01 December 2007

Svarta primärvalsväljare, inte republikanska frontrunners

NEW YORK Det är fascinerande att läsa alla arga läsarkommentareraftonbladet. se, till min artikel om kampen om "The Black Vote".
Jag tänkte faktiskt att jag skulle besvara dem en och en – tills jag insåg att de var (i skrivande stund) 195 stycken, och att jag har bättre saker för mig än obetalt arbete med att kommunicera med Aftonbladets läsare en solig lördag som denna.
Det blev inte mer än ett svar, till denna blogg vars huvudtes verkar vara att väljare är individer och inte grupper. Really? No kidding!

Men lite mer pladder om AB-kommentarerna här i stället:

Någon tycker att medierna borde skriva mer om de småpartier som finns förutom republikanerna och demokraterna (visst, visst – men what's the point, kan man kanske fråga sig...).
De flesta verkar dock i största allmänhet arga över att svenska medier inte skriver mer om de republikanska kandidaterna, vilket jag både håller med om och inte: stämmer att det skrivs mer om demokraterna; stämmer ju inte att det enbart skrivs om demokraterna.
Har hört från flera av mina kolleger – som har ett vidare bevakningsansvar än jag själv – att de har lättare att sälja in artiklar om Clinton och Obama än om republikanerna till sina redaktörer i Stockholm. Men nog har det rapporterats ett och annat antingen enbart om republikanerna eller ungefär lika mycket om båda sidorna (blott några, slumpmässigt utvalda, exempel: Aftonbladet idag, P1Morgon 29/11, Expressen 29/11, Sydsvenskan 26/8 och 18/11, SvD 11 juni).

Så här kan det låta i kommentarfältet:
Svenska media ----suck!
I Sverige rapporterar media enbart om demokraternas val och som om det stod mellan tanten Clinton och Obama. Varför? Jo- för att svenska murvlar är så totalt vänstervridna att de inte ens kan försöka vrida huvudet åt båda håll och med åsiktsfiltret ständigt inkopplat inte vill eller kan se och förmedla att det står ett val mellan REPUBLIKANER och DEMOKRATER!! Där är skillnaden mellan sidorna hårfin och personligen hoppas jag innerligt att epoken Clinton för alltid är borta. Giuliani har stor chans att ta hem det och det får vi verkligen hoppas! Om inte annat för att reta svenska vänstermurvlar! Ni borde skämmas! Rapportera SANT eller shut up!
Oj, vilken drapa. Jag är fascinerad över att Rudy Giuliani har så engagerade supportrar i Sverige. Giuliani är såklart en "bra story", och jag satt själv vid hans fötter – nåja, några meter ifrån – när han mötte pressen på Bellevuesjukhuset i New York den 12 september 2001. Klurar som bäst på en viss artikelidé om honom och de andra republikanska kandidaterna; som vanligt handlar det om att lyckas placera och plantera sina idéer. Konstigt, dock, att dessa hängivna supportrar tycks ha missat det som ändå skrivs om Giuliani.

Samma tongångar som kommentatorn redogör för hördes ju ofta i valrörelsen 2004, där svenska medier fick kritik för att rapportera ensidigt och för att ge bilden att John Kerry skulle sopa mattan med George Bush. Jag vet i och för sig inte hur många texter som åtminstone TT gav ut – jag skrev några av dem – som handlade om att opinionsläget var oerhört jämnt och att valet var snudd på omöjligt att tippa (opinionsinstituten ansågs senare ha missat viktiga strömningar till Bushs fördel i sina prognoser). I september publicerade t ex en av TT:s reportrar en artikel om att George Bush ledde tydligt – och en sådan artikel går ut till alla svenska nyhetsredaktioner.

Men OK, det är nog ingen som trovärdigt kan säga emot att den samlade svenska mediebilden ändå är pro-demokratisk (utom kanske Britt-Marie Mattsson, som i radioprogrammet Kvällspasset den 13 november sade "Jag är inte biased överhuvudtaget"). Jag håller med om en del av kritiken om att bilden är skev, dock ej kommentarer som den ovan. Mathias Sundin skriver klokt om detta. Provcitat:
[D]et är inte konstigt att det skrivs mycket om [Hillary Clinton i svensk press]. Det som är konstigt är att det skrivs 2-3 gånger så många artiklar om henne jämfört med Giuliani trots att det är (– – –) jämnt skägg mellan de två.
Men den aggressive AB-kommentatorn tycks inte ha fattat att min artikel handlade om vem som kan tänkas få de svarta väljarnas eventuella sympatier.
De ligger inte hos Rudy Giuliani, särskilt inte i New York där hans borgmästargärning är starkt förknippad med så kallad racial profiling, och knappast inte hos de andra republikanska kandidaterna heller. Det står tydligt på flera ställen i artikeln att Obama/Clinton-kampen som texten handlar om gäller de svartas röster i de demokratiska primärvalen. Nyhetsgrejen är att Obama nu börjat röra sig in på "svart" Clintonmark, som Harlem och South Carolina.

Fred Thompson och de andra gubbsen i all ära – de funkar inte i en bred afro-amerikansk kontext, och de vet om det så mycket att de inte ens velat debattera på den spelplanen. Nog önskar man som Harlembaserad reporter att Condoleezza Rice skulle kandidera, då skulle det finns "en bra story" även på den republikanska sidan. Hennes anhängares hopp tycks nu stå till att hon kan bli vice-presidentkandidat i en Giulianikampanj.

Här är en intressant artikel i TIME som handlar om Barack Obamas identitetssökande och hur den påverkar hans kampanj. Svarta i USA beskrivs som antingen bargainers (Obama och t ex Oprah Winfrey) som inte upplevs som "hotande" av vita, eller som challengers som gör det och som i grunden är misstänksamma mot det vita majoritetssamhället (till exempel kongressledamoten Charles Rangel).

Uppdatering: Komiskt nog är Expressens sajt-kommentatorer mycket mer pro-demokratiska än Aftonbladets.

/Gunilla

2 comments:

  1. Tack för ett (som vanligt) gott inlägg! Jag kan bli fascinerad av att det tycks finnas en allmän acceptans för att republikanerna skulle vara någonslags svensk höger och sympatiseras av av dessa, tillika demokraterna en svensk vänster. Republikanerna hör väl snarare hemma i ett neokonservativt område vi inte har i Sverige (förutom Ron Paul som snarast kan sägas vara neoliberal); samt att Demokraterna, om de överhuvudtaget kan liknas vid ett svenskt alternativ, är de svenska moderaterna - vilket för min del är så oerhört mycket bättre än både noekonservatismen och broiler-nyliberalismen.

    Christian

    ReplyDelete
  2. Hej Christian!

    Jag såg faktiskt inte ditt inlägg förrän nu, nästan en vecka sent! Tack för det.

    Hmmm...det är väl svårt att säga att republikanerna är helt uniforma, det finns såklart ett spektrum och ganska stora skillnader mellan t ex Fred Thompson och Rudy Giuliani (men det gör det ju även inom alla svenska partier, inte minst inom moderaterna). Ron Paul har förvisso en neoliberal hållning, men med stora socialkonservativa inslag.

    Och visst har du rätt i att demokraterna rent faktiskt, om man kollar på deras åsikter och på den amerikanska realpolitiken, hamnar långt ut till höger på "den svenska skalan". Men det finns ju så många faktorer som komplicerar bilden, som många demokraters protektionistiska (anti-frihandelsvänliga) inriktning. De flesta partier i Sverige är ju ändå väldigt frihandelvänliga, i jämförelse... (Det finns givetvis även frihandelskritiska republikaner i USA, men det är väl ett mer typiskt drag för demokraterna.)

    Rent allmänt så känns det som att de flesta amerikanska politiker, i de två stora partierna, närmast skulle höra hemma i kristdemokraterna! Eller?!

    ReplyDelete