22 November 2009

Mail från mamma om mormorsmor Gerda

Mamma skrev idag hur hon kommit att tänka på sin mormor – Gerda Videll, min mormorsmor. En del av mailet får hamna här.

/Gunilla


"Livet är ett sorgespel med enstaka och korta glimtar av skönhet, ljus och glädje. Nyss var jag nere vid soptunnorna och fick tårar i ögonen. Min mormor Gerda var en arbetsmyra, alltid verksam, alltid flitig. När hon slog sig mer i sin lilla etta med kokvrå och inte hade sitt lanthushåll med "karar" i maten måtte det ha varit en svår förändring för henne. Jag var bara 6,5 år när mina morföräldrar skildes, och förstod inte vad det betydde för henne att flytta från gården. Men hon fick tid att virka och det var hon suverän på.

Mormor hade alltid ett nystan av ett fint virkgarn av bomull med lite silke iblandat med sig i sin handväska vart hon gick. Det gick utmärkt att virka lite på lediga stunder. Till jul gav hon mig lakan (som hon sytt själv av Tuppens lakansväv) med infällda breda spetsar på överlakanet. Hon gjorde också näsdukar sannolikt av tunnare bomullsväv och runt dem virkade hon en tunn spets i rosa.


I går natt rände jag ena armen ut i ett litet hål i mitt lakan. Jag vände runt i sängen, vaknade av att det ritschade till i lakanet och fann att jag åstadkommit en lång reva. Lakanet var så nött och tunt upptill att det inte skulle gå att laga. Dessutom har jag nyligen passerat den gräns i livet, när man klipper av det trasiga och skarvar ihop de två bra nedre bitarna av ett slitet lakan till ett. Nu nöjde jag mig med att riva av den allra nedersta delen till presstrasa. Resten, med intakt bred virkad spets och fint monogram, bar jag med vemod ner i soprummet. Monogrammet – ett spegelvänt K – ritade jag själv och kopierade över på smörpapper under förlovningstiden. Sedan cyklade jag ner till ett gårdshus på Generalsgatan i Norrköping där en äldre, polsk kvinna annonserat att hon tog emot lappning och lagning, uppmaskning av strumpor och att hon också sydde monogram på maskin.


Spetsen var ovanligt bred, säkert en av Gerdas favoriter med dubbla rader av böjda solfjädrar. Om jag hade varit trettio år yngre eller haft barn som uppskattat spetsar hade jag nog pillrat bort den försiktigt med en sax. Men vilka unga kvinnor har numera lakan med spetsar – när de inte ens manglar sina lakan och bara har två par, som dessutom är fabrikstryckta, importerade påsar av tyg? Vem kan numera sätta sig in i tolvåringens måttliga förtjusning över att många julaftnar i rad veckla upp det långsmala, tunga paketet från mormor och låtsas vara nyfiken: Man visste ju helt säkert att det innehöll två lakan, något som inte fängslade en tolvårings fantasi.

Men så glad jag varit för dem senare i livet. Nu tar de slut, ett efter ett, och mormor fick aldrig uppleva hur mycket jag med tiden tyckte om hennes gåvor.


Anne-Charlotte Kinn

7 comments:

  1. Fin berättelse! Jag är också i en fas där jag går omkring och snubblar över minnen och tankar rörande äldre, avlidna släktingar. Men din mamma skulle inte ha burit ner spetsen i soprummet. Det finns en "motrörelse". Massor av unga tjejer (och killar) handarbetar som aldrig förr. Och spetsförsedda lakan och virkade överkast och spetslängder går faktiskt till bra priser på tradera. Jag tror det finns en längtan tillbaka till när man satte värde på saker och ting och att producera tog tid. Har för mig att Hanna Sahlberg har berättat nån gång att hon knypplar. Bara för att anknyta till det journalistiska i bloggen :-)
    Jag hade nog ramat in lakansspetsen...

    ReplyDelete
  2. Hej anonym,

    Jag håller med dig, nog hade spetsen blivit fin inramad... Den hade tyvärr hamnat i soptunnan innan jag fick veta detta.
    Visste inte att Hanna Sahlberg (som jag inte känner, men vars Pekingrapporter jag förstås gärna lyssnar till på radion) knypplade, kul..!

    ReplyDelete
  3. Jag såg nyligen ett vackert konstverk på en utställning i Dumbo (http://dumboartfestival.org). En ung fransyska hade sytt samman ett 40-tal gamla näsdukar som hennes farmor eller mormor en gång hade sytt och broderat på, till en fantastisk installation som svävade som en segelduk i rummet.

    ReplyDelete
  4. Se: http://www.mathilderousselgiraudy.com/index.php?/floating-memory/floating-memory

    ReplyDelete
  5. Eller se: http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/11/svavande-mormorsminnen.html

    ReplyDelete
  6. Anonym (Åsa, ska skaffa ett konto nån gång...) här igen.

    Jag känner inte heller Hanna, men jag är rätt säker på att hon har angett knyppling som "dold talang" vid nåt tillfälle. Jag ska titta på den där filmen vid månadsskiftet när telia sätter på kranen igen. Har surfat lite för mycket den här månaden, så nu går allt plågsamt långsamt här. Jag har sparat mycket min farmor gjorde och behöver inspiration till nya sätt att nyttja det gamla.

    Vet inte om du såg Nordiska muséets utställning om spets för ett par år sen? Men där var ett objekt med två knypplade längder på ett mörkt lakan. Knyppelmönstret var uppbyggt av "spindlar". Mitt på lakanet hade spindlarna "lösgjort sig" från den ena längden och "rymt" ut över tyget. Helt fantastiskt! Den utställningen satte full fart på ens fantasi och jag förstår inte varför inte muséet hade tagit tillvara på tillfället och gjort en inspirationsbok. Man blev lycklig av all kreativitet som visades upp där - både den traditionella och den lite mer modernt humoristiska.

    ReplyDelete
  7. Jag önskar jag kunde skriva som du och din mamma. Då skulle jag skriva en bok. If I could write a book....
    Ulla

    ReplyDelete