Ladro di computer

NEW YORK Tre trevliga effekter av att jag förlorat min dator:

1. Alla vänner som dykt upp och öst sympatihälsningar över mig.

2. Ett glas Shiraz i en vinbar vid Rockefeller Plaza som jag blev bjuden på av en bekant häromkvällen, med motiveringen "Anyone who has lost a computer needs a drink" (OK, det var väl ett billigt raggningstrick också, men vinet var av prima kvalitet så what's not to like)

3. Att diverse kolleger nu tagit itu med att omgående själva göra backup.

Ja, ni må tro att jag ältat "hur kunde det hända" och så vidare. Jag var helt enkelt lite för splittrad i måndags, om jag ska skylla på något mer än klantighet.
Hade just ägnat några timmar åt att under struliga omständigheter ta mig från Harlem till delegatsloungen på FN. Där jag under ännu struligare omständigheter försökte tota ihop en text om den amerikanska sjukvårdsförsäkringen (jag fick t ex min mobiltelefon direktuppkopplad till kontrollbordet på Hillary Clintons tal på ett sjukhus i Iowa, och satt och klämde telefonen mot axeln under en timme då jag försökte höra vad hon sade, trots förskräckligt dåligt ljud, samtidigt som jag försökte surfa, skriva och tänka). Och så skulle jag visa mina föräldrar, som tålmodigt väntat i loungen medan jag skrev, runt på FN.

Jag var på damrummet med alla mina pinaler (inklusive min stora kamera, som jag idiotiskt nog släpade runt på och som väl med sin blotta tyngd bidrog till att jag senare inte märkte att datorn fattades – brukar vara kameran som är svår att hålla reda på) när mobiltelefonen ringde. Eftersom personen i andra ändan inte hörde vad jag sade, och eftersom jag försökte koordinera allt så att mina föräldrar som otåligt stod och väntade utanför skulle få träffa just henne, tappade jag fokus på mina grejer och for ut för att greja en bättre mottagning för telefonen. Där någonstans glömde jag att jag inte hade lagt ner datorn i väskan. Klantig, moi?!

Många har nog undrat hur jag kan vara så dum i huvudet att jag inte gjort regelbunden, ordentlig backup, även om ingen vågat uttrycka sig så. Jag uttrycker mig dock så, när jag ältar detta med mig själv! ;-)
För det är ju inte så att jag inte fattat vikten av att göra dagliga backups. Strax före midsommar var jag på ett särskilt backup-seminarium på coola datorbutiken Tekserve här i New York, och sedan dess har denna lilla söta externa Porsche-hårddisk stått näst högst upp på "borde skaffa genast"-listan. (Högst upp står sedan ännu längre en hårklippning.)

Mer information om Tekserves grunkor här.

Jag gick och spanade på externa hårddiskar i varenda Macbutik jag gick in i (hmmm, det är ju i och för sig bara Apple Store*2 och Tekserve, men där är jag desto oftare). Fast hur det nu var så var det aldrig riktigt läge att lägga ut de där 200 dollarna det skulle kosta. Plus att jag aldrig kunde komma fram till om det verkligen var just den storleken som vore optimal för mig. Så där höll det på. Tills det blev för sent i måndags.

Jag har alltså förlorat massvis av texter/artiklar, researchdokument, halvfärdiga grejer, tusentals gamla och nya fotografier i elektronisk form, samtliga sparade mail från de senaste åren inklusive massvis med reportageförslag som borde följas upp och kokas om till något, fakturor som borde kontrolleras, gamla uppsatser, Harlem-spaningar, korrespondens med vänner och redaktörer och så vidare och så vidare. Känner mig som en torpare som förlorat sin enda ko, som en fiskare som inte har några nät eller som en musiker utan instrument. Eller som Antonio Ricci i Ladri di Biciclette/Cykeltjuven.

Eftersom jag haft med mina datorer på ganska riskfyllda platser genom åren (just denna hade exempelvis klarat av en sandstorm i Sahara med hälsan i behåll!) känns det lite snöpligt att det var just på damtoaletten utanför FN:s generalförsamlingsordförandes kontor detta skulle hända på.

Och så är det tråkigt att det var just en datortjyv som först skulle hitta datorn. Det hade varit mycket bättre om det hade varit en datornappare.
Apparaten var sliten, lätt bucklig på sina håll och därför svår att ladda med ström. De flesta inställningar var på svenska, och mapparna så proppfulla med bildfiler och annat att datorn måste fixas till en del för att bli normalt användbar. Eftersom den har några år på nacken, och eftersom det syns, är andrahandsvärdet begränsat – kanske några tusenlappar. Men jag skulle ju gladeligen betala mycket mer än så för att få tillbaka datorn! Så hade tjuven varit lite smart hade hon bedrivit utpressning mot mig, begärt en rejäl lösensumma och sedan köpt en splitterny dator för pengarna.

Oh well, helt utan backup är jag trots allt inte. I en tidigare våg av backuperimedvetenhet (Tekserveseminariet var alltså också en sådan våg) köpte jag en liten USB-sticka, där jag lade över ett och annat. Idén var att regelbundet göra överföringar av de allra viktigaste filerna dit. Det gjorde jag såklart aldrig, och den är inte ens full. Men något finns väl där – hittade den just i röran härhemma.

Och hemma i Stockholm finns min gamla dator, full av filer från fram tills att de kopierades över till den då nya datorn. Den gamla var tänkt som backup-dator för åtminstone fotografier samt som allmän reservdator, men har av olika anledningar blivit kvar i Sverige. (Tur att jag har kolleger med reservdator, så att jag kan skriva detta – och rent allmänt hålla mig flytande!)

Nå, summa summarum är att det väl bara är grejer från de senaste 1,5–2 åren jag förlorat. Illa nog, ett i-landsproblem av rang. Tror jag hade hundratals obesvarade mail, till människor runtom i världen, som jag aldrig kommer att kunna rekonstruera eller komma ihåg vilka de var till.
Men när jag bölade över att sommarens fina fotografier på mina tre galet lekande syskonbarn nu är borta konstaterade min väninna U klokt att de i alla fall lever. (Och faktum är att några av de finaste fotografierna på ungarna kopierats till min väninna Y:s dator. Så det kunde absolut vara värre!)

/Gunilla

P S Är det någon som kan sin italienska filmhistoria, och kan förklara för mig varför Vittorio de Sicas film har en titel i plural på italienska och engelska (Ladri di biciclette, Bicycle Thieves) men i singular på svenska (Cykeltjuven)?
Har inte sett filmen på evigheters evigheter, men minns att den var mycket, mycket sorglig! Gissar att jag såg den på TV i slutet av 70-talet eller nå't, och den gjorde stort intryck på mig...
(Ja, jag är medveten om att jämförelsen mellan mig och den stackars romerske affischuppsättaren och hans son haltar ganska rejält, men jag kunde inte låta bli att tänka på dem!)