Knepigt med tempus

Jag hade lovat mig själv att inte skriva mer om Jan Guillou – inte idag, åtminstone. Men för fullständighetens skull bör jag nog nämna att KGB-uppslaget tydligen visst nämns i Ordens makt och vanmakt. På sidan 306 återges i alla fall följande konversation mellan Jan Guillou och SvD-reportern Omar Magnergård, enligt kommentarer i detta blogginlägg (min fetstilning):

”– Ni på FiB har redan gjort århundradets avslöjande om IB. Och nu klappar ni till CIA. Det är visserligen bara att gratulera. Men. Har det inte fallit er in att det finns en ännu större spionorganisation i Sverige? När tänker ni ge er på den?
Han [Magnergård /GK] syftade alltså på KGB. Och han hade alldeles rätt, det hade varit större men också svårare. Och i det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna.
Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA ... gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte tillfälligt jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga."

Så Guillou har, i motsats till vad som framförts i helgens debatter, visst berört detta med KGB i sina memoarer – även om synnerligen knapphändigt, och även om han inte direkt skrivit ut att han spelade under täcket med dem och tog emot betalning för detta.

Däremot blir det förstås lite konstig tempusanvändning, med tanke på att detta replikskifte torde ha utväxlats 1975 eller så (som kommentatorn Kerstin påpekar, se länken ovan). Det låter ju som om han ännu då såväl arbetade med uppslaget som var optimistisk om detsamma. Som han beskrivit det hela i helgen gav han ju upp optimismen många år tidigare.

Antingen finns en hund begraven här, eller så – troligare – handlar det om dåligt tempusbruk.

/Gunilla

Uppdatering (29/10): Jag har ju inte tillgång till boken, utan citerade ovanstående från nätet. Det parti som är markerat med ... ovan finns med här, i Guillous egen text:

"Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.”

Svårt att begripa varför det hade strukits, det är ju en kul formulering som jag gärna vill ha med här.
(Tyvärr stavar Guillou (?) genomgående fel. SvD-reportern som var med på 1970-talets presskonferens heter Omar Magnergård, inte Magnegård.)