"Det amerikanska löftet" icke en tegelsten

NEW YORK "Kombinationen av alla dessa ambitioner har resulterat i en tegelsten på nästan 500 sidor," skrev Staffan Thorsell i Sydsvenskan om Martin Gelins Det amerikanska löftet. Man kan säga väldigt många positiva saker om Gelins bok, och det gör jag gärna, och blott få negativa (korr- och/eller sakfel) – men någon tegelsten är det alls inte!

Hoppas ingen låter sig avskräckas av det ordet. För mig konnoterar det "tung", "svårläst", "mastig" och något att liksom ta sig an eller sätta tänderna i.
Gelins bok är inget av detta. Den går fort och snabbt att läsa, och passar faktiskt både den som är normalintresserad av amerikansk politik (men också samhälle, kultur med mera) och den som är sjukt intresserad på nördnivå (som jag) samt givetvis den som uppskattar genren (reportagejournalistik i bokform) oavsett ämne.

Det är snarast en rätt så handväsk-vänlig, lättläst och tillgänglig bok, på alla sätt. Förvisso på nästan 490 sidor, men det är ganska små sidor.

Det är ingen tegelsten.

En kollega hade läst Thorsells recension. För att övertyga henne om att ordet inte stämmer på Det amerikanska löftet (och för att testa en ny genre) spelade jag in en drygt en minut lång film med datorns inbyggda videokamera, i vilken jag vederlade tegelstenandet genom diverse jämförelser (bland annat med hennes egen bok).

Jag hade väldigt roligt när jag gjorde filmen (ledtråd: det räckte inte med en enda tagning...). Men tyvärr vägrade Blogger låta mig ladda upp den, så ingen kan få se – varken ni eller min kollega. (Om ni hade fått se den är i vilket fall som helst tveksamt... Jag gör mig inte så bra i videoformat, visade experimentet.)

Så jag gjorde "Lomovarianter" (se föregående inlägg) av videon, med färre böcker inblandade. Det var inte lättare det, utan tvärtom otroligt svårt! Särskilt den fjärde "blixten" kom alltid snabbare än jag trodde. Men som bildexperiment får det duga.

Den riktiga tegelstenen i sammanhanget, det vill säga på bilderna, är James Joyces Odysseus, som jag köpte för en dollar på Svenska kyrkan igår kväll.
Martin kommer att bli omåttligt stolt om han får se att jag jämför hans bok med en sådan klassiker (mer om klassikerbegreppet i sammanhanget, se Expressens recension).

Här gör Martin lite reklam för sig själv genom diverse länkar till sina medieframträdanden (inklusive intressant kritik av de frågeställningar han fick) – t ex SR P3 Kvällspasset den 28 april.

/Gunilla