Lättförtjänta pengar?!

NEW YORK Jag hade väl kunnat vara bättre förberedd för fokusgruppsdiskussionen om The Economists livsstilsmagasin Intelligent Life häromdagen.

Allt gick nämligen åt skogen samtidigt när jag skulle kila iväg. Till att börja med upptäckte jag plötsligt att mina hemmaråttekläder såg allt annat än vare sig businessmässiga, livsstiliga eller intelligenta ut – så jag försökte hitta något i garderoben att byta till. Jag hade ju utmålat mig som en så'n som tjänar minst 80 000 dollar om året för att alls få vara med, så det vore kanske bra att utstråla det också.
Tyvärr var det något fel på varteviga plagg. Det fattades knappar eller de var skrynkliga eller de hade ehhh, krympt en storlek i tvätten. Till sist fick jag på mig en för trång blus och ett par illasittande byxor. Detta såg möjligen OK ut, när jag dolde utstyrseln med en kavaj med alla knappar knäppta.

Sedan "skulle jag bara" kolla upp adressen jag skulle till. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, för den hade på intet sätt angivits i vare sig det brev jag hade fått med tidningen eller i de fem olika mail som hade skickats med anvisningar. Visserligen fanns en färdbeskrivning i ett av mailen – hmmm, får erkänna att det var det enda jag hade sparat – men själva adressen stod inte där, utan bara allmänna köranvisningar om man kom med bil från Boston eller Philadelphia! Hahaha, sure. Jag fick googla som en galning på olika typer av fokusgruppsundersökningsföretag och gatans namn (som tur är jag mindes jag att de sagt Madison Avenue på telefon) tills jag till sist hittade numret.

Tyvärr kom jag iväg alldeles för sent på grund av garderobstrasslet och, framför allt, adresstrasslet. Märkligt nog tog det bara några sekunder innan rätt tåg, expresståget D, kom in på perrongen! Men givetvis bestämde det sig för att stå helt stilla i tunneln i minst fem minuter (det kan ha varit femton, det kändes det i alla fall som). Två gånger!

Tunnelväntan var dock bara bra för mig, för då kunde jag göra den uppgift som jag helt hade försummat – granska den tjocka tidningen.
Jag skumläste snabbt och effektivt som en galning (det hela kändes som när jag hetspluggade det sista till tentor i italiensk renässanshistoria på röda linjen mot Frescati) och satte upp massor av gula post it-lappar över sidorna, med anteckningar som "intressant grepp!", "svårt att skilja det redaktionella från annonsen här!" och "fula illustrationer!". När vi sent omsider kom fram till stationen på 42:a gatan kände jag mig oväntat redo för en liten fokusgruppsdiskussion. Det första jag tänkte säga var givetvis att namnet "Intelligent Life" är idiotiskt (när jag fick paketet med tidningen trodde jag faktiskt att det kom från någon organisation med underlig livsåskådning).

Sedan återstod att hitta 317 Madison Avenue. Jag sprang fram och tillbaka mellan kvarteren, åtskilda av 42:a gatan – och ni ska veta att det är en av Manhattans mest folktäta gatukorsningar. Särskilt vid 17.30-tiden en vardag.
Numret/porten fanns absolut ingenstans. Tills jag erinrade mig New York-elementa! Nämligen att en fastighets adress ofta vetter åt ett annat håll i kvarteret. När jag kom på det var det lättare, ingången var alltså från 42:a gatan och ingenting annat.

Vid det här laget hade allt ackumulerat strul förvandlats till en försening på ungefär 20 minuter. Så jag kom naturligtvis alldeles för sent för att få vara med, och mumlade något business woman-artat om att jag "was hold up in a meeting" och försökte se upptagen ut. En ung man vid namn Kevin bad mig sitta och vänta på en stol – tills de klurat färdigt på om jag ändå skulle kunna få vara med, efter pausen eller i någon annan grupp eller så.

Där satt jag på en stol och var sur för att jag trots allt hade lagt ner tid på att komma downtown till ingen nytta. Där fanns inte ens något kvar av de gratis smörgåsar som var utlovade (om man kom en halvtimme innan allt började, alltså). Jag bläddrade argt i tidningen och läste sådant som jag bara skummat på tunnelbanan lite mer ordentligt (exempelvis en lång text om bluffpianisten Joyce Hatto).

Efter ungefär en kvart kom Kevin ut och sade surt: "Gunilla? Please sign here. And have a nice evening." Han sade inte mer än så, men uppenbarligen var det alltså kört med min medverkan.
Jag skrev min namnteckning på en lista och lommade iväg mot hissen. Allt kändes lite snopet, även om det ändå var rätt skönt att slippa sitta med på diskussionen (eftersom jag hade behövt dölja såväl mitt yrke som min inkomst, samt att jag inte läst tidningen så grundligt som den möjligen förtjänade).

Väl inne i hissen öppnade jag ett litet, litet, litet gult kuvert som Kevin hade gett mig, med mitt namn på. Jag antog att där skulle finnas ett visitkort med namnet på någon att kontakta för mer information, eller kanske ett litet tackkort och två minttabletter. Men där låg, till min stora förvåning: en prasslande 100 dollars-sedel och en prasslande 50 dollars-sedel.

/Gunilla