Att skriva en granskande bok, del 1

NEW YORK Nu blir det ett Gömda-debattsinlägg igen.... Men jag använder detta mest som utgångspunkt för att skriva om finansiering av granskningar.

Två av de absolut konstigaste föreställningarna i Gömda-debatten (och de hänger förstås ihop) var att Monica Antonsson granskade Liza Marklund och Mia Erikssons bluffbok Gömda för att a) tjäna pengar och b) marknadsföra sin bok. Detta påstods ofta i höstas och i vintras, av alla möjliga personer.

Vi tar marknadsföringen först. Märkligt nog påstods det så sent som i april – i Journalisten, av alla tidningar.
Då fick Liza Marklund sista ordet, utan motfråga, i en artikel som finns inscannad här, med att påstå att syftet med Monica Antonssons bok var att sälja hennes blogg – nej, jag menar tvärtom:


Det är ganska magstarkt, måste jag säga, att en före detta journalist vars trovärdighet blivit fullständigt skjuten i sank, som överbevisats om att hon bluffat sin miljonpublik på en rad avgörande punkter, som missbrukat sin ställning som krönikör/opinionsbildare och som bidragit till att förstöra enskilda människors liv – för att bara nämna några av alla missförhållanden med somliga av Liza Marklunds böcker som kommit fram – fortsätter att anklaga budbäraren för att "bara" ha ägnat sig åt "smart marknadsföring"..!

Marklund glömmer liksom att den "smarta" marknadsföringen gällde en ingående granskning av henne själv, och att hon helt misslyckats med att vederlägga kritiken.

Ännu mer magstarkt blir det förstås när man betänker vem som varit med och gått i bräschen för just marknadsföring av böcker, ja, som rentav omdanat hela bokbranschen på den punkten.

Som alla som följt debatten vet, så var Monica Antonssons syfte med bloggen i första hand att inte tigas ihjäl, säger hon själv:

Ingen har kollat detta med mig. Och jag förstår att Liza Marklund tänker i dessa banor. Hon vet hur en slipsten ska dras och för henne handlar allt om pengar. Liza Marklund tar inte hänsyn till någon. Det har hon mycket tydligt visat.
Sanningen är att jag startade bloggen som livlina när jag i samband med Bokmässan i Göteborg kände hotet från Piratförlaget.

Liza Marklund tog alltså än en gång chansen – och fick den!!! – att påstå att Monica Antonssons granskning av henne inte borde ha tagits på allvar av medierna, och undergräver givetvis därmed även sin egen trovärdighet. (Fast jag tycker faktiskt, och citera mig gärna, att hon inte har någon kvar att undergräva längre.)

Självklart var det bra att Marklund tillfrågades i artikeln – och att hon behagade låta sig intervjuas (denna gång).
Men det är mycket beklagligt att hon tilläts avrunda hela artikeln i fackförbundsorganet Journalisten, för de sista citaten ger alltid en eftersmak; sätter en ton. Smart gjort av henne att säga så här, dock – hon är förstås fullt medveten om att en stor del av Journalistens läsare, varav majoriteten troligen inte följt Gömda-debatten särskilt ingående, tänker "fult" när de läser "marknadsföring".
Hennes syfte är givetvis att blanda bort korten och flytta fokus – och att Paul Frigyes (som jag tycker är en riktigt duktig och skarp reporter, och som jag dessutom känner lite eftersom vi en gång delade frilanskontor) låter henne göra det oemotsagd är ... mer än jag kan begripa.

För övrigt: vad skulle vara fel med marknadsföring? Om jag någon gång skulle lyckas avslöja något riktigt allvarligt/smaskigt/intressant kan ni lita på att jag skulle göra allt vad som stode i min makt att berätta för folk om det. Hur mycket eller lite jag marknadsför mitt avslöjande, och på vilka sätt, har ju absolut ingenting att göra med substansen och sakfrågorna!

Hm, detta är förstås en old story, för Journalisten kom ju för några veckor sedan. Det kändes som ett öppet mål att skriva om det då, jag bara orkade inte (för sådan där slapphet är vad som retat mig i Gömda-debatten – och jag hade väntat mig mer av en skicklig kollega).

Men nu fick det ändå komma med – som en del av ett tänkt längre inlägg om finansiering av journalistiska granskningar, apropå ett samtal till Ring P1 idag.

Det blev dock så långt att jag delar upp allt – nästa inlägg, som handlar om själva finansieringen och huruvida man tjänar pengar på sådana här böcker, kommer senare...

Jag har heller inte glömt mitt löfte att skriva mer om Jan Guillou. Den karln tycks aldrig vilja överge mitt medvetande. Han är lika fascinerande som Carl Bildt och Sarah Palin, för att nämna två andra bloggfavoriter.

Uppdatering: Här är inlägget om varför man skriver böcker.

/Gunilla