Dagens Sarah-dos: Paglia och Sullivan om Palin

NEW YORK Ah, äntligen någon som tycker som jag – som gillar både Barack Obama och Sarah Palin: Camille Paglia, en av USA:s mest kända feminister.Tro mig, vi är en minoritet.

Eller ordet "gillar" är fel, i mitt fall. Som framgått i otaliga blogginlägg handlar det om fascination, inte om förälskelse.

I alla fall, Camille Paglia skriver om Sarah Palin:

Liberala demokrater kommer att vakna upp från sin sadomasochistiska anti-Palin-orgie med en mycket stor baksmälla. Den onda ande som släppts ur flaskan under denna sorgliga tidsperiod kommer inte så enkelt att låta sig stoppas in igen. En chockerande nivå av irrationell känslosamhet och stundtals infantil upprördhet uppenbarades i hjärtat av Demokraternas gällande ideologi – och sade emot partiets kärnprinciper av medkännande, tolerans och självständigt tänkande. Man måste se tillbaka till Eisenhowers 1950-tal för att hitta något liknande denna groteska parad av borgerlig provinsialism, ytligt grupptänkande och blinda fördomar.
Jag gillar Sarah Palin, och jag har innerligt uppskattat hennes ankomst på den nationella scenen. Som lärare kan jag se hur smart hon är – och uppriktigt sagt, jag anser att de som inte ser det är de som är dumma, insvepta i fransiga mumielindor från deras egen slitna partihandbok. OK, hon talar inte korrekt engelska – hjälp!
Det finns en kraftfull klarhet av medvetande i hennes ögon. Hon använder språket med dess hopp, avbrott och kvillrande momentum, som hos en bebop-saxofonist. Jag står för det jag (som en tydlig förespråkare för fri abort) skrev i mina två senaste kolumner – att Palin som en ambitiös yrkeskvinna som är mot abort, gift och mor representerar feminismens nästa stora skifte. Kvinnor som är mot abort kommer att rädda feminismen genom att låta den expandera, inte minst till mer traditionella länder i Tredje världen.

I vilken utsträckning jag håller med om allt eller ens något av detta får jag fundera på, men det är ett uppfriskande perspektiv jämfört med allt annat som skrivits om Palin av så kallade liberala skribenter.

Och Paglias synpunkter – som Obama-supporter, ateist och långvarig om än oortodox demokrat – är förstås intressantare än Palins inbitna beundrarinnors (vill ni veta vad de tycker kan ni kolla i kommentarfältet på Fox' hemsida).

Hennes ältande om att pressen borde ha granskat Barack Obamas födelsecertfikat och Bill Ayers Weather Underground mer håller jag inte alls med om. Det låter bara som konstigt och daterat högerspinn.

Men jag håller med om det Paglia skriver om John och Cindy McCain, ler åt liknelsen vid Obama som "American surfer", instämmer i att Clintoniterna fått äta upp det där med att Obama skulle vara omöjlig som valvinnare – och om detta (jag har alltid varit rätt skeptisk mot John Edwards, fast jag gillar förstås hans fru Elizabeth):

Vad beträffar demokraterna som ondgjorde sig och tjöt över att Palin inte var redo att nomineras som vicepresidentkandidat – vilket navelskådande hyckleri! Vad fanns det för protester inom partiet eller vanliga medier när John Edwards, med betydligt mindre politisk erfarenhet än Palin, fick John Kerrys invit till samma post för fyra år sedan? Och guvernör Kathleen Sebelius, som jag lobbade för borde ha blivit Obamas val och som stod på var och ens kortlista i månader, har en meritlista som är svår att skilja från Palins. Vilket kunskapsunderskott Palin än må ha om den statliga byråkratin eller om utrikespolitik (utanför guvernörers normala horisont) kommer det förhoppningsvis att tas igen under Obamas kommande åtta år som president.

Jag håller också med Paglia om att det dummaste Sarah Palin kan göra om hon vill satsa på en nationell, politisk karriär vore att satsa på att bli en av Alaskas senatorer i Washington.

Fox News har idag lagt ut fyra nya avsnitt av Greta van Susterens intervju hemma hos Sarah Palin – komplett med snöskoterturer och allt!

Avsnitt 1, om Alaskas roll i USA:


Avsnitt 2, om kvinnorollen:



Avsnitt 3, Greta van Susteren talar med Todd Palin och får åka snöskoter:


Avsnitt 4, Greta och Sarah pratar om hur mycket de beundrar varandra; Trig visas upp på bild (troligen till Sarah-beundrarinnornas glädje och till Sarah-motståndarnas skräck):



Det är svårt att tänka sig att Joe Biden skulle klara av att bli intervjuad om sina politiska ståndpunkter samtidigt som han lagar middagsmat och tillrättavisar barnen.

Men att Sarah Palin framstår som smart och sympatisk (inte heller i dessa intervjuavsnitt får hon några särskilt tuffa frågor, som hur hon får ihop sitt totala abortmotstånd med sin förkärlek för att döda renar) innebär förstås inte att det var helt vettigt att släpa in henne i vicepresidentrampljuset i år. Det är mycket möjligt att det bästa för alla vore om – som en kommentator hos Fox föreslår – Alaska begär uträde ur unionen och bildar en egen stat, som Sarah Palin kan vara president i och som alla hennes beundrare kan flytta till.

Som vanligt när jag blivit alltför hänförd av denna osannolika guvernörs charm stämmer jag alltid av med en alltid Palin-kritisk och skarp Andrew Sullivan, som står för en hälsosam "reality check" i sammanhanget – Why Palin Still Matters. Utdrag:

Låt oss vara realistiska på ett sätt som nationella medier inte tycks klara: denna person skulle aldrig ha satts på en nationell valsedel i en mogen demokrati. Hon klarade inte av att sköta en stad i Alaska kompetent. Det impulsiva valet, utan föregående granskning, av en totalt okänd, utan kunskap om eller intresse av stora vida världen, som en ersättningspresident förblir en av de mest störande händelserna i modern amerikansk historia. Att pressen kände sig tvungen att upprätthålla en fasad av normalitet under två månader och inte deklarera att alltsammans var en fars från början till slut – det är ett tecken på dess total brist på mod. Att Palin-absurditeten skulle följa på två mandatperioder med en annan person som var ute på alltför djupt vatten som president är extra störande. 46 procent av amerikanarna röstade för möjligheten att detta oskrivna kort skulle kunna bli president, för att hon på något vis påminde dem om deras egen känsla av religiös eller kulturell "identitet". Tills vi klurar ut hur detta gick till kommer vi inte att kunna förhindra det från att hända igen. Och det måste vi göra.

(– – –)

Denna vilseledda och vilseledande kvinna förstår fortfarande inte vad som hände henne; har fortfarande ingen självkännedom, och har aldrig tvingats acceptera sina uppenbara begränsningar. Hon kan inte få till den mest triviala historieskrivning korrekt; hon repeterar osanningar med en vildsinthet och ett lugn som annars bara tillhör kliniskt rubbade människor; hon har en gymnasieavhoppares bildningsnivå; och ser okunnighet som någon slags bravad. Det är plågsamt att iaktta henne – men än mer plågsamt att iaktta dem som känner sig tvingade att ta henne i försvar.

Kort sagt, hennes kandidatur var oförsvarlig. Den förbli oförsvarlig. Tills vanliga medier, det republikanska partietablissemanget och den konservativa intelligentsian erkänner hur fel de haft kommer denna blogg att fortsätta begära grundläggande ansvarsskyldighet.

Läs också några av de hundratals kommentatorerna till Camille Paglias artikel. De håller verkligen inte med henne – särskilt inte om jazzmusik-liknelsen – och de har massor av bra argument.

/Gunilla