Min dator – the full story

NEW YORK OK, ska vi ta det där med datorn, då. Det är många som sedan jag skrev detta inlägg i december undrat vad det var som hände. Som jag skrivit flera gånger är storyn inte sååå spännande, menmen – på allmän begäran:

Jag lyckades alltså i mitten av september glömma min dator i sitt fodral, lutad mot väggen på damtoaletten utanför FN:s generalförsamlingsordförandes kontor – en tjusig loungeliknande lokal, där allsköns diplomater och delegater svischar ut och in.
Jag hade den dagen flera kollin att hålla reda på, samt otåliga föräldrar som i flera timmar väntat på att få visas runt på FN medan jag skrivit på en nyhetstext om Hillary Clintons sjukvårdsförsäkringspaket. När den FN-anställde kompis som skulle möta oss plötsligt ringde på min mobiltelefon och det var dålig mottagning rusade jag ut för att höra henne, och för att kolla in att mina föräldrar inte hade storknat – tyvärr utan att få med mig alla grejer.
Vilket jag upptäckte först cirka tre kvart senare. Då rusade jag tillbaka till budoaren, men datorn stod inte att finna. Slarvigt, ja, men det var helt enkelt någon variabel för mycket för mig den dagen (och jag lyckades i alla fall hålla reda på min kamera).

Som ni som läst bloggen vet kilade jag sedan in på eller ringde till FN:s säkerhetsavdelning minst en gång om dagen, för att höra om någon av vakterna fått in datorn. Nix, nix och åter nix. "Ingen fara, jag är säker på att du får tillbaka datorn!" sade en snäll vakt lugnande till mig en dag, och då kändes det som att han hade rätt. (Och det hade han ju faktiskt.)

Som jag också skrivit fick jag redan samma kväll som datorn försvann låna en nästan likadan Macintosh av en kollega – gudskelov!
Jag kunde alltså hela tiden jobba/surfa/maila, dock inte riktigt som vanligt. Kunde hålla mig flytande och leverera redan beställda jobb, men att jag hade rubbats fullkomligt ur mina rutiner och tvingades använda Telias idiotiska webbmail istället för mitt vanliga mailprogram gjorde att jag under lång tid knappt föreslog någon redaktör några nya idéer och heller inte följde upp gamla redan utmailade förslag – så det hela blev i förlängningen en lååång ekonomisk svacka, som fortfarande pågår, där kostnaden för att efter sex veckor köpa en ny dator bara var en mindre del.

Datorn försvann den 13 september. Den 11 december kl 11.17 fick jag så ett mail, med rubriken "your lap top" och följande ordalydelse:

Gunilla,
Your Mac laptop is with me. How can I arrange to hand it over? Hope, you are in New York now or some time soon. Kindly let me know by responding to this e-mail, thanks.
TL

Det var sämsta möjliga tajming! Samma eftermiddag skulle jag nämligen flyga hem till Stockholm. Jag var dock beredd att kasta mig iväg vart som helst på Manhattan för att fiska upp datorn, och svarade såklart omedelbart på mailet för att veta var den fanns.
Men det något mystiska svaret kom först 14.05:

Gunilla,
I regret that you had to cash out for a new laptop but it was beyond my control....Will explain later. I am terribly busy now.
I am at 42nd street on the East side...if you have time to come by... Unfortunately, I do not. A small check of identity: where did you lose your precious machine? Thank you. Feel free to call 917-XXX-XXXX.
Tatyana

...och då var det inte mycket tid kvar, särskilt inte som den uppenbarligen ryska diplomaten inte svarade på sitt mobilnummer.

När jag till sist skrev att jag var tvungen att resa till flygplatsen kom svaret (16.13):

What a pity I did not contact you yesterday. Once again, I am so sorry about the monstrous delay but I had a good reason: was out of the country for a few weeks, then returned to my Committee being in session (big time: main part of the GA ) and just forgot about it ... All this time it was locked in one of my rarely used archive drawers....
Pardon my KGB-style inquiry: after so much time I woulnd't want to return your Mac to someone else....
Tatyana

Well, jag tycker väl inte att hon hade en så himla bra anledning att inte genast lämna in datorn till säkerhetsvakterna..?! Hur lång tid hade det tagit, några minuter (det finns vakter överallt på FN, särskilt många utanför generalförsamlingens ordförandes kontor och delegatsloungen...)? Som en kompis till mig skrev:

Frankly, I find it shockingly negligent that someone in this woman’s position would handle this situation like this. The claim that she recovered the laptop, obviously knowing that it possibly belonged to a UN colleague, and claim to lock it up and ‘forget about it’ for a few months is certainly a lie. Surely she must have realised that vital UN operation info and even confidential UN directives may have been stored on the computer, in which case she should have handed it over to the security guards immediately, even before she returned to her office.

Gunilla, you should cover yourself and contact the security guards that you reported the loss to immediately, informing them how it was recovered and by whom. I can’t put my finger on it exactly, but there is something very dubious about this women’s conduct, and it is clear to me that she knows it.

Men jag anmälde aldrig Tatyana för FN:s säkerhetssystem, mest för att jag först av allt ville ha tillbaka datorn hel och ren. Och nu, när jag äntligen fått det, orkar jag liksom inte hålla på. Fast, jag kanske ändrar mig...

Nå, det har spekulerats i att den som tog hand om min dator hade tänkt behålla den och/eller sälja den, och fått kalla fötter.
Men efter all den korrespondens jag har haft med Tatyana de senaste två månaderna tror jag inte alls det. Hon verkar helt enkelt ha varit himla klantig och omdömeslös, som inte lämnade in datorn genast – och sedan glömde den. Vet inte hur många gånger hon bett om ursäkt för detta – senast när vi sågs som hastigast på baren på Upper West Side – men det hjälps liksom inte. Min förlorade höst och min ekononomiska svacka kan ursäkterna inte göra ogjorda...

Och även om jag såklart är mycket glad över att äntligen ha återfått datorn så är det lite konstigt – jag har ju liksom gått vidare med min nya dator! Nya program, nya rutiner etc. Det kommer att innebära en hel del pyssel att synkronisera dem och alla de olika filerna.
Den gamla datorn är lite sliten (den har varit med mig i såväl maliska Timbuktu som i indiska Chhattisgarh och mexikanska Oaxaca, så inte att undra på!) och har nog inget strålande andrahandsvärde. Så jag ska behålla den, och ha den som reservdator + backupdator + musikdator att koppla till vardagsrummets högtalare.

Men jag tror att den är lite sur på mig för att jag glömde den och för att den tvingats ligga i en skrivbordslåda i flera månader. För nu strejkar strömförsörjningen på ett mystiskt vis. Trots att sladden lyser grönt (="laddning sker") så beter datorn sig som om den knappt får någon ström alls! Den orkar bara vara igång max en minut i taget.
Så det går tyvärr sådär med att synkronisera datorerna och att fiska upp viktiga filer och fotografier som jag saknat... Men jag har kunnat konstatera att alla webbsidor som var öppna i datorn handlade om Hillary Clinton och sjukvårdsreformer – lätt bisarrt att plötsligt transporteras tillbaka till det inrikespolitiska läget i september.

Tatyana är förresten sekreterare i en gissningsvis bisarr arbetsgrupp på FN.

/Gunilla

P S Som gammal slavist gillar jag egentligen inte att skriva Tatyana på svenska. Det bör vara Tatjana eller – enligt TT-språket – Tatiana.
Men, det är det hon själv använder här och – som en kollega skrev: "bra stava med "y", då verkar hon mer som en ryska ur en James Bond-film eller så....".