Min tisdag

NEW YORK Idag fick jag till min stora förvåning ett telefonsamtal klockan 5 på morgonen, från en utrikeschef jag aldrig tidigare haft kontakt med.
Några timmar senare stod jag på Times Square och frågade, på förekommen anledning, förbipasserande om deras syn på säkerhetsläget. Resultatet kan ni ta del av i onsdagens DN – som jag knappt någonsin skrivit i tidigare, än mindre erbjudit material – troligen bara i papperstidningen.

Vi – jag och fotografen Anna Schori – fick tag på perfekta intervjupersoner till den lilla enkät som ingick i beställningen. Blott fem stycken är med i tidningen, men de representerar tillsammans en mängd grupper som är relevanta att spegla: turister, amerikaner (en snubbe från Texas!), anställda i turistindustrin, gatuförsäljare, säkerhetsansvariga och så vidare.
Vi talade exempelvis med en man i en bagelvagn, som inte bara visade sig vara placerad i ett gatuhörn nära den där bombfordonet stått – utan som kom från en afghansk familj. (Men han påstod att han inte drabbats av fördomar alls sedan 2001: "it depends on whom you hang out with", sade han, som jobbat i finansindustrin tills han blev arbetslös och började kränga kaffe och bagels.)
Vid ett tillfälle blev det något absurt - nämligen när jag började slita i en potentiell intervjuperson, som det visade sig att Daily News' reporter inte hade talat klart med. Vi såg också ett eller annat TV-team – men något riktigt medieghetto uppstod inte på Times Square, vad jag kunde se. (Läs mer om sådana i nästa inlägg – i Venice, Louisiana!)

Sedan satt jag, liksom föregående kväll, i Bryant Park och skrev ut alltsammans. Och fem minuter efter att jag hade skickat texten till Stockholm slocknade datorn av strömbrist, så då gick jag till Hotel Algonquin och satt där och jobbade några timmar.
Plötsligt började en fotograf och hennes assistent stöka omkring intill mig, genom att flytta på bord och stolar. Snart visade det sig att de förberedde en fotografering av ingen mindre än Ayaan Hirsi Ali! Nu kan jag väl avslöja att det var henne jag förgäves försökte få en intervju med för tre år sedan.

Givetvis funderade jag på att ta kontakt med henne och hennes assistent, men bestämde mig ändå för att avstå för att inte åter bli betraktad som en säkerhetsrisk (eller en pestråtta i största allmänhet). Jag skulle fortfarande gärna vilja intervjua henne, men jag gillar inte att tjata om intervjuer utan att ha jobbet insålt.

Det var i alla fall fascinerande att se Hirsan Ali bli fotograferad, och jag funderade över vem den ambitiösa fotografen kunde vara – som hade den goda smaken att välja Hotel Algonquin som studio.
Då visade det sig att jag kände igen henne – det var Naomi Harris, som jag var med i Miami 1998! Ni som någon gång hört mig berätta om en 30 timmar lång mardrömsresa med en Greyhoundbuss ... det var med Naomi, och vår gemensamma fotografväninna Anna. (De hade den *briljanta* idén att dokumentera livet omkring bussresandet – intressant, men en väldigt jobbig resa! Och det hade blivit billigare att flyga.)
Nå, innan dess hängde vi i glammiga South Beach och på en legendarisk judisk diner i Miami, bland annat!

Naomi har för övrigt fotograferat för Svenska Dagbladet, nämligen en resa till Auschwitz med judiska ungdomar från Sverige, och hon var aktuell i Stockholm häromåret med en utställning på Galleri Kontrast.
Hon är en av de fotografer som finns med på min (sorgligt ouppdaterade) sajt såsom en av "mina" New York-fotografer, även om vi tyvärr aldrig jobbat ihop. Så det var kul att se att det var just hon som fotograferade Hirsan Ali (fast det visade sig att det var förlaget som valt platsen)!

Sedan återvände jag, med en fulladdad dator till Bryant Park och satt där ett par timmar igen.

Och sedan var det dags att som hastigast spana in en liten ekomode-utställning på Scandinavia House, där det förstås dök upp några möjliga artikelidéer med trådar till Indien, Mauritius och Peru. Under mina tio år i New York har jag knappt satt min fot på Scandinavia House. Nu har jag plötsligt varit där två kvällar i rad – för igår kväll var jag där på teater!

Och sist av allt handlade jag en billig surdegslimpa och en liten ask sparris på Grand Central Market! Så det var en lång och hyfsat händelserik dag, långt ifrån slut än. Även om jag i skrivande stund är mycket nära att slockna.

Imorgon börjar allt om igen, men gissningsvis inte så tidigt som klockan 5.

/Gunilla