The Show Must Go On (and it Does..!)

Detta är mitt bdrag till bloggstafetten inför mediekonferensen Moving Images i Malmö imorgon.

Tidigare skribenter:
PM Nilsson
Björn Jeffery
Martin Thörnqvist
Unni Drougge
Isobel Hadley-Kamptz

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

"Marry well!" "Gift er rikt!"

Så lyder fotografen och serieentreprenören Eileen Gittins kärnfulla råd till de collegestudenter hon ska avslutningstala för i nästa vecka. För några år sedan startade hon Blurb, ett San Francisco-företag för självpublicering av böcker (som jag antar är inspirationskälla för svenska Vulkan) – så hon om någon vet hur mediebranschen förundras i grunden.

Inte minst just nu. Och att en universitetsexamen i, säg, journalistik, knappast är någon given väg till en säker inkomst.

Komiskt nog skrattade publiken nervöst. Är det verkligen sååå illa? Tja, själv har jag gett hugade frilansjournalister samma råd i flera år – åtminstone om de har ambitionen att resa omkring i världen, att bo i dyra städer eller att ägna sig åt hopplöst olönsam journalistik som grävande eller kulturkritik. Eller om de har någon form av trygghetsbehov.

Och "snart är vi alla barfotajournalister", som Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson sade i en debatt nyligen.

Mannen som frågade efter Eileen Gittins goda råd inför framtiden, en journalist i 35-årsåldern, var moderator för en av måndagens diskussioner på det seminarium om medier och teknik som jag sitter på i skrivande stund: Mediabistro Circus i New York (som förstås liknar Moving Images rätt väl). Han stack inte under stol med att han inte tänkte så mycket på de där studenterna i Kalifornien, som på sig själv.

För så gott som alla i mediebranschen grubblar givetvis nu dagarna i ända på hur deras egen yrkessituation påverkas av den totala och snabba strukturomvandling som pågår (samtidigt med recessionen, som gör att allt går på turbo). Inte minst här i USA.
Och det är förstås inte studenterna som bäst behöver råd. Ångesten är nog som störst för de medelålders, erfarna journalister som inte vet hur länge – eller om – deras yrke eller tjänst alls finns kvar om ett tag. De som alltmer känner att den tekniska utvecklingen och metoderna att involvera nyhetskonsumenterna i journalistiken accelerar, utan att de hängt med.

Fram tills nu har åtminstone den klick amerikanska mediearbetare som haft relativt trygga anställningar på etablerade redaktioner kunnat skicka sin barn till college och bo i välmående förorter. Plötsligt vet de inte ens hur länge deras tidningar kan ges ut, eller vad som händer med deras sjukvårdsförsäkring om de förlorar jobbet.

Ironiskt nog äger Mediabistro Circus rum i New York Times spatiösa Times Center i Midtown, intill tidningens enorma och ännu mer spatiösa huvudentré, som tycks tillkommen i en tid då medieföretaget inte behövde snåla. I själva verket har de anställda nyligen tvingats godta rejäla lönesänkningar.

Svenska redaktioner har inte hunnit riktigt lika långt i den eländiga nedförsbacken som sina amerikanska motsvarigheter.
Men inte minst vi utlandsbaserade frilansjournalister och stringrar har märkt av såväl lågkonjunktur som strukturomvandling ett bra tag nu. Internet, TV och mobiltelefoner har varit såväl en fantastiskt välgörande revolution i vårt eget arbete som våra värsta konkurrenter i flera år. Plötsligt är vår närvaro där något händer inte särskilt mycket värd. Kanske kan vi skriva mer initierade texter från New York eller andra metropoler än våra kolleger i Stockholm, men kanske är de inte så mycket mer initierade att någon vill betala för dem. Plötsligt är hela världen blott "ett klick bort" (eller ett telefonsamtal).
Således kommer jag i år, till exempel, troligen att fakturera min tidigare största kund, nyhetsbyrån TT, blott en bråkdel av den omsättning jag debiterade för bara fyra, fem år sedan. Eftersom det handlar om en mer än 90-procentig (!) minskning är det knappast möjligt att extrapolera just den trenden fem år framåt.
Andra utlandsbaserade stringrar och frilansjournalister ser liknande nedgångar så, ja – vi grubblar nog extra mycket över utvecklingen och undrar om vi alls behövs.

"Jag tänker att det vore lika bra om plåstret revs av snabbt", sade en av mina mest erfarna kolleger, bekymrad över sinande beställningar på analyser och andra genomarbetade texter.
En annan, lika erfaren, kollega konstaterade bekymrat att det är omöjligt att se hur reportageresor på fältet och annan resurskrävande journalistik från hennes bevakningsområde överhuvudtaget ska kunna finansieras framöver.
Ytterligare en kollega säger att han känner sig "som en bromskloss", vare gång han ringer till sina stressade redaktörer på den slimmade redaktionen i Stockholm för att bolla idéer.

Och ingen tror att de senaste årens nedskärningar kommer att avlösas av framtida nysatsningar på fältarbete eller mer plats i tidningen – tvärtom.

Dessutom: den trend vad gäller utrikesjournalistik som diskuterats i de svenska spalterna under våren, att utrikeskorrespondenter ersätts av stringrar (fasta frilansmedarbetare), är delvis redan överspelad. Debatten ligger lite efter. För vad som i själva verket sker är ju att stringerrelationer (som ersatte de flesta korrespondenttjänster för flera år sedan) nu alltmer ersätts av Stockholms-baserad rapportering – inte alltid, men ofta, utförd av oerfarna webbreportrar och googlare.

Detta kan man deppa över, och det gör vi. Mycket av det missmod och den frustration som Isobel Hadley Kamptz gav uttryck för i gårdagens stafett-text känner jag igen från min del av branschen och från mina journalistkolleger – reportrar såväl som pressfotografer.
Själv har jag den senaste tiden kvävt alla idéer om att intervjua människor på den amerikanska vischan, resa runt i Centralamerika eller försöka skildra livssituationen för dem som bor i slummen i Port-au-Prince, eftersom sådana resor är notoriskt svåra att få ekonomiskt lönsamma. Inget att syssla med under brinnande lågkonjunktur.

Men här på mediecirkusen i New York har seminarierna, föreläsningarna och presentationerna – branschens finansiellt trista tillstånd till trots – uteslutande varit inspirerande och framåtblickande. Om det beror på den amerikanska "can do"-andan eller på att ingen orkar höra om något elände vet jag inte. Kanske är det för att det är vinnarna i det nya digitala landskapet som bjudits in. Bland rubrikerna finns: "Så blir du ett globalt fenomen", "Ge ditt varumärke personlighet", "Bygg relationer som ger succé" och "Skapa en journalistik som engagerar". Och man blir lätt smittad av den amerikanska framåtandan och energin (även om vi New Yorkbor kombinerar den med att vara lätt neurotiska)!

Så jag har bestämt mig för att försöka sluta upp med att sura och tänka på osålda reportageidéer, svårflirtade redaktörer, nedskurna budgetar och eviga inköpsstopp – utan istället försöka fokusera på de många positiva saker utvecklingen faktiskt medför, och som jag tror kommer att accelerera de närmaste fem åren.
Till skillnad från frilansreportrar i New York för 15 år sedan kan jag ju själv till exempel lätt bevaka saker som sker i Stockholm (eller någon annanstans, om jag skulle vilja). Och tack vare det senaste decenniets strukturomvandling i bildbranschen – med digitalkameror, bildbehandlingsprogram och bredbandsuppkopplingar – kan jag sköta fotodelen av mina uppdrag som aldrig tidigare (tyvärr på bekostnad av "mina" fotografer).

Bara de senaste månaderna har jag till exempel, samtidigt som jag grubblat över utrikesjournalistikens eländiga produktionsvillkor, också upptäckt programvaror som är ultrabilliga i förhållande till vad man kan göra med dem, eller helt gratis. Min lilla dator har blivit sprängfylld av helt nya möjligheter att till exempel hålla kontakt med läsarna och att skapa bildspel, berättelser, databaser, radioprogram – eller rentav tryckfärdiga bokförlagor.

Tyvärr har jag ingen aning om hur mitt yrke eller min bransch ser ut 2014 – och det har knappast någon annan heller. Men för egen, personlig del kan jag ana, att bara de program som redan nu finns i min dator, tillsammans med de idéer som finns i min hjärna, kommer att hålla mig tillräckligt sysselsatt framöver.
Dessutom tar det, som crowd sourcing- och crowd funding-författaren Jeff Howe talat om här på mediecirkusen, ett tag innan mänskligt beteende anpassar sig till teknikens möjligheter. Så om fem år är jag i bästa fall inte bara min egen lilla enmansredaktion, utan ett *minimediehus* med bokförlag, radiostation och fotogalleri – och så gott som all nödvändig programvara för detta har jag nedtankad redan idag.

Även ett av tisdagens seminarier innehöll en direkt fråga om hur en journaliststudent bör agera inför framtiden. Denna gång kom svaret från businessweek.com:s chefredaktör John Byrne – och det var inte lika cyniskt och kärnfullt som mitt och Eileen Gittins råd om att "gifta sig rikt". Tvärtom! Han sade:

– Detta är en oerhört kreativ era för journalister. Det har aldrig någonsin tidigare funnits en tid med fler unika och innovativa verktyg tillgängliga. Om du har en bra idé så är det din idé – man behöver inte gå in i en etablerad organisation för att försöka sälja in den. Så har det inte varit tidigare! När det är kaotiska och turbulenta tider som nu, skapas tillfällen att vara nyskapande – och ni har så många möjligheter som inga mediegenerationer före er har haft.

Det ska jag tänka på framöver, trots att både kronofogden och hyresvärden är mig i hasorna. Det är verkligen mer spännande att vara journalist nu än någonsin tidigare, och blir förhoppningsvis än mer spännande framöver. Mediabistro Circus avslutades med en synnerligen optimistisk paneldiskssion om hur man bäst skaffar riskkapital till nätsatsningar (det var lite 1998 över alltsammans, faktiskt, men med verklighetsinsikt). Jag hoppas att Moving Images i Malmö imorgon blir lika inspirerande!

Stafettpinnen lämnar nu New York och hamnar i San Francisco där Fredrik Wass skriver om Google.

/Gunilla Kinn

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Fler texter om...

[uppdateras]

...utrikesjournalistikens framtid

...Mediabistro Circus
Huffington Post: Marketing a Media Renaissance