Familjerätt och -fel

NEW YORK Jag har fått hjälp (tack, G!) med att ta fram de artiklar som Liza Marklund skrev om "Inte utan min dotter" i Expressen 1992 och 1993.
Här är några intressanta citat från den intervju som publicerades den 17 januari 1993 (jag kan givetvis inte klistra in hela texten här) och som Per Svensson citerade lite ur i Sydsvenskan igår. Mina citat motsvarar ungefär 15 procent av artikeln, vilket är vad citaträtten medger – finns annars fler guldkorn. Ämnesorden i arkivet är "familjerätt" och "föräldrar och barn".

Succéförfattaren Betty Mahmoody arbetar nu på heltid med kidnappade barn:
"Låt inte barnen glömma vem du är".
Att kidnappa sitt barn är bland det värsta man kan utsätta det för.
– Skadorna hos de bortrövade barnen är desamma som hos sexuellt utnyttjade och grovt misshandlade barn.
(– – –)
– Barnet slits upp från sitt hem helt utan förvarning. Det har ingen möjlighet att ta adjö av den andra föräldern. Det får inte ta farväl av vänner, skola, dagis. Ofta får de inte med sig nallen eller favoritleksaken. (– – –) Saknaden, smärtan, inlåsningen, restriktionerna, manipulationerna, förlusten av frihet – något som barnet vet orsakats av en förälder – föder ett obeskrivbart trauma.
(– – –)
– Myndigheterna måste erkänna att detta handlar om regelrätta kidnappningar. Om en okänd person rövar bort ett barn räknas det som kidnappning – men om en förälder gör det ses det som en inre familjeangelägenhet.
(– – –)
Men det är genom lagar, paragrafer, förhandlingar och konventioner som problemet med barnaroven ska lösas. Det är Betty Mahmoody övertygad om.
– (– – –)Barnet ska så snabbt som möjligt tillbaka till sitt ursprungliga hemland. Därefter kan de juridiska turerna börja.
(– – –)
"Det är alltid barnen som betalar det högsta priset för sina föräldrars synder och för världens likgiltighet."

Ni inser givetvis att jag klistrar in detta för att ni ska applicera det på relationerna i Gömda-soppan. Tyvärr glömde jag mitt exemplar av "Emma; Mias dotter" i Sverige, oläst, annars hade jag bläddrat i det nu.

Denna krönika i mitt gamla husorgan Jusektidningen av frilansskribenten Liv Landell Major belyser alltsammans på ett utmärkt vis. Citat:

Antonsson har som bekant granskat fakta i ”Gömda” och visat att den inte är alls är så sann som Marklund gjort gällande. Det som provocerar mig mest, är hur hjältinnan ”Mia” dels tar sig rätten att lämna kvar ett av sina barn i livslång ovisshet om var mamma är, dels tar sig rätten att föra bort ett annat utan att pappan har en susning om vart. Flickan har inte träffat sin pappa sedan hon var ett par, tre år.
Åtminstone det första tilltaget är fullständigt obegripligt, och lika oförsvarligt. Det andra hade jag kunnat sympatisera med om historien om den bindgalne våldsverkaren till barnafader varit genuin och inte full av grå nyanser som Antonsson visar. Men beslutsfattare inom såväl frivilligorganisationer, socialtjänst och till och med rättsväsendet köpte den ensidiga berättelsen. De slog väl på autopiloten och utgick ifrån att mammor per definition är mer lämpliga som vårdnadshavare.

Förresten, jag vill gärna lägga till att jag ännu inte hittat någon artikel som på ett bra sätt förklarar varför Betty Mahmoodys erfarenheter inte skulle stämma. Förvisso presenterar hon väl (jag har varken läst boken eller sett filmen) en bild av Iran som inte är smickrande och inte stämmer med hur moderna iranska familjer ser sig själva eller hur folk i Iran lever/levde på 80-talet, så visst kan jag förstå om iranier är upprörda – men jag har inte sett någon text som slår hål på hennes berättelse om sina erfarenheter. Av den finsk-iranska motfilmen har jag hittills bara sett en del, och den berättar förvisso om hur en åldrad, ledsen far söker efter sin dotter – återstår att se vad han säger om familjens liv under Bettys vistelse i Teheran.

/Gunilla