Inte bara i Malmö: antisemitism i Solna 1992

NEW YORK Den senaste tiden har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu – som väl få kunnat missa – fått massiv, hård och välförtjänt kritik för sina aningslösa uttalanden om situationen för judiska familjer i hans stad.

Kritiken har varit så omfattande, och Reepalus försök att lägga debatten till rätta så misslyckade, att risken tyvärr är stor att Reepalu som person och politiker blir huvudsaken – när det allvarligaste ändå är hoten och trakasserierna i sig.

Och fokus i debatten har helt och hållet legat på Malmö. Inte så konstigt, eftersom undersökningar och medier visat dels att trakasserierna mot dess judar ökat kraftigt där; dels att judiska familjer i stor utsträckning valt att flytta därifrån.

Men kanske finns det även andra platser i Sverige där svenska judar känner sig otrygga? Isåfall borde det också uppmärksammas.

Jag fick i fjol höra av en judisk väninna bosatt i Stockholm att hon och hennes familj övervägde (överväger?) att flytta till Nordamerika, för att judar inte kan känna sig trygga i Sverige.
Tyvärr måste jag medge att jag inte tog det hon sade riktigt på allvar – det lät så främmande, eller kanske rentav som en smått paranoid idé.
Vår diskussion kom, kanske beroende på min oförmåga att höra vad som sades, att ytligt handla om förtjänsterna med de städer de isåfall skulle kunna tänka sig att bo i – snarare än om anledningen till att hon faktiskt talade om att fly tillvaron i Sverige.
Än idag vet jag inte om de själva då hade märkt av några otäcka hot eller strömningar, eller om de kanske “bara” läst Judisk Krönikas uppmärksammande av vad som skedde i Malmö (2/2009).

Uppdatering!
Väninnan förtydligar: "Jag menade kanske snarare att om utvecklingen fortsätter så får man fundera på att flytta."

När debatten om Ilmar Reepalu – som ju bubblat i många olika medier sedan i fjol – tog fart på allvar häromveckan så kom jag att tänka på något anmärkningsvärt jag fick veta för bara fem, sex år sedan. Nämligen att min lillebror under sin gymnasietid, för 18 år sedan, under en tid fått eskortera sin bäste kompis J till skolan – för att denne kände sig otrygg, efter att flera gånger ha tagit emot judefientligt präglade hot.

Jag skrev till min brors vän "Johannes", som numera är bosatt i Tyskland (av alla länder), och bad honom berätta vad det egentligen var som hände då.

Det visade sig att den ökände antisemiten, förintelseförnekaren och debattören Ahmed Rami spelade en icke ringa roll i sammanhanget.

Nedan kan ni läsa J:s berättelse.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

"I samband med debatten om situationen för judar i Malmö vill jag dela med mig av vad som skedde 1992, när jag gick i Vasalundsgymnasiet i Solna.

Samma år bjöd skolans ledning in Ahmed Rami att tala i aulan. Han fick helt fria händer att diskutera såväl judar som en framtid utan dessa.

Det skulle nog ha varit någon form av debatt, men så vitt jag kan minnas pratade han mest om problem i förorterna och att Israel var en dålig idé. Många av dem som satt i publiken (det vill säga gymnasieeleverna) hurrade och tyckte att han var en hjälte, kommer jag ihåg.

Jag var däremot inte kvar till slutet.

Jag anmälde skolan till kommunens skolnämnd kort därefter, och rektorn bad om ursäkt – men skadan var på sätt och vis redan skedd.

I vår skola fanns vid den här tiden ett antal ungdomar som var muslimer och ett antal som inte var det. Men gemensamt för en liten grupp var att de inte var alldeles överförtjusta i att det gick en jude i deras skola.
Dessa personer hade egentligen inte någon aning om vad judendomen innebär. Som många andra människor var de förvirrade av vad som egentligen är problemet; de blandade ihop judar vs muslimer och israeler vs palestinier. På den tiden var det verkligen få som visste skillnaden, både i skolan och i allmänhet, och de i denna grupp var inte så informerade.

Innan jag kommer till kärnan av vad jag vill berätta så måste jag säga att Vasalundsgymnasiet inte var en speciellt bra skola, och då menar jag kvaliteten på lärarna. Detta påverkade i sin tur kvaliteten på vår utbildning och disciplinen i skolan. Många av lärarna brydde sig inte alls om vad som hände med elever som gick ut och rökte mitt i lektionerna, med skolkande personer och omkringhängande gäng.
Under mina tre år där kom med jämna mellanrum ofta ungdomar från andra skolor – typ Tensta och Rinkeby – dit, och även ungdomar som inte alls gick i skolan, från Hagalund och andra platser.
Dessa verkade inte ha annat för sig än att komma och bråka lite med eleverna i Vasalund, diskutera saker som vem som skulle spöa vem och när man kunde åka in till sta’n och tjafsa med andra gäng.

I en av dessa grupper fanns det ett par personer som började ogilla att det gick en jude i skolan, och att denne jude också hade kontakter inne i sta’n och i andra förorter.
Jag fick under ett par tillfällen ett par riktiga hot mot mig. Jag vill väl inte direkt säga att jag fick stryk – men det var ofta väldigt otrevligt.

Några exempel:
En gång knuffade tre killar mig rakt in i väggen, och ville att jag skulle säga att Israel var skit och att judar var skit.
En gång gick några killar efter mig på väg hem efter en fest i skolan. Jag stannade utanför polisstationen i Solna, därför att jag inte hade någon lust att gå den sista biten ensam. Då skrek dom åt mig: “Jävla fegis!”, med mera.
En gång kom en av dem fram till mig och sa att han “skulle döda alla mina judekompisar”.

Att Ahmed Rami fick tala i skolans aula bekräftade absolut dessa personer. Det var också en hel del ungdomar där då, som inte gick i Vasalund men som kom dit bara därför att de ville höra på Rami. Efteråt så snackades det mellan skåpen om “dumma judar”.

De flesta visste att jag är jude, det var ingen hemlighet. Men jag hade ganska många vänner, så ingen bråkade direkt med mig i början. Fast när de som inte gillade mig gick ihop i en grupp, som efter Rami-föreläsningen till exempel, var det ju lättare för dem att tjafsa med mig.

Det hela slutade med att en av dessa personer, en man som var lite äldre än eleverna i Vasalund, talade om för mig på bruten svenska att om jag inte försvann från jordens yta, så skulle han se till att jag gjorde det.
Att prata med polisen om detta kändes inte som något bra alternativ. Ord stod ju mot ord – och så skulle det snabbt komma fram att jag hade pratat med polisen. Det verkade inte vara någon bra idé.

Så jag sade inget. Istället fick ett par av mina vänner följa mig till skolan varje morgon. De verkade försäkra denne man och hans anhang att jag också hade "skydd" om det skulle bli konfrontation.
Efter ett par veckor blev situationen bättre. Men det tog många månader innan jag kände mig helt OK med att gå ensam i Solna, speciellt när det inte var så mycket folk omkring.

Vad som hände i Vasalundsgymnasiet då var att många ungdomar, som egentligen knappt visste skillnaden på en jude och en buddist, fick upp ögonen för att det fanns problem i en annan del av världen och då måste någon straffas.
Vid denna tid hade jag bara besökt Israel en enda vecka, och det kändes konstigt att ställas till svars för något som hände där överhuvudtaget. Jag kände såklart till mitt eget folks historia, men kände inte att jag var ansvarig för handlingar och metoder därnere.

Att vara jude är något som jag är väldigt stolt över. Men tyvärr är denna typ av hot mot judar inte alls så ovanliga som man kan tro.
Den värsta fienden var och är egentligen inte mannen som dök upp på min skola, utan okunnigheten i samhället om att sådana här saker händer. Jag menar: okunnighet om att hot förekommer, och okunnighet om vad som sker och påverkar en situation.

Vi kan stödja vårt land, och vi gör det. Men att påverka Israel att verkligen agera annorlunda, det är mycket svårt. Att judar i Sverige verkligen skulle kunna ändra vad som sker i Israel är ur min synvinkel högst osannolikt.

Att skilja på vad det är som sker och att döma med sin egen uppfattning som facit, det är farligt.”

/J

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Kommentar: Jag gick själv i Vasalundsgymnasiet 1987–1990, och de åren var stämningen inte alls så stökig som J beskriver den. (Jag har hört från flera lärare att något hände sedan min årgång slutat, så att allt blev helt annorlunda – och uppenbarligen uppstod en rad disciplinproblem rätt snabbt.)
Men även jag kom i kontakt med Ahmed Rami. Han var nämligen min vikarie i franska, en kort tid.
Jag minns honom som en någorlunda trevlig person, och med sitt ursprung i Marocko talade han förstås bra franska. Det jag minns tydligast var att han under lektionen drog en del ansträngda Palme-skämt, som bara han själv skrattade åt.
Det kan ha varit 1988. Jag har inget minne av att han gjorde några försök att sprida antisemitisk propaganda – det hoppas jag att vi isåfall hade uppfattat.
Då var Ahmed Rami helt okänd för allmänheten. Året därpå brakade alltsammans loss – med anmälan av Radio Islam. 1990 fälldes Rami för hets mot folkgrupp, och dömdes till sex månaders fängelse. Gränserna för yttrandefrihet diskuterades ordentligt, och nyhetshändelserna kring Rami och hans kontroversiella – och kriminella – åsikter fick mycket stor uppmärksamhet i medierna.
Det var alltså något år efter allt detta, en kort tid efter det avtjänade fängelsestraffet, som någon på Vasalundsgymnasiet valde att låta honom komma till skolans aula och tala inför eleverna. Man kan undra hur den ansvarige tänkte då.

/Gunilla Kinn

P S I fjol uppstod en del debatt sedan Utrikespolitiska föreningen i Linköping bjudit in Ahmed Rami för en diskussion (DN:s artikel om detta här).
Det kan förstås diskuteras om det var en bra idé eller ej – men det är ändå viss skillnad på att låta en för hets dömd person tala inför gymnasieelever respektive för en studentgrupp på universitetet.