Projiceringar

NEW YORK Thomas Mattsson förklarar att Expressen visst varit tydligt med att skriva om Annika Östberg Deasys grova kriminalitet, ändå sedan 1992 då tidningen började skriva om hennes fall.
Allt det där blir en intressant mediestudie inom kort – hur skapades egentligen Annika Östberg Deasy-bilden? bla bla bla. Frågan är vad som mer finns att säga, men lita på att medieforskare kommer att sätta tänderna i detta, eller åtminstone låta sina studenter göra det.

Se även Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet, om hur folk projicerar sina fördomar på Annika Östberg Deasy:

Hur kommer det sig att vi blir så engagerade i en person som vi egentligen inte vet något om? Annika Östbergs öde är intressant ur många aspekter och skulle kunna ge upphov till konstruktiva diskussioner om skuld, fri vilja, ansvar, straff, diplomati och politik. Men att med sådan emfas hävda att hon är si eller sådan, som många debattörer har gjort den senaste veckan, har blivit ett fenomen i sig.

Ingen känner Annika Östberg, ingen var på plats när brotten som hon sitter inne för begicks. Ändå hyser många inte ens det minsta lilla tvivel om hennes skuld. Eller hennes oskuld, för den delen. Annika Östberg har blivit till en tom målarduk som vi projicerar våra fördomar, farhågor och förhoppningar på. Skönmålningen av henne har varit minst lika osmaklig som svartmålningen.

/Gunilla