Värre än "deadline woes": post-deadline depression!

NEW YORK Här råder post-deadline-depression – en ny diagnos som jag själv hittat på för den jobbiga tomhetskänsla som uppstår när man lämnat ifrån sig ett stort jobb.

Jag har en kompis som jobbar med halvårslånga supergräv på New York Times, vågar inte tänka på vilken post-deadline-depression de skulle kunna ge upphov till!

Men jag har också hittat på medicinering: att laga mjuk pepparkaka och chokladtryffel med chili, enligt detta recept.
Problemet är att det kan leda till nya problem, eftersom amerikanska ingredienser tenderar att bete sig lite annorlunda än de som finns i svenska recept. Extra komplicerat blir det när det handlar om konditorivaror.

Rubrikens "deadline woes" – se här.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Julstämning hittills = NOLL. (Som för Isobel, men hon tycks i alla fall ha ansträngt sig lite.) Men med lite pepparkakelukt blir det kanske bättre. Liksom med de julfester jag är bjuden på fredag–lördag–söndag.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Symbiosen mellan mig och pressavdelningen på CIA har nu börjat anta rent komiska proportioner.
Ni som följer denna blogg vet att de lät mig gå en dyr fin matlagningskurs i augusti, som jag skrivit om för Gourmet alldeles gratis (mutans värde $1,995; ett etiskt dilemma jag ältat här och här). Därefter har jag på egen bekostnad gått två småkurser där.

Igår fick jag en ny personlig inbjudan från pressavdelningen, som vill låta mig gå en av vårens småkurser alldels gratis (ett värde av $170).
Hmmm ... det är ju oemotståndligt, även om jag knappast kan skriva fler texter om att gå på matlagningskurs nu, och då tycker jag att det är oetiskt att tacka ja (till skillnad från de flesta etiskt korrekta journalister, som snarast skulle förklara för CIA att de kan gå kursen men isåfall inte kan skriva något alls; eller till skillnad från de flesta icke etiskt korrekta journalister som skulle förespegla att de skulle skriva något och sedan kanske inte orka göra det, eller göra det utan att redovisa förutsättningarna för läsaren).
Men jag har blivit så beroende av de där jäkla kurserna att jag nog kommer att tacka ja.

Samtidigt har jag ju råd att betala för de små själv. Så det jag helst skulle vilja är att få gå en ny boot camp, till exempel pastryvarianten vilket kostar $1 625 i avgift, så jag försöker genom tankeöverföring få dem att bjuda mig på en sådan. Ska man mutas kan det ju lika gärna vara rejält.

Häromdagen frågade jag en av dem på pressavdelningen om tips på bra dessertkockar att intervjua i New York för ett visst jobb (som består i att smygtesta vissa restauranger), och när de svarade genom att skriva inte bara namn på sina CIA-alumni utan även: "Perhaps it might be interesting to weave the education of these pastry chefs into the story, and spend some time in class with our pastry faculty" intensifierade jag genast tankeöverförings-ansträngningarna. "Spend some time in class", så gärna.

Men det mest komiska av allt är att en annan pressansvarig har bett mig om hjälp att bygga på hans samling av ... tuggummipapper. Just det, han samlar på omslag till sådana där platta tuggummin från hela världen och vill nu väldigt gärna ha med svensk text! Jag misstänker att alla tuggummin som säljs i Sverige har amerikansk text, men ska givetvis göra mitt bästa för att hitta några fina tuggummin framöver. Det gäller att hålla sig väl med dem som kan hjälpa mig att hålla matlagningskurs-beroendet i schack.

/Gunilla