Mail från mamma om mormorsmor Gerda

Mamma skrev idag hur hon kommit att tänka på sin mormor – Gerda Videll, min mormorsmor. En del av mailet får hamna här.

/Gunilla


"Livet är ett sorgespel med enstaka och korta glimtar av skönhet, ljus och glädje. Nyss var jag nere vid soptunnorna och fick tårar i ögonen. Min mormor Gerda var en arbetsmyra, alltid verksam, alltid flitig. När hon slog sig mer i sin lilla etta med kokvrå och inte hade sitt lanthushåll med "karar" i maten måtte det ha varit en svår förändring för henne. Jag var bara 6,5 år när mina morföräldrar skildes, och förstod inte vad det betydde för henne att flytta från gården. Men hon fick tid att virka och det var hon suverän på.

Mormor hade alltid ett nystan av ett fint virkgarn av bomull med lite silke iblandat med sig i sin handväska vart hon gick. Det gick utmärkt att virka lite på lediga stunder. Till jul gav hon mig lakan (som hon sytt själv av Tuppens lakansväv) med infällda breda spetsar på överlakanet. Hon gjorde också näsdukar sannolikt av tunnare bomullsväv och runt dem virkade hon en tunn spets i rosa.

I går natt rände jag ena armen ut i ett litet hål i mitt lakan. Jag vände runt i sängen, vaknade av att det ritschade till i lakanet och fann att jag åstadkommit en lång reva. Lakanet var så nött och tunt upptill att det inte skulle gå att laga. Dessutom har jag nyligen passerat den gräns i livet, när man klipper av det trasiga och skarvar ihop de två bra nedre bitarna av ett slitet lakan till ett. Nu nöjde jag mig med att riva av den allra nedersta delen till presstrasa. Resten, med intakt bred virkad spets och fint monogram, bar jag med vemod ner i soprummet. Monogrammet – ett spegelvänt K – ritade jag själv och kopierade över på smörpapper under förlovningstiden. Sedan cyklade jag ner till ett gårdshus på Generalsgatan i Norrköping där en äldre, polsk kvinna annonserat att hon tog emot lappning och lagning, uppmaskning av strumpor och att hon också sydde monogram på maskin.

Spetsen var ovanligt bred, säkert en av Gerdas favoriter med dubbla rader av böjda solfjädrar. Om jag hade varit trettio år yngre eller haft barn som uppskattat spetsar hade jag nog pillrat bort den försiktigt med en sax. Men vilka unga kvinnor har numera lakan med spetsar – när de inte ens manglar sina lakan och bara har två par, som dessutom är fabrikstryckta, importerade påsar av tyg? Vem kan numera sätta sig in i tolvåringens måttliga förtjusning över att många julaftnar i rad veckla upp det långsmala, tunga paketet från mormor och låtsas vara nyfiken: Man visste ju helt säkert att det innehöll två lakan, något som inte fängslade en tolvårings fantasi.

Men så glad jag varit för dem senare i livet. Nu tar de slut, ett efter ett, och mormor fick aldrig uppleva hur mycket jag med tiden tyckte om hennes gåvor.

Anne-Charlotte Kinn