.JPG)
STOCKHOLM För några veckor sedan fick jag ett fint läsarbrev med ett tips om en svensk barndomsskildring som 1965 fälldes för förtal: boken om Märit, av Ing-Marie Eriksson – den enda svenska författare som blivit fälld i ett tryckfrihetsbrott. Just nu sänder Kulturradion ett program om detta, med en intervju med författarinnan!
/Gunilla
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Idag hade IME med säkerhet inte blvit fälld, knappast ens ställts inför rätta, och det finns ju mängder av författare som senare har beskrivit vänner och anhöriga på ett inte speciellt smickrande sätt - Lars Norén, Carina Rydberg, Ulf Lundell m fl ("En varg söker sin flock" och "Tårpilen" lämnar ut lätt igenkännliga personer - stämde inte Ma Oftedal Lundell för den senare boken förresten?).
ReplyDeleteKimberly Pierces film Boys Don't Cry om den transsexuelle Brandon Teena använder också de verkliga namnen på ett antal huvudpersoner, t ex mördarna och paret i centrum, och flickvännen Lana Tisdel stämde filmens producenter för att de utan tillstånd använt hennes namn och dessutom gjort vissa förändringar i storyn, framförallt att i filmen håller Lana uppe förhållandet med Brandon ända till slutet, i verkligheten var det inte så enkelt; hon accepterade honom/henne som vän men inte mer, när hon insåg hur det låg till. Och många i Nebraska, där händelserna inträffade, gillar uppenbarligen varken Brandon/Teena eller filmen, de uppfattar mer eller mindre att det var ett freak som provocerade fram sin egen död och skämde ut hela trakten och fikc ett par rätt normala killar in på Death Row respektive livstid (i filmen beskrivs de båda männen som charmiga men livsfarliga psykopater)
Tisdel gjorde upp i godo med filmbolaget och flyttade sedan från Nebraska. Skillnaden på Boys Don't Cry och Marklund/Eriksson? Bland annat att filmen inte gör anspråk på att vara ett statement om Nebraska, den syftar inte till att säga "i Nebraska bor det bara en massa böghatare och inskränkta personer, därför kunde detta hända där" - den handlar om transsexualitet, utanförskap och acceptans på ett mera allmänt plan. Dessutom är det uppenbart för vem som helst som ser filmen att den är gestaltad, den tvingar inte åskådarna att tycka synd om Brandon och hålla tillbaka alla invändningar, den hävdar inte heller att det är 'hela sanningen' eller byggt på tusen dokument. Därmed går det att diskutera utan att köra fast i "vad tyckte Brandons föräldrar?", "får man visa sådant här?" eller liknande.