Lite om Burma

NEW YORK Sakta sjunker Burma nedåt på mediernas nyhetsagendor. De senaste dagarna har jag tänkt att det vore ödesdigert för de burmesiska demokratiaktivisterna om det händer något riktigt katastrofalt i världen – typ en större jordbävning eller ett läskigt terrordåd – som effektivt flyttar uppmärksamhetsfokus. För ett fortsatt opinionstryck kan nog göra sitt till i Burma. Även om det inte verkar ha hjälpt så mycket hittills.

Nu har jag dock börjat fasa för att nästa katastrofala världsnyhet mycket väl kan komma från just Burma – nämligen rapporter om omfattande munkmassakrar. Mycket tyder på det.

I ett läge när Burmas djungeljunta dristar sig till att narras med FN:s sändebud Ibrahim Gambari och inte verkat dra sig för att sätta tusentals munkar i fängelser (och inte låter Röda Korset ta dit mat åt dem) kan det nog verka mesigt att inte ha kunnat göra mer än att gå omkring med en röd t-tröja. I söndags hörde jag någon säga att folk nog mest gjorde det "to feel good about themselves".
Kanske det, men jag tror att röttplagg-manifestationen kan ha haft några goda effekter, om inte annat såsom en effektiv signal om intresse för frågan. När jag intervjuade dels utrikesminister Carl Bildt, dels en viss exilburmes i New York, kändes det bra att kunna hänvisa till ett stort folkligt engagemang för Burma i bland annat Sverige – kan faktiskt inte påminna mig när folk senast var så engagerade i en humanitär krissituation?! Tänk på alla människorättsaktivister och exilburmeser som år ut och år in försökt väcka folks intresse för Burma – det måste ändå kännas bra att veta att åtminstone detta till sist lyckats...

Häromveckan hyllade jag Nils Horner (här en annan hyllning). Men jag blir också lite nervös vid tanken på att han är kvar i landet. Av reportaget i Godmorgon, världen! i söndags framkom att Nils befann sig mycket nära den japanske pressfotografen som blev skjuten till döds, bara några meter därifrån. Det är fullkomligt outhärdligt att mitt i reportaget plötsligt höra skottlossning och skrikande människor och inse att Nils själv spelat in det, samtidigt som han fått försöka tänka på att själv överleva. Läskigt. Jag fattar inte ens hur han får hem sina reportage.

Här är ett klipp från japanskt TV som visar hur det gick till när Kenji Nagai från Japan sköts:


...och här är en liten You Tube-hyllning till honom:


Fler Burmalänkar:
Ko-Htike (varning, innehåller mycket otäcka bilder på misshandlade och dödade munkar), som har åtminstone den svenske utrikesministern som läsare

Irrawaddy – exilburmeser i Thailand

Foreign Policys blogg; bland annat ett inlägg som påvisar hyckleriet i Bush-doktrinen om frihet ("Today America speaks anew to the peoples of the world: All who live in tyranny and hopelessness can know: the United States will not ignore your oppression, or excuse your oppressors. When you stand for your liberty, we will stand with you" vs att handlingen inskränker sig till att man, rätt symboliskt, vägrar de burmesiska generalerna inresa)

Förresten, bland svenska reportrar är det inte bara Nils Horners Burma-rapportering som håller internationell klass. Även SvD:s Bertil Lintner intervjuas titt som tätt såsom varande Burmaexpert av exempelvis New York Times. Jag träffade en gång Lintner, under valet i Östtimor 2001, på Hotel Turistico i Dili – och det var många Sydostasienexperter från alla möjliga länder som var påtagligt imponerade av honom.

/Gunilla