.JPG)
En av Årheims teser är att den representativa samtidsproblematiken är mycket viktigare för att bygga upp en sanningspakt än faktisk autenticitet. Skvaller om Linda Rosing eller redogörelser om incest kommer av en mycket stor del av läsarna alltid att upplevas som mer sant än historisk forskning eller väldokumenterade biografier med lödiga referensförteckningar. Behandlar en bok rätt ämne på rätt sätt kan den helt enkelt inte vara falsk./Gunilla
Inger Segelström (s) illustrerade detta i Debatt med Janne Josefsson häromdagen. "Jag bryr mig inte om om den är sann eller inte. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes historia", nästan skriker Segelström.
P S Årheims avhandling heter När realismen blir orealistisk. Litteraturens "sanna historier" och unga läsares tolkningsstrategier. Växjö University Press 2007. Denna titel fanns med i en lista med lästips som jag hade lämnat tillsammans med min GP-text, men den fick tyvärr inte plats i paketet. Istället kommer den här nedan!
Tips på vidareläsning:
• “När realismen blir orealistisk. Litteraturens “sanna historier” och unga läsares tolkningsstrategier”
Avhandling av Annette Årheim, Växjö universitet 2007
• “Gömda – romantik, spänning, melodram och populärorientalism” av Anne Heith, Umeå Universitet; Svenskläraren 4/2006 (som PDF-fil).
• Litteratur vilse i verkligheten" av Magnus Persson, 7 september 2008
Svenska Dagbladet
• “Sanning, fiktion och rekonstruktion” av Daniel Olsson
Scoop 3/2008
Föreningen Grävande Journalister – se Scoop; arkivet
• “Läs boken och tänk själva” av Jan Guillou, 23 september 2003 i Journalisten
Realism triggas av kodord som sanning, bevis och myndighetsdokument.
ReplyDeleteIdealism triggas av ett slags uttryckligt eller underförstått normativt och önsketänkt skrivande.
Liza Marklund har onekligen lagt tyngdpunkten på de realistiska kodorden både i sin marknadsföring av "Gömda" och i boken per se.
Vad hon sysslar med nu är efterhandskonstruktioner utifrång ett för sig påtaget offerperspektiv, och det kan knappast anses vara smickrande för henne.
En intressant omständighet i hennes försvarstal numera är att hon anklagar Monica Antonsson för att inte ha intervjuat "Mias" närmaste anhöriga. Inte desto mindre har Monica Antonsson Mikael, "Mias" son, på sin sida i denna härva.
Sedan utesluter Liza Marklund diskussionen kring Stiftelsen Trossen. Sannolikt för att slippa dra fram de "gömda" bevisen på sin vind.
Jag är inte så lite fundersam över vad som nu händer på TV4's redaktion.
ReplyDeleteJag skrev bland annat detta på TV4's forum:
Hela den här historien om Gömda är ju en katastrof för TV4 i allmänhet och TV4-nyheterna i synnerhet. All kredibilitet har ju gått förlorad! Har inte journalisterna på TV4 något alls att säga till om hur bevakningen skall genomföras. Jag menar det stänker ju på er lite till mans.
Någon som vet?
Stefan
ReplyDeleteTV4 är belamrad av jäv genom relationen mellan Gummesson som är anställd där och Marklund.
Detta måste rimligtvis göra avtryck på ett negativt sätt för de idealet om balanserade och rättvisa nyheter.
Svar till Tristan Hugo:
ReplyDeleteYes, jag vet. Men samtidigt har det ju framgått att Gummesson har gått emot 'desken' i nyhetsvärderingen av Annika Widebecks inslag. Efter 'intervjun' av Liza, är det någon integritet hos reportrarna/nyhetsredaktionen på TV4 så borde det ju bli lite krusning på vattenytan i alla fall. LM-inslaget måste ju vara något av det värsta de gjort.
Jag menar har inte reportrarna oftast haft ett 'säg' med i laget vid utseende av de högre cheferna på Stockholmstidningarna? Inte så att de bestämmer, men blir det alltför roddigt så brukar de märkas av.
Gömda och Asyl står fortfarande under rubriken FAKTA på Akademibokhandeln/Fridhemsplan. Det gör dem svårare att hitta om inte annat...
ReplyDeleteMen nu omklassificerar Bibliotekstjänst gömda:
ReplyDeletehttp://www.btj.se/public/templates/btjblog.aspx?id=8&postid=69
"De senaste veckorna har det pågått en debatt i media om boken Gömda av Liza Marklund och Maria Eriksson. Dess karaktär av fackbok har ifrågasatts och det har hävdats att den innehåller många fiktiva inslag. Även förlag och en av författarna medger nu den fiktiva karaktären. När boken ursprungligen kom 1995 fanns inga sådana uppgifter. Den presenterades som en sann historia och såväl recensenter som BTJ:s lektörer hade ingen avvikande uppfattning. Följaktligen klassificerade BTJ och nationalbibliografin boken på fackavdelning (i BURK: Vnamb).
I ljuset av de uppgifter som nu framkommit har BTJ såväl som nationalbibliografin beslutat ändra klassifikationen till skönlitteratur (Hc.01)."