inte riktigt. Dock kan jag förstå att hon var förtryckt av sin man, men att överge sin dotter, som hon verkar ha gjort kan jag inte riktigt begripa. Dock måste det sägas att de båda har fått betala dyrt för vad den än var som hände när Annika var liten. Tillräckligt dyrt.

    ReplyDelete
  2. När det gäller Holmérs bevekelsegrund kan den väl möjligen kanske vara en djup vilja att synas i media?

    ReplyDelete
  3. Ann Helena,

    Håller verkligen med dig! Det är svårt att begripa.
    Jag hade tänkt rekommendera del 1 av Tom Alandhs dokumentärfilm, där ju Maj-Britt Tillery intervjuas. Där ser man hur hon plågas av dåligt samvete och får möjligen några nycklar. Men det är ju väldigt svårt att förstå ändå, samtidigt som man lider med henne och de samvetskval hon måste ha haft.
    Boken "Sorgfågel" ger några, men inte många svar. Vad som hände med Annikas två småsyskon i Missouri nämns knappt heller. Annikas pappa, som vad jag förstås levde i Stockholm till och med för några år sedan, nämns överhuvudtaget inte (bara farföräldrarna).
    Tyvärr har dock Alandhs filmer nu plockats bort från SVT:s hemsida! Supersynd, för jag hade precis satt mig tillrätta i soffan för att kolla på den andra delen... Missade den med bara några timmars marginal. :-(

    ReplyDelete
  4. Leffe,

    Det där var elakt sagt om en som inte kan försvara sig...

    Så här står det i Sorgfågel, närmare bestämt i Lena Katarina Swanbergs slutord (sid 360):

    "Från svensk synvinkel handlade det om en 25-årig svenska som riskerade dödsstraff i Kalifornien för två mord hon inte begått.
    Ingen visste. Ingen skrev. Ingen rapporterade. Ingen brydde sig.
    Det är klart att det gjort skillnad om någon lagt sig i redan då. Det är även klart att det hade gjort en *väldig* skillnad om till exempel dåvarande polischefen Hans Holmér eller dåvarande chefen för Österåkeranstalten Annbritt Grünewald under sommarolympiaden 1984 nämnt för någon av de hundratals ackrediterade svenska journalisterna att det satt en livstidsdömd svenska i ett kvinnofängelse utanför Los Angeles. De var båda två där och hälsade på henne just då."

    Känns inte som att Holmér gjorde allt för att synas i medierna vad gäller Annika Östberg, tycker jag?

    Ett exempel till. Staffan Thorsell skriver så här om Hans Holmér (http://www.expressen.se/Nyheter/1.1525380/i-borjan-var-jag-skeptisk)

    "/Holmér/ intresserade sig för Annikas öde långt innan vi journalister vaknade upp. I samband med OS 1984 tog han ledigt från sina sysslor i friidrottsförbundet och träffade Annika i fängelset. Han berättade om en svensk kvinna som satt i fängelse i Kalifornien när vi sågs flera år senare.
    Nu förstod jag att det var Annika Östberg han talat om. Holmér tyckte att hennes straff var orimligt hårt och då hade hon suttit i fängelse i tio år. Den gamle polismästaren kunde knappast misstänkas för att se överdrivet milt på en person som dömts i samband med ett polismord."

    ReplyDelete
  5. Gunilla, du tycker inte att man får ta "seden" dit man kommer?

    Jag menar, att befinner man sig i t.ex. USA och begår där en systematisk brottslighet (om än brott av olika slag: prostitution, narkotika, stölder, dråp och mord o.d.) så bör man acceptera att man döms enligt det landets lagar.

    ReplyDelete
  6. Förresten, Gunilla, det vore också mer adekvat att man som journalist läser det mest fundamentala - polisutredningen och domarna - innan man målar upp ett snyftreportage om någon, för att uppnå något slags "faire and balanced". Men det är bara min ringa åsikt.

    I DN häromdagen fanns en artikel om varför många tycks falla för vissa brottslingar (läs: Svartenbrandt, Olofsson och Östberg)

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/banditerna-i-vara-hjartan-1.842044

    När "snygga" och verbala personer är grovt kriminella verkar det ondskefulla vara förlåtligt (så länge det inte handlar om sexualbrott).

    ReplyDelete
  7. Tristan Hugo,

    Jag försökte få fram utredning och domar, men det var omöjligt med så kort varsel. De ligger väl långt nere i arkiven.
    Däremot läste jag som jag redovisat protokollen från Board of Parole Hearings (2005 och främst 2008) och de bygger ju på utredningarna.
    Jag försökte få tag på diverse sheriffer och distriktsåklagare i Lakeport och Stockton, som jag tyvärr inte nådde. Å andra aidan får polisdöttrarna och Don Anderson komma till tals. Ordet snyftreportage får stå för dig.

    Visst ger det Annika Östberg extra sympatier att hon kan uttrycka sig verbalt. Kolla i Tom Alandhs film (ej längre på nätet) där en av hennes försvarsadvokater talar om hur hon öppnar dörren in till en undre värld som vi andra vet väldigt lite om, eftersom de som bor där för det mesta inte kan uttrycka sig så väl. Det har varit väldigt intressant att ta sig in i några av Annikas världar de senaste dagarna.

    Annika östberg Deasy har som du vet accepterat domen, trots att den enligt rätt många initierade bedömare är galet oproportionerlig. En amerikan jag talade med som granskat utredningen, talat med människor i Lakeport m m, själv varit utsatt för våldsbrott i Kalifornien etc ansåg att hon borde ha släppts efter 7–8 år.

    Jag måste säga att jag är smått chockerad över alla kommentatorer jag sett på nätet de senaste dagarna, och som i stort går ut på att tjackhoror och narkomaner inte är människor och heller inte kan bli det hur många år som än går.

    ReplyDelete
  8. "...så bör man acceptera att man döms enligt det landets lagar"

    Visst, men:

    • Det finns sedan 1985 en internationell konvention om överförande av fångar till deras hemländer. Både USA och Sverige har undertecknat konventionen; Sverige förklarade sig relativt tidigt villigt att efterleva den i detta fall.

    • Självklart är det så att den som begår i brott i Kalifornien får finna sig i att dömas i enlighet med kalifornisk lag och rättssyn. Det hindrar inte att man kan ha synpunkter på rättssäkerheten och tillämpningen. Som du säkert vet finns det oerhört många exempel på godtycklighet och rättsosäkerhet i inte minst Kalifornen. Hur Three Strikes Law fungerar (där ett tredje brott ger livstids fängelse, hur litet det än är) är ett exempel. Men jag märker av de senaste dagarnas kommentarer att det finns en hel del människor som skulle vilja införa något liknande i Sverige också.

    ReplyDelete
  9. This comment has been removed by the author.

    ReplyDelete
  10. Tristan,

    Att ta seden dit man kommer - good point. Jag antar att du till fullo stödjer att Liza M skall sitta i tingsrätten gällande förtal av Hermon, Awad mfl då, eller hur?

    ReplyDelete