15 March 2009

Familjerätt och -fel

NEW YORK Jag har fått hjälp (tack, G!) med att ta fram de artiklar som Liza Marklund skrev om "Inte utan min dotter" i Expressen 1992 och 1993.
Här är några intressanta citat från den intervju som publicerades den 17 januari 1993 (jag kan givetvis inte klistra in hela texten här) och som Per Svensson citerade lite ur i Sydsvenskan igår. Mina citat motsvarar ungefär 15 procent av artikeln, vilket är vad citaträtten medger – finns annars fler guldkorn. Ämnesorden i arkivet är "familjerätt" och "föräldrar och barn".
Succéförfattaren Betty Mahmoody arbetar nu på heltid med kidnappade barn:
"Låt inte barnen glömma vem du är".

Att kidnappa sitt barn är bland det värsta man kan utsätta det för.
– Skadorna hos de bortrövade barnen är desamma som hos sexuellt utnyttjade och grovt misshandlade barn.
(– – –)
– Barnet slits upp från sitt hem helt utan förvarning. Det har ingen möjlighet att ta adjö av den andra föräldern. Det får inte ta farväl av vänner, skola, dagis. Ofta får de inte med sig nallen eller favoritleksaken. (– – –) Saknaden, smärtan, inlåsningen, restriktionerna, manipulationerna, förlusten av frihet – något som barnet vet orsakats av en förälder – föder ett obeskrivbart trauma.
(– – –)
– Myndigheterna måste erkänna att detta handlar om regelrätta kidnappningar. Om en okänd person rövar bort ett barn räknas det som kidnappning – men om en förälder gör det ses det som en inre familjeangelägenhet.
(– – –)
Men det är genom lagar, paragrafer, förhandlingar och konventioner som problemet med barnaroven ska lösas. Det är Betty Mahmoody övertygad om.
– (– – –)Barnet ska så snabbt som möjligt tillbaka till sitt ursprungliga hemland. Därefter kan de juridiska turerna börja.
(– – –)
"Det är alltid barnen som betalar det högsta priset för sina föräldrars synder och för världens likgiltighet."
Ni inser givetvis att jag klistrar in detta för att ni ska applicera det på relationerna i Gömda-soppan. Tyvärr glömde jag mitt exemplar av "Emma; Mias dotter" i Sverige, oläst, annars hade jag bläddrat i det nu.

Denna krönika i mitt gamla husorgan Jusektidningen av frilansskribenten Liv Landell Major belyser alltsammans på ett utmärkt vis. Citat:

Antonsson har som bekant granskat fakta i ”Gömda” och visat att den inte är alls är så sann som Marklund gjort gällande. Det som provocerar mig mest, är hur hjältinnan ”Mia” dels tar sig rätten att lämna kvar ett av sina barn i livslång ovisshet om var mamma är, dels tar sig rätten att föra bort ett annat utan att pappan har en susning om vart. Flickan har inte träffat sin pappa sedan hon var ett par, tre år.
Åtminstone det första tilltaget är fullständigt obegripligt, och lika oförsvarligt. Det andra hade jag kunnat sympatisera med om historien om den bindgalne våldsverkaren till barnafader varit genuin och inte full av grå nyanser som Antonsson visar. Men beslutsfattare inom såväl frivilligorganisationer, socialtjänst och till och med rättsväsendet köpte den ensidiga berättelsen. De slog väl på autopiloten och utgick ifrån att mammor per definition är mer lämpliga som vårdnadshavare.

Förresten, jag vill gärna lägga till att jag ännu inte hittat någon artikel som på ett bra sätt förklarar varför Betty Mahmoodys erfarenheter inte skulle stämma. Förvisso presenterar hon väl (jag har varken läst boken eller sett filmen) en bild av Iran som inte är smickrande och inte stämmer med hur moderna iranska familjer ser sig själva eller hur folk i Iran lever/levde på 80-talet, så visst kan jag förstå om iranier är upprörda – men jag har inte sett någon text som slår hål på hennes berättelse om sina erfarenheter. Av den finsk-iranska motfilmen har jag hittills bara sett en del, och den berättar förvisso om hur en åldrad, ledsen far söker efter sin dotter – återstår att se vad han säger om familjens liv under Bettys vistelse i Teheran.

/Gunilla




10 comments:

  1. Kjell G. Alexis A. sa:

    Nu blir Marina Engan ännu mer förbannad.

    ReplyDelete
  2. Alexis
    Otroligt låg nivå!
    Du använder någon annans blogg för personangrepp
    på tredje part!
    Du kan möjligtvis inte se att detta har en totalt motsatt effekt.
    Heja Marian Engan vem hon än är!
    och jag hoppas du Alexis kryper ner i den håla
    du kom från!
    Usch

    ReplyDelete
  3. Ang sakfrågan. Enligt källor som är bekanta med hur det ser ut i Iran verkade boken - Inte utan min dotter - vara skriven av någon som inte varit på plats. Bokens beskrivning av t ex flygplatsen i Teheran stämde inte alls med verkligheten. Nu är det ju en herrans massa år sedan som jag läste boken och diskuterade den med vänner från Iran. Därför kan jag inte precisera mer än så här.

    Men en lite of Topic-detalj är är att det var Ebbe Carlsson som var den på Bonniers som tog in boken. Ebbe som senare blev Palmespanare tillsammans med Hans Holmér.

    Malou

    ReplyDelete
  4. Aha, intressant. Det kan ju i och för sig vara så att Betty M i första hand berättade om sina erfarenheter i familjen, och att hennes medförfattare William Hoffer eller Hopper eller vad han nu hette satsade mer på drama och gestaltning än på autencitet. Helt klart verkar hon ha kastat sig i famnen på bokförlag och Hollywood, eller om de kastade sig över henne.
    Jag tror det finns mycket i Inte utan min dotter som låter konstigt om man känner till Iran. Men jag måste ser mer av den finskiranska dokumentärfilmen för att se vad mannen har att säga om vad som hände.

    TACK för tipset om Ebbe! Jag tycker det var ON topic. Hittade ett underbart klipp som kommer snart...

    ReplyDelete
  5. Det är klart att en bok (en "doku-roman") kan gestaltas på ett sätt som är grovt propagandistiskt eller packat med fördomar även om en mängd enskilda fakta och personer är sanna. Om man läste en roman om ghettot i Warszawa under andra världskriget där judarna framställdes om gnälliga dumskallar som inte fattade vad som höll på att hända, sysslade med futtig svartabörrshandel och interna intriger och vägrade att agera framåt medan SS framställdes som drivna och effektiva organisatörer som gjorde vad som behövdes för at staden skulle fungera - samtidigt som massmorden förvisades ut i berättelsens marginal med en ironisk grimas - så skulle väl de flesta idag reagera, 'även om det kunde visas att 'alla personer har funnits och alla fakta är sanna'.

    Jag har inte läst mer än några sidor i "Inte utan min dotter" (följt en del av diskussionen kring den dock) men hela dramaturgin i boken verkar styrd av ett rasistiskt mönster där iranierna är Dom, de medeltida mullornas folk, som låter sig förslavas av präster och ayatollor. En bild som har betydande marknadsvärde än idag.

    ReplyDelete
  6. Magnus

    Ja det var en utmärkt sammanfattning även
    när man läst hela boken.
    Däremot köpte jag den aldrig som sann i bemärkelsen sann som Gömda.
    Inte utan min dotter var så uppenbart filtrerad genom Mahmoodys fördomar.
    Och som jag minns så var kritiken fokuserad
    på det rasistiska budskapet.
    Inte direkt på sanningshalten. Den var inte alls marknadsförd på samma sätt i alla fall inte i Sverige som Gömda. Mer ”true story” a la Hollywood. Mig veterligen så var det ingen recensent eller tidning som egentligen
    kritiserade Gömda/Asyl för rasism.
    Jo, ja, pg av att, vi vet alla varför.
    Men Mahmoody undgick som sagt inte det ödet.

    Carolin

    ReplyDelete
  7. Carolin: nej, just det, men det kanske också beror på att Betty Mahmoody inte är verksam här, hon ses inte som en del av 'vår' offentlighet och det ligger inte nära rill hands för svenska kritiker att starta långa debatter om hnne eller svenska politiker att åberopa sig på henne. Vi har henne på avstånd, medan Liza Marklund och t ex Ludmila Engquist är personer som finns här och som alla svenskar kan ha en uppfattning om.

    (Ludmilas uppgång och fall är också en story som ställer intressanta frågor om svenska normer: när blir man svnesk och när slutar man vara det? hur ser vi på våra idrottare? - jämför man med t ex Lance Armstrong som också åkt dit för dopning så blev Ludmila dömd väldigt hårt och det beror ju både på hennes sovjetryska bakgrund och på en mer renhetsivrande offentlig inställning till dopning och droger i Sverige).

    ReplyDelete
  8. Kjell G Alexis A sa:
    Till Anonymous; Jamen, Marina E ÄR förbannad på det mesta i Gömdadebatten som kritiserar Liza M, vad är det för nedsättande i att nämna det? Läs hennes artiklar på Newsmill!

    ReplyDelete
  9. Magnus
    Ja jag är helt medveten om det.
    Samtidigt tror jag att skillnaden delvis ligger i lanseringen. Till sitt innehåll är nog Gömda/Asyl än mer osannolik än Mahmoodys.
    Att den utspelade sig i Sverige borde ju ha skapat ett eller annat frågetecken.
    Om handlingen är förlagd till "långt borta"
    så överser kanske läsaren för den har i alla fall ingen aning om Iran. Ändå fick den boken kritik.
    Men i fallet Gömda slog ”sanningslanseringen” ut normal skepticism för många. I alla fall hos mig. Jag var definitivt förvirrad efter den läsupplevelsen. Men köpte uppenbarligen marknadsföringen. Sedan har jag svårt att se hur boken (innehållsmässigt) egentligen gick att driva som ett politiskt projekt.
    Ja förutom SD och liknande och dom lyckades ju rätt bra. Är liksom för mycket en saga om det absolut onda mörka o den goda ljusa för att fungera politiskt.
    Carolin

    ReplyDelete
  10. Kjell G Alexis A sa:
    Carolin; överskatta inte politikers intelligens. Särskilt inte när den påverkas av vänskapsband, mediamaktberoende och starka lobbygrupper.

    ReplyDelete