Söndagsbrev

NEW YORK I fredags gav jag upp min kamp mot det idiotiska stenålders-USA och skaffade ett checkblock genom Chase. Ni kan läsa mer om min djupa check-aversion här. Det kostade mig 17 dollar – tänk vad mycket gråt, tandagnisslan, tankemöda och förseningsavgifter det hade besparat mig om jag accepterat att jag bor i USA och betalat de slantarna för fem, sex år sedan. Oh, well, det är nästan bara min hyra jag lär betala medelst check.

På väg till banken grabbade jag fatt i ett exemplar av gratistidningen MiZona, och insåg att det blir som en Metro för mig!
Ingela Wadbring m fl har ju visat att Metro i Sverige fungerat som utmärkt läsning för invandrare, vars svenska inte riktigt räcker för att göra en prenumeration på en morgontidning angelägen. Mizona är på spanska, och blir perfekt spansk-träning på min nivå. Artiklarna handlar ju om New York som jag har en bra förförståelse av, och är lagom långa. Jag förstår det mesta, tidningsspråk är ju mycket enklare att läsa än t ex skönlitteratur och poesi. På köpet blir det en bra insikt i vad som anses vara intressant för Hispanics i Mizonas bevakningsområden: Manhattan och Bronx. Perfekt för ordförrådet – som La Gran Manzana (The Big Apple). Ni kan också läsa delar av MiZona här!

Dessutom har jag nu ändrat språkinställningarna för mina Chase-bankuttag, så att bankomaten hädanefter kommer att fråga mig på spanska och inte engelska (man kunde välja bland ett tiotal språk). Det gäller att ta tillvara det faktum att jag är omgiven av det spanska språket här, på ett vis jag inte skulle vara i Stockholm.

Annat som händer och hänt: Mina föräldrar har kommit hem från en resa i Sydafrika och Zimbabwe. En bragd, med tanke på allmän skröplighet, att ta sig runt – men det funkade, med diverse bilar och hjälpredor med rullstol som kom och hämtade som de skulle. Jag är glad att mamma och pappa gillade att resa i Afrika, fast de verkar ha tyckt att det var ganska skönt att komma hem igen...
Mamma berättade om den enorma skillnaden mellan Sydafrika och Zimbabwe – vet inte hur mycket de fick se av Zimbabwe, för där var de mest för att se Victoriafallen, men något som hade gjort intryck var när en man i Zimbabwe vittnade om hur en resa till Harare som brukat ta honom sex timmar med allmänna kommunikationer nu – på grund av Zimbabwes totala sönderfall – tog två dygn, inklusive nattligt liftande en masse på farliga godståg.

Jag tillbringade lördagen på ... just det, ännu en kurs på Culinary Institute of America. När jag i min Gourmettext – som kommer i nummer 1/2007 – skulle redovisa för läsarna att jag hade fått gå en tvåtusendollarskurs helt gratis (ett journalistiskt tveksamt erbjudande, som jag ältade här i våras) skrev jag:

"CIA lät mig gå kursen som frielev – i rent PR-syfte, trodde jag, för att få mig att skriva den här artikeln. Av pur tacksamhet lade jag i gengäld ner en smärre förmögenhet på att köpa proffsknivar, stekpannor, vispar, spritspåsar, måttsatser och massvis av andra redskap i skolans souvenirbutik.
Men efteråt har jag insett att där nog fanns en annan baktanke också. Sådana här matlagningskurser är nämligen gravt beroendeframkallande. CIA betedde sig helt enkelt mot mig som langare, som först låter en testa gratis för att få kunderna på kroken."

Beroendeframkallande, ja. Som jag redan berättade gick jag en kurs i s k gourmet-matlagning för några veckor sedan, och nu var det dags för Modern Plated Desserts. Så nu har jag fått stoppa kyl, frys och skafferi fulla av pannacottor, kakor, munkar, brownies och chokladtårtsbitar... Lyckades till och med släpa hem det jag själv hade fått tillverka under Chef Migoyas överinseende: chokladglass! Hoppas jag slipper ännu en fettchock.

Till sist: igår såg jag för kontrastens skull Richard Linklaters och Eric Schlossers film Fast Food Nation, som jag gissar snart kommer att dyka upp i Sverige under namnet Snabbmatslandet. Det finns så mycket att säga om den, att det får bli en annan gång!

/Gunilla