Make over i Manilla

NEW YORK Jag ska berätta lite mer om Filippinerna-resan än jag gjort hittills, har märkt att många vänner och bekanta inte riktigt fattat vad jag gjorde där – och det kanske även gäller en och annan bloggläsare.

Alltså: I höstas fick jag erbjudande av en vän om att följa med honom som medföljande extragäst på ett bröllop i Filippinerna i februari. Det lät av någon anledning fullkomligt orealistiskt, jag tror att jag bara log lite överseende åt det tokiga förslaget då.

Men när erbjudandet kom igen i slutet av januari var det så lockande att jag inte kunde låta bli att fundera allvarligt på att tacka ja – särskilt som jag inte gjort någon spännande resa på ett tag, och eftersom jag knappast verkade få något bättre för mig i USA under februari (läs: primärvalsbevakning).

Ännu mer lockande blev det när resan kom att inkludera en stopover på några dagar i Tokyo! Jag har – såklart – alltid velat komma till Japan, och anser att det ingår i en journalists allmänbildning att känna till vad som händer i Tokyo, men det har aldrig haft något riktigt tillfälle att fara dit. Nu kom det, lite oväntat.

Dessutom har jag – trots rätt rejäla vistelser i Kina, Indonesien, Indien med flera länder – en ständig känsla av att liksom missa Asien ("det är ju här det händer", som en Asien-stationerad kollega nyligen skrev).

Så till sist bestämde jag mig för att hänga med, trots att jag varken hade lyckats hyra ut Harlem-lägenheten eller – på grund av några monster-deadlines – skulle hinna göra research till /än mindre sälja in/ några Filippinerna-jobb, och egentligen hade bestämt mig för att sitta på min bak i New York och konsolidera min ekonomi.
Tja, själva resan fick helt enkelt bli research inför framtida reportageresor i Asien. (Som sådan kom den också att fungera – fick massor av bra uppslag, kontakter och idéer förutom allmän koll. Och som tur är fick jag se åtminstone lite av det filippinska samhället och vischan, inte bara det stiliga hotell vi var inkvarterade på.)

Bröllopet var mellan en filippinska och en amerikan, som min kompis – han som jag var medföljande åt – hade lärt känna i New York för cirka sju år sedan, och som nu bor i London (utom just precis nu, då de är på smekmånad i Thailand). Det visade sig så småningom att de hade träffats när de båda studerade på Columbia University, under samma tid då jag också läste där.

Veckan i Manilla var fullproppad av evenemang som ordnats för oss tillresta gäster – utflykter, middagar, sightseeing, danskvällar och allsköns andra evenemang. Förutom det var det roligt att lära känna alla de andra i brudparets entourage: två skilsmässoadvokater från Pennsylvania, en filippinsk farmor med paternalistiska drag som tillika var sweatshopägare,

Jag ska lägga upp några av alla bilder jag tog och som jag inte hunnit publicera ännu. (Scrolla bakåt för tidigare utlagda foton.) Det blir dock inte helt kronologiskt, och jag kommer att blanda med färskare bloggande.

Nedan den stundtals lätt hysteriska historien om min utstyrsel under själva bröllopsdagen, och några bilder.

/Gunilla


• Först på plats i Manilla – inte när jag packade – fick jag veta att det var lång klänning som gällde för oss kvinnliga bröllopsgäster.
Jag fick mild panik, eftersom jag hade tänkt ha på mig en viss klänning som jag trodde skulle vara tillräckligt fin för bröllopet – en orange thaisidenklänning från 60-talet som jag köpte nyligen. Hade med mig några fotsida klänningar, men de kändes inte alls tillräckligt fina för att övervara en stilig, katolsk vigselakt i Manillas katedral.

Så på lördagseftermiddagen, några timmar före vigseln, hamnade jag i en galleria och några butiker där de sålde festkläder. Men det fanns ju ingen tid att sy upp något, och jag hittade absolut inget jag ville köpa i kalasbutikerna. Paniken tilltog, och jag såg framför mig hur jag skulle göra bort mig inför Filippinernas president i en pinsamt kort klänning.

Men hos Tesoro's – en kedja som säljer filippinskt hantverk och som svenska Manilla-ambassadörens privatchaufför visade mig till – hittade jag en klänning som var rätt OK. Dessutom i en lämplig storlek, vilket förvånade mig eftersom jag är ungefär 20 procent längre än de flesta filippinskor. Till sist lyckades jag förhandla bort den lite tantiga, broderade jacka som hörde till, och fick istället köpa en fin sjal och en kuvertväska gjorda av ananasfibrer som passade mig bättre. Det var bara att slå till, trots att den lade beslag på större delen av shoppingreskassan (den kostade en dryg tusenlapp).

Personalen på Tesoro's tyckte dock att mitt långa, hängande hår såg förskräckligt ut. Trots mina protester – för jag var tvungen att tämligen omgående bege mig till hotellet för att hinna till samlingspunkten i tid – såg de till att jag hamnade i hårsalongen ovanpå. Som tur är kunde de där genast sätta igång en total make over-process.
















Frisören hade ursprungligen ungefär 15–20 minuter på sig. Jag satt där i stolen och fick ännu mer panik när jag såg hur klockan drog iväg, samtidigt som de tog sig tid till schamponering och att gå igenom varenda test i mitt tjocka hår.
Till sist löste sig allt, eftersom Tesoro's butikschef generöst ställde sin privatchaufför till förfogande så att jag kunde åka direkt till katedralen i Manillas Intramuros (Gamla stan) istället för först tillbaka till hotellet. Så det fanns tid att sätta upp håret så här tjusigt:
















Min naturfärgade dräkt från Tesoro's är en variant av filippinska baro-kläder, som används i finsammanhang. Ska det vara fint ska det vara tillverkat av ananasfibrer, vilket åtminstone min sjal och min lilla kuvertväska är. Läs mer om baronger här (Wikipedia), och här (Barongs R Us, filippinsk-amerikansk postordersajt)!























Oh, my dear, what a white white woman. Den klänningen blir svår att använda på ett svenskt bröllop! Men på ett filippinskt fungerar det finfint, så det bar av till Manillas katedral.
Jag fick trycka in alla mina väskor (som jag ju inte hade hunnit lämna på hotellet) i brudens fars bil, vilket kändes som en smart grej eftersom han är kabinettsekreterare i den filippinska regeringen och därför hade en biffig säkerhetsvakt vid bilen. Fadern syns till vänster i bild, där han hälsar en gäst välkommen.
















Så här såg min utstyrsel ut inne i katedralen, strax före vigseln:
















Kanske återkommer jag med fotografier från själva vigseln och efterföljande bröllopsfest senare.
Så här slutade min fina frisyr sin dag – fotot taget när jag vid tvåtiden i badrummet på hotellrummet försökte slita ut de många hårnålarna: