Att tiltshifta verkligheten

NEW YORK Plötsligt dyker tilt shift-tekniken upp nästan överallt! Jag hörde först talas om den hos ... Vassa Eggen, tror jag det var (hittar dock inte postningen) häromåret, och tyckte det såg bedårande ut med den lilla miniatyrfilmen man fick se via en länk. Eller om det var ett foto. Minns inte riktigt.

En av de sista sakerna jag gjorde i Stockholm var att se Joakim Eneroths fina utställning på Galleri Christian Larsen i Vasastan. Där visades bland annat bildsviten "Alone With Others", med fotografier som tagits i tilt shift-läge.
Jag ska inte ge mig in på att förklara hur det funkar här, för det kan jag inte – utan nöjer mig med att citera Clemens Poellinger som skrev om Eneroth i SvD:

"Genom att skärpedjupet bara ligger över ett smalt band i bilden uppstår en effekt som får betraktaren att tro att motiven är miniatyrer, att det skulle röra sig om modeller. Overklighetskänslan uppstår helt analogt, utan digitala trick, genom att fotografen lutar filmplanet inuti en storformatskamera.
Resultatet är en mjukhet, en svävande och drömlik känsla som effektivt förmedlar ett element av den atmosfär av overklighet och absurdidet som kan omgärda de mest banala aktiviteter."

Jag blev väldigt fångad av Alone With Others-fotografierna, som föreställer människor på stränder, i skidbackar och på parkeringsplatser samt hus på Manhattan.

I söndags hamnade jag av en slump på en utställning i Dumbo, med tio bilder från fotografen Richard Silvers omfattande resor runt om i världen. Han har "tiltshiftat" inte bara New York utan även Washington, Las Vegas, London, Paris, Rom, Aten, Kairo, Peking, New Delhi, Caracas och en lång rad andra platser, oftast med ikoniska byggnader såsom parlament, kyrkor och ruiner i förgrunden. Här hittar ni inte mindre än 161 av hans fotografier:
Richard Silver – Tilt shift
Jag fastnade för flera av dem, bland annat ett foto av Kinesiska muren. Eller alla, egentligen.

Uppdatering: nu tycks ungefär hälften av Silvers bilder ha plockats bort, däribland mur-fotot. Nå, det finns många andra fina. Jag gillar t ex det med Battery Park.

Och idag hittade jag (via Erik Stattin) Sam Coles fantastiska lilla film om New York, som ni kan se ovan – och som är gjord av ett urval ur inte mindre än 35 000 stycken bilder, tagna under några dagar i augusti. Kolla på den, gärna på helskärm och i högupplöst läge på datorn (klicka på "HD")!

Här finns en intervju med Sam Cole, där han berättar hur han och hans team jobbat:
http://aerofilm.blogspot.com/2010/02/sandpit-short-film-by-aero-director-sam.html

Om jag förstått saken rätt skiljer sig tillvägagångssätten åt såtillvida att Eneroth jobbar analogt medan Silve och Cole får till "tilt shift"-läget digitalt efteråt. Men jag begriper inte fullt ut hur tekniken fungerar – jag är bara helt fascinerad över resultatet.

Det som är allra mest fascinerande tycker jag är att det inte spelar någon roll att man vet att det är bilder av verkligheten och inte av något miniatyrlandskap – och hjärnan väljer ändå att fortsätta se på motiven som miniatyrmodeller. Förklara det, den som kan!

Och tipsa gärna om fler konstnärer/fotografer som jobbar med tilt shift. Hoppas att de inte blir för många, för då förlorar väl genren något av sin attraktion...

/Gunilla