24 October 2009

Kamrat Guillou II

Några frågor från Jonas (F?), plockade från kommentarfältet till föregående inlägg!
Länk
Gunilla
"Tjekan och dess efterföljare KGB lät systematiskt mörda, kremera eller bara massbegrava åtminstone hundratusentals, troligare miljontals oskyldiga ryssar, efter påbjudna kvoter, våldsamma fylleorgier och nackskott.

Hur många besökare på bloggen tror att Jan Guillou skulle kunna:
1) bevara någon som helst trovärdighet i sin övriga journalistiska gärning.
2) få sina mer opolitiska skönlitterära alster sålda i boklådor/klubbar/nätbokhandlar över hela landet.
3) hyra stor och central plats för det av honom delägda förlaget på landets största bokmässa.

... om det visat sig att han under fem år träffat och tagit emot kontant ersättning av Gestapo?

Någon?

13 comments:

  1. Jag hoppas eller tror att hans trovärdighet har punkterats. Jag har SLÄNGT de av hans böcker jag hade och jag slänger aldrig böcker.
    Hans tyngd i debatten har punkterats alltmer och jag hoppar att det tar slut nu. Att han blir ett med det förgångna förr snarare än senare.

    ReplyDelete
  2. Jan Guilliou är med i Nyhetsmorgon, på 4:an, i morgon, kl 10.16...

    ReplyDelete
  3. Hej Gunilla,
    Ja, det var jag. Jag vet inte, jag blev bara så arg över det initiala "hymlandet och mymlandet" beträffande hans "egentliga" kvaliteter.

    Ska det finnas någon egentlig rättvisa, måste alla bedömas efter samma måttstock.

    JG fortsatte med sin retorik och skrev bl.a. tillsammans med sin dåvarande fru "Irak och det nya Arabien" med hyllningsord till den nye idolen Saddam Hussein. De nedtonade övergreppen i Abu Ghraib och andra fängelser, samtidigt som blodet flöt i regeringskvarterens utrensningar. Bara det borde ha räckt för fortsatt diskvalificering, men icke då.

    Ett gott recept för framgång tycks vara att först vrida något maximalt ur någon aspekt av innehållet, sen förneka att man sagt det.

    Med dina välresearchade och välskrivna texter kommer du ingen vart. Skamlöshet är vad du behöver.

    (Och kanske en riddarhjälte eller neanderthalare att fantisera skönlitterärt om.)

    ReplyDelete
  4. Det är redan uppenbart att en del vill använda det här scoopet framför allt som slagträ för att komma åt sådant som Guillou sysslat med *efter* 1972 (när kontakten med KGB avbröts): IB-affären, hans arbete med palestinafrågan, hans insatta spydigheter mot Per Ahlmark och andra. Jag vill nog veta litet mer om i vilken mån han skaffade och lämnade ut några kvalificerat hemliga uppgifter alls till ryssarna. Det ligger en del i vad Leif GW sade att Guillou inte hade tillgång till några speciella hemligheter, "han har ju inte ens gjort lumpen". Vill man infiltrera landers miltära kretsar så börjar man knappast med att placera sig långt ut på vänsterkanten i offentlligheten och skriva aggressiva reportage i landets mest kända maoistsympatiserande tidning.

    Eller menar ni att det var det han grävde fram om IB som var en gåva till ryssarna (samma tankelinje som åklagare Robèrt använde mot den IB-avslöjande trion!) Sovjet kände nog till det mesta och det hemliga materialet i IB-frågankom ju i första hand från Håkan Isacson. Utan honom hade Guillou och Bratt inte haft något att avslöja.

    Det är klart att man kan ha moraliska synpunkter på att Guillou gjort ner andra men inte alltid spelat med öppna kort själv, men om det bara handlar om ett halvgånget försök att underhålla kontakter med KGB så har jag svårt att se det enormt komprometterande i saken. Det är bara i agentromaner som alla som tar kontakt med en rysk underrättelseman sedan blir spioner. Dessutom tycker jag allmänt talat illa om när man försöker använda en sådan här enstaka episod (som inte är nära förknippad med det viktiga personen har gjort) för att döma ut en författare/politiker/ journalist rakt av och sätta honom7henne i skamvrån för evigt. Jag förhöll mig lika sval till bråket kring Günther Grass och hans mnånader i Waffen-SS: folk som tror att det bara hade varit at vända på klacken och gå eller att man kan bedöm,a en 17-åring på samma sätt som en mogen man begriper inte mycket om hur det går till i en diktatur i krigstid.

    Det är en sak att Guiillou inte är journalist längre, men a priori-bannbullor motiverade med att han under några år hade kontakt med några personer från KGB (nej, det är inte olagligt) tänker jag inte stämma in i . Tänk efter, det fanns *många* svenska militärer och en del politiker, kanske till och med Palme och Sköld, som under kalla kriget var inviogda i att vi drev ett visst samarbete med Nato, en del av dem hgade säkerligen också kontakt med CIA elr US Air Force. Var de också spioner eller agenter? Ska de också dömas ut?

    ReplyDelete
  5. Magnus,

    Är det inte som Expressens chefredaktör påpekade - har man nyss publicerat en självbiografi och utelämnat sådant så blir det liksom lite besvärande?

    För övrigt, om en militär eller politiker "sover med fienden" så är denne en spion - men om dennes överordnade är införstådda med detta, så är man en dubbelagent. Guilliou hade väl inga överordnade eller organistion för vilkens räkning han blev dubbelagent?

    ReplyDelete
  6. Magnus,
    Visseligen en intressant post, men du hade knappt fått höra talas om dem, eller snabbt blivit tvungen att förneka din förståelse för dem, om SS eller Gestapo varit inblandat.

    Vissa mördare smäller högre än andra.

    Och nu talar vi om MASS-mördare. Jag hyser ingen förståelse eller acceptans för CIAs verksamhet, men den givna valutan var folkgrupper, inte utplockade.

    ReplyDelete
  7. Michael, spelar det någon egentlig roll om man har eller inte har någon uppdragsgivare? Må så vara att man möjligtvis inte kan tala om en de facto dubbelagent men jag har inte bestämt mig för om det har någon faktiskt innebörd eller mest är av semantisk innebörd.

    Det går knappast att förneka att Guillou gjort sig poänger på underrättelsetjänster. Har han eller har han inte inhämtat källor för att ge sina böcker en större tyngd av sanning verkar bli något av att ändamålet helgar medlen. Och jag vet inte om skönlitteratur, eller vad man nu ska kalla det, helgar dessa medel.

    Det måste vara lockande för egot att se på saken ur ett teoretiskt perspektiv, för Guillou, och lite kittlande för pojkegot. Guillou har varit synnerligen engagerad i debatten om eller för nya medier, vilket i förlängningen har kommit att handla om kontrollen av dessa och vem som ska ha makten över dessa.

    Allt detta i kombination med IB-affären, en nyligen publicerad självbiografi som utelämnar en rätt viktig komponent får man väl ändå lov att säga. Det blir som att kasta sten i glashus. Han har hur man än vrider på det blod på sina händer, bokstavligen eller bildligt. Det är han själv som får leva med den moraliska biten av alltihop och sitt eget samvete. Såhär långt har han ju inte haft några problem med det. Det är nog vad som känns med oroande ändå.

    ReplyDelete
  8. Michael,

    Den som skrivee en självbiografi har ingen plikt - och inte heller något underförstått "kontrakt med läsarna" . om att klä av sig naken och lämna ut allt. Inte heller att vara rättvis mot alla i sitt liv. Patrick White var rejält elak mot sina föräldrar, mot ledande australiska politiker, mot sin tidigare vän målaren Sidney Nolan och andra i sin memoarbok "Flaws In the Glas" men det är en av de mest underhållande memoarer jag har läst (den bör läsas i original) - just för att han är så välformulerat ruffig, skärpt och ofta tätt på benpipan. han ger till och med spydigheter åt Svenska Akademin som gav honom Nobelpriset och är sarkastisk mot de journalister som väckte honom mitt i natten och krävde intervjuer. Han insåg naturligtvis att boken också kunde ses som ett osympatiskt självporträtt, fel och förtjänster. That's it.

    Det är *Guillous* berättelse och den kan med fördel ställas mot Peter Bratts, Gunnar Ekbergs och P-G Vinges memoarböcker. Memoarer är inga polisrapporter utan en levande tolkning av vad man varit med om.

    Jag har inte så mycket till övers för vad Guillou har sysslat med de senaste tio-femton åren men det har inget direkt med den här saken att göra. En hel del av det fördömande som kommer upp till ytan nu (men inte Gunillas reaktion, skulle jag tro) bottnar i en Herbert Tingsten/Per Ahlmark-syn på vad man kan och får göra i utrikespolitisk debatt och utrikesjournalistik. Och den synen delar jag inte.

    Angående svenskar som deltog i samarbetet med Nato under det kalla kriget: det var nog inte så glasklart vem som ytterst stod för order och vem som var ansvarig (även om de invigd högdjuren i militären säkert visste att de hade statsministerns stöd), jag skulle bedöma att graden av "deniability" var hög och att det måste ha funnmits n hel del utrymme fölr egna initiativ. Annars hade det aldrig kunnat hållas borta från offentligheten i fyrtio-femtio år.

    Jonas:

    Du menar, om jag tolkar dig rätt, att olagligt "samarbete md USA som strider mot våra förutsatta mål är inte riktigt spioneri eftersom de är en demokrati och en god makt. Sovjet var däremot en diktatur." Inför en krigssituation är den sortens resonemang av begränsat värde, då ser varje land i första hand till sina egna intressen. Det är det man har att gå efter.

    ReplyDelete
  9. Magnus,

    det finns grader även i helvetet. Räknat i antal dödsoffer var ju ändå KGB etc mer framgångsrika än SS/Gestapo, även om de förstnämnda naturligtvis verkade under längre tid. CIA kvalar inte ens in på samma lista, även om man skulle försöka bortse från skillnad i ondska. Jonas jämförelse med Gestapo ÄR relevant.

    Nåväl, går man i främmande makts ledband så är man spion. Det är liksom definitionen på det hela. Såvida inte man håller på att köra en desinformationskampanj, men då är man rimligtvis engagerad av någon för att göra just det = dubbelagent. Vilket Gol-Jan inte var. Återstår att försöka svänga det till att han gjorde research. Under fem långa år, och mot kvitto dessutom.

    Vad gäller memoaraspekten, så kan jag bara notera att Gol-Jan nogsamt utelämnar sånt som skulle bli rubriker - vilket han ju själv angav som skäl till att utelämna det. Den önskade imagen av sanningssägare tar sig liksom en törn av det.

    Ur ett mediaperspektiv är det intressant - Gol-Jan har tappat initiativet, hade han tagit upp det själv i memoarerna så hade han haft försprånget. Nu jagas han mot ringhörnan.

    ReplyDelete
  10. Michael,

    "Spioneri är lika med att gå i främmande makts ledband"? Visst, jag förstår att du tycker att denna likhet är definierande i båda riktningarna - en spion är någon som går i drängtjänst åt främmande makt, och han gör det för att han är pion - men det är inget annat ön en propagandafras, en solklar övertalningsdefinition. Och den vilar stadigt på tanken att det finns vissa personer eller vissa kretsar som sitter på en särskild förmåga att uttolka nationens intresse. Inte därför att de kanske har valts till denna uppgift utan för att de har del i vissa traditioner och myndigheter som inte får ifrågsätas. jag befinner mig på ljusårs avstånd från den filosofin och jag är, kan jag upplysa, varken kommunist eller landsförrädare.

    Om man definierar spioneri som du gör så skulle till exempel varenda framträdande finländsk politiker under 40-50-talen ha varit spion. De samarbetade alla i viss grad först med Nazitysklnd, sedan med Sovjet - och detaljerna i detta har metodiskt tystats ner. Enda anledningen till att de inte bedöms om spioner eller landsförrädare är att de agerade under ett starkt yttre tryck och att de, vad vi kan se, hade en egen agenda, i litet olik varianter. De ville rädda Finland - men naturligtvis spelade de löpande under täcket en del med ryssar och tyskar. men du ser nada av den här komplikationen 8för Finland, Sverige eller andra länder) eftersom du bara fokuserar på deras fiender och därför att du råkar anse at det viktig vara att man gjorde motstånd mot Sovjets expansion och att alla andra motiv innebar potentiellt landsförääderi.

    Jag råkar anse att människor har rätt att välja sina politiska lojaliteter, och tt man inte måste stå i givakt inför den som talar i nationens namn. Guillou är ingen landsförrädare, han råkade bara göra andra politiska val än dem du finner lämpliga, liberala och svenska. Om du inte orkar vara mer precis än så här tror jag inte vi har så mycket mer att diskutera.

    Det finns så här lpngt inget som visar att Guillou gett ryssarna några verkligt värdefulla (eller hemliga) upplysningar. och tanken att det var för Sovjets skull han avslöjade IB är bisarr.

    USA har många gånger visat att de kan uppträda lika skrupelfritt i krig som Sovjet gjorde. En viktig skilland är förstås att jänkarna ofta har kunnat fölra krig genom mellanhänder - det kunde ryssarna av politiska och handelsmäässiga skäl sällan göra. Suhartoregimen i Indonesien mördade hundratusentals människor på några få år vilket väl tål en jämförelse med Stalin. USA var utan tvivel medansvarigt, utan deras aktiva stöd hade han inte klunnat sitta kvar. Samma sak med Chile och delvis med Saddams Irak. Att försvara detta som preventivåtgärder för frihetens skull i en högre vishets namn är patetiskt.

    ReplyDelete
  11. Frågan är nog snarare hur du tolkar "gå i främmande makts ledband".

    Självklart pågår förhandlingar med fienden (om man är i krig) mer eller mindre, mer eller mindre kontinuerligt, genom mellanhänder eller whatever. Och var det verkligen så att varenda framträdande politiker i Finland under 40-50-talen agerade på egen hand då, eller?

    Vad gäller JGs val så står det honom fritt att göra dem - jag noterar dock att han själv inte står för dem. Varken då eller nu. Huruvida han hade något att ge KGB eller inte är inte poängen.

    USA kan väl uppträda skrupelfritt i krig, om än genom mellanhänder. Dock inte mot egen befolkning på hemmaplan - något som vare sig Gestapo eller KGB hade större skrupler inför.

    Som Jonas påpekade, hade det handlat om Gestapo, så hade han inte kunnat hävda att det var en komisk incidens. Fem år är för övrigt en lång tid för att göra research åt artiklar, eller?

    ReplyDelete
  12. Michael:
    Det stämmer kanske att vi har olika bud på vad som räknas som at svika sitt land, men min bild är väl också att du inte riktigt har någon genomtänkt avgränsning av handlinggssättet "att gå i främmande makts ledband". Inte i dina inlägg här i alla fall - det ser mest ut som en bekväm korg där man kan sl'nga ner alla personer, rörelser och handlingar som man för tillf'ället vill fördöma. Gunnar Ekberg har redan jämfört Guillpou med "två herrar med förnamnet Stig". Han har givetvis gammal ost att ge igen för, men du verkar inte se någon tydlig skillnad på Stig Wennerström och t ex Wilhelm Agrell, som många gånger har pekat på logiska luckor i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen och planeringen. Det kan ju ses som att han drar ner byxorna på den svenska militären och därmed skadar oss och hjälper Sovjet/Ryssland, inte sant? Och det har också setts precis så, oftast från höger och med starkt ogillande. Eller om en svensk teaterregissör 1982 hade åkt till Moskva och satt upp ett par pjäser med ryska skådespelare där med stöd av det sovjetiska kulturministeriet - är det också "att gå i tyranniets ledband"? Vore han en Zarah Leander?

    Jag upprepar: inget tyder så här långt på att Guillous samarbete med KGB någonsin var speciellt intensivt, eller att han avslöjade något kvalificerat. Dina och Jonas' inlägg bygger helt och hållet på *att* han lät sig rekryteras, men det kan ha funnits många anledningar, jag tror att ganska många journalister som sysslar med den typen av ämnen som Guillou jobbade med då, ibland har lekt med tanken på att "wallraffa som agent". Det finns inte heller något som säger att hns "uppdrag" var orienterade mot sådant som kunde skada Sverigfe. man samlar ofta in tinfomration som kretsar kring ett tredje land, som ditt egte land inte har något otalt med: Bratt och Guillou fick t ex fram tydliga tecken på att IB samlade upp adta om egyptiska hamnar, rimligen för at skicka det visare till Mossad.
    Sen är det bara i agentromaner som KGB:s "kontrollörer" alltid kan *tvinga* folk att spionera, i realiteten går det ofta inte till så, det händer relativt ofta att agenter rapporterar dåligt eller bryter kontakten för gott. och det behöver inte handla om att de plockats upp av hemlandets kontraspionage.

    Finland hade inte klarat sig igenom kriget utan an viss trolöshet i avgörnade lägen mot de löften man gett andra stater och mot de ideal man höll sig med när det gällde utrikespolitiken och Finlands identitet. Om de hade gått in så hårt på tyskarnas sida som de utlovade - och som en hel del finlämdare ville! - så hade de dragits med i Tysklands fall, men dessförinnan hade finska armén dessutom i så fall, hunnit göra sig skyldig till krigsförbrytelser (det förekom både barbarisk behandling av krigsfångar och arkebusering av vanliga soldater som vägrade strida under hopplösa förhållanden, men det kunde ha blivit värre...) Att dessa förbrytelser vore små i förhållande till Gulag hade inte varit någon ursäkt.

    Nästa steg: om Finland inte vänt på foten i rätt ögonblick (en soloprestation av mannerheim, även om han hade den tidigare presidenten Rytis förtroende) och gjort upp med Stalin, om man inte ställt krigsårens lednng inför rätta och faktiskt satt dem i fängelse och om man inte ansträngt sig för att fylla Sovjets krav på skadestånd - så hade man kanske blivit invaderade. Inget av det där gjordes med folkets insyn och goda minne när det hände, man offrade vissa nationella intressen för att landet skulle överleva och klara sig igenom. Jag menar att man gjorde rätt - i stort sett - men om man anser att Sovjet var arvfienden - och det verkar du ju göra, det gjorde också många finnar - så borde ju konklusionen bli att man skulle slåss tills man segrat eller dött, inte sant? Det är där nånstans det blir tydligt att folk kan ha olika motiv för vem de vill samarbeta med.

    ReplyDelete
  13. Jag förstår ungefär vart du vill komma, men riktigt applicerbart på Stockholm under sent 60-tal är det inte. Jag gör ändå skillnad på att "rädda det som räddas kan" (Mannheimer) och att "wallraffa som agent" (JG).

    Vad Ekberg säger får man ta med en nypa salt, han är ju part i målet så att säga. Men Wilhelm Agrell påpekade alldeles nyss att bara för att man själv inte tror sig kunna bidra med något så betyder det inte att man inte utnyttjas till mycket mer än man tror sig göra.

    För övrigt ser jag stor skillnad på Agrell - som pekar på brister och luckor offentligt - och Wennerström - som skapade brister och luckor i det fördolda. Stor skillnad, tycker jag. Inte heller uppsatta teaterpjäser sker i det fördolda.

    Hade JG skrivit en bok eller artikel med titeln "5 år som låtsasspion" så hade det varit avklarat sen länge. Men han gjorde inte det, tvärtom - och det är här det blir besvärligt, tycker jag. Att han skulle ha bidragit till världsfred eller annat håller jag fullständigt uteslutet - både i praktik och intention.

    ReplyDelete