19 March 2009

Sting! för Elisabeth Hermon


NEW YORK Jag brukar så gott som aldrig skriva under namninsamlingar. Ett utslag av extrem individualism, kanske – och rädsla för att slentrianmässigt legitimera saker jag inte har möjlighet att kolla upp.
Som journalist vill jag förstås vara så oberoende som möjligt och inte liera mig med ens med vällovliga syften och "goda" organisationer – och tja, jag är helt enkelt inte någon aktivist-journalist. (Sedan finns det ju slacktivism också, vilket man bör akta sig för och vilket jag skrev om här – fallet med våldtäkterna och den sydafrikanska barnskyddsmyndigheten från 1995!)

Men jag gör undantag (få, men se nummer 3 883 här och ett sällsynt utslag av aktivism här). Och denna lista, som uppmanar Expressens nye chefredaktör Thomas Mattsson att ta itu med hur tidningen hanterat Elisabeth Hermon-artiklarna är ett sådant.

Den har jag inte skrivit på slentrianmässigt, tvärtom – utan efter att ha träffat och intervjuat Elisabeth ett par gånger samt ha läst hennes bok Vingklippt (och, förstås, följt hela Gömda-soppan). Jag hoppas att så många som möjligt, inklusive Thomas Mattsson, gör som tidningen Mama och läser den!

Kanske också skriver på namninsamlingen ovan. I skrivande stund innehåller den bara 75 namn.
Men Thomas Mattsson har hittills varit ett verkligt föredöme som publicist, vad gäller att lyssna på och bemöta kritik. Den behöver inte vara framförd av många. I sin redaktionsblogg och i andra programförklaringar visar han att han kommer att vara en synnerligen resonerande och transparent chefredaktör. Mycket bra! Redan den första tidning som kom ut undar hans vingars beskydd innehöll en utförlig och tydlig lista med rättelser (jag läste den på planet hit). Mycket bra!

Thomas Mattsson har dock i en bloggkommentar apropå Elisabeth Hermon skrivit att han "är ganska restriktiv med att kommentera publiceringar som skedde före /hans/ tid som ansvarig utgivare" då han "inte ens var anställd på Expressen" respektive skrivit i ett mail som återgivits på Asylgate att han inte vill recensera tidigare publiceringar.

Jag kan förstå att han vill växa in i rollen som chefredaktör innan han tar itu med den här typen av ärenden. Men det finns givetvis ingen anledning att vara restriktiv med att på allvar ta itu med sina företrädares publiceringar. Tvärtom. Det måste vara lättare att ta itu med sådant som man själv inte har några personliga eller yrkesmässiga kopplingar till.

Mattsson representerar ju som chefredaktör inte heller sig själv som journalist, utan tidningen som institution och maktfaktor.

Det är det ju dessutom enbart Thomas Mattsson som kan ta itu med detta, om det ska ha någon som helst effekt. Om inte han, vem annars?

Liza Marklund och Mia Eriksson har ju i alla fall inte visat sig särskilt villiga att reda ut vad som hände 1992. För den delen inte heller dåvarande ansvarige utgivaren Erik Månsson (som intervjuades i P1:s Medierna i fjol, men sade att han inte kom ihåg något alls av det som hände på redaktionen 16 år tidigare).

Och dagens Expressenledning förhåller sig ju till Expressens publiceringar om Elisabeth Hermon då ungefär som dagens svenska regering förhåller sig till tidigare svenska regeringars agerande gentemot, exempelvis, Raoul Wallenbergs försvinnande eller tvångssteriliseringarna under efterkrigstiden.
En rad regeringar runtom i världen har varit tvungna att ta ställning till oförrätter som tidigare regeringar/regimer begått mot enskilda eller minoritetsgrupper, ofta decennier tidigare (eller borde ha gjort det). Det har då förstås inte handlat om att bara "kommentera" något – utan om att ge offentlig upprättelse, en rejäl ursäkt och gärna även en ordentlig kompensation. I de fall regeringar vägrat ta itu med sådana konflikter och trauman har det påverkat människor och samhällen flera decennier sedan oförrätterna inträffade. Se en lista över stater som infört eller inte infört olika typer av sanningskommissioner eller försoningsprogram för att hantera sådant.

Jag tycker faktiskt inte alls att det är en jämförelse som haltar. Det som hände Elisabeth Hermon på grund av den makt Expressen hade gentemot henne är fullt jämförbart med vad som hänt människor som drabbats av övergrepp av olika slag från stater eller majoritetsgrupper, även om omständigheterna är helt annorlunda.
I folkrätts- och MR-kretsar (MR=mänskliga rättigheter, som jag studerat här i New York) kallas detta område, hur man ger människor upprättelse för historiska oförrätter i föränderliga samhällen, för transitional justice. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att morfa det problemkomplexet till relationen mellan en tidning och en publicitetsskadad person.

Min poäng här är dock i första hand att det inte håller för en chefredaktör att undvika att ta itu med något, enbart med hänvisning till att det skedde före ens egen tid i företaget.

Och det tror jag att Thomas Mattsson är smart och klok nog att inse, när han blivit varm i de nya chefredaktörskläderna.

/Gunilla

P S I Jag kunde inte låta bli att skriva en parafras på Thomas Mattsssons text om Dawit Isaak. Den blev så här:
Vi kan nog inte hoppas på Liza Marklund och Mia Eriksson. Så om Elisabeth Hermon ska få sinnesfrid och upprättelse, är det nog på Expressens redaktion där i Marieberg som det måste hända något. De som låg bakom Expressen-artiklarna och Asyl är inte att lita på, efter 16 år som bluff-förklarad har Elisabeth Hermon inte ens åtalats och ännu mindre getts chansen att försvara sig. Det enda vi vet är att hon knäcktes efter att Marklund hade skrivit om att hon var en bluff utan att ha belägg för det. Nej, hoppet för Elisabeth Hermon och hennes barn som väntar på upprättelse i Södertälje står nog till Expressens redaktionsledning. Som en del i min bevakning av Gömda-soppan frågar jag Thomas Mattsson (som brukar spana in vad som skrivs om honom på nätet):
1. Vad har du gjort för Elisabeth Hermon?
2. Hur ska du hjälpa Elisabeth Hermon mer?

Alla svar kommer att publiceras här på bloggen, och här lär det också fortsätta att samlas in namn för att Expressen omedelbart reder ut det hela i tidningen på ett transparent vis. Uppropet riktar sig förstås indirekt till Liza Marklund, men lika mycket till Expressen, vars tystnad i frågan under 16 år nu leder till allt mer högljudda protester. Är det inte väl tyst från Expressen om att en svensk medborgare faktiskt gick under, i många år, på grund av tidningens artiklar? Varför hör vi inte redaktionsledningen tala om Elisabeth Hermon?
Och: Vad har egentligen Thomas Mattsson gjort?
Jag vet inte. Men en sak vet jag: vi kommer att fortsätta rapporteringen på diverse bloggar för att påminna honom om Elisabeth Hermons öde.
Jag var länge inne på att bedriva tyst diplomati i detta ärende, det vill säga att skriva ett privat brev till Thomas Mattsson. Men kanske fungerar öppen kampanjjournalistik bättre i sammanhanget.

P S II Den förlikning som ingicks mellan Elisabeth Hermon och Expressen 1993, sedan hennes läkare avrått henne från att processa i rätten, innehåller med all sannolikhet en tystnadsklausul. Men en sådan går förstås att riva upp. Om man vill. Hermon lär knappast stoppa Expressen.

13 comments:

  1. Du har så rätt Gunilla! Elsiabeth Hermon NÅSTE få upprättelse! We take no prisoners!

    ReplyDelete
  2. Gunilla, jag blir ruggigt glad över att du tar upp Elisabeth Hermons öde. Jag känner oerhört varmt för henne pga det hon har fått genomlida efter MiaLizas falska och empatilösa övergrepp.

    Elisabeth Hermon vill jag sända alla varma hälsningar jag förmår.

    ReplyDelete
  3. Och min (tyvärr korta) lista över intellektuellt hederliga människor har fått ett namn till.

    ReplyDelete
  4. @Gunilla: Naturligtvis följer jag det som skrivs om Expressen i allmänhet och vår redaktion i synnerhet, men i den blogpost och det mejl som citeras ovan så försökte jag förklara för dem som har kontaktat mig att det för en ansvarig utgivare eller redaktionsledning kan vara ganska problematiskt att granska och recensera tidigare publiceringsbeslut. Detta är, och det vill jag nog betona eftersom det i just denna debatt hela tiden dras slutsatser om fakta och åsikter bara på basis av vad redaktörer gör eller inte gör när de blir tillfrågade om något, en generell kommentar.

    Jag är uppriktigt intresserad av att Expressen uppfattas som transparent och ödmjuk. Men som ett etablerat medieföretag – med de processer som föregår en publicering och det källskydd som vi erbjuder uppgiftslämnare – är det det inte lätt att för allmänheten förklara varför det inte okomplicerat att förhålla sig till en 17 år gammal publicering som dessutom omfattas av en juridisk uppgörelse.

    Jag har respekt för alla som inte är nöjda med Expressen, men jag måste också förklara att publiceringsbeslut och dess underlag inte alltid kan rekonstrueras eller redovisas decennier senare. Ett uteblivet åtal eller en bok i ämnet bevisar vare sig att det skrevs var rätt eller fel. För att 17 år senare kunna avgöra om en publicering var korrekt eller inte fordras ett underlag som svårligen låter sig bevisas nu.

    Jag är medveten om att du, och läsarna av din blogg och de som skriver under den namninsamling som du länkar till, har en bestämd uppfattning i sak som ni vill ha stöd för. Men för mig är det här, måste jag tillstå, det inte lika givet. Jag är medveten om att dessa ord sannolikt föranleder nya bloggposter och mejl om och till mig, och den debatten tar jag gärna. Men det fälls så många tvärsäkra påståenden om vad som är sant eller inte i denna fråga, av personer som inte var med på endera sidan då det begav sig, att det är viktigt att nyansera lite.

    ReplyDelete
  5. Thomas Mattsson,


    Tack för ett utförligt, nyanserat och intressant svar! Du får säkert anledning att återkomma i sakfrågan, här eller någon annanstans.

    ReplyDelete
  6. Thomas Mattssons logik är förståelig, ur hans perspektiv, men den kan givetvis med viss modifiering tillämpas även på ... exempelvis fallet Dawit Isaak. Även där fälls en hel del tvärsäkra påståenden från olika håll.
    Men jag är förstås glad att Mattsson svarade (så snabbt) och hoppas att han tar sig tid att läsa Elisabeth Hermons bok.

    ReplyDelete
  7. @Thomas Mattsson, tre korta öppna frågor till dig:

    Är OK att en av era krönikörer, Liza Marklund, använder sina krönikor i Expressen för att fritt argumentera i egen sak, i en så kontroversiell historia som Gömda blivit?

    Innebär inte dessa krönikor att Expressen de facto blir en ensidig försvarare för hennes åsikt [trots att en stor andel av läsarna är medvetna om att krönikören själv (normalt) svarar för innehållet]?

    Har Expressen någon reglering, några principer för vad krönikörernas alster får innehålla (utöver ansvarige utgivarens egen plikt att bevaka de juridiska konsekvenserna)?

    /Stefan, Uppsala

    ReplyDelete
  8. Thomas,

    "Jag har respekt för alla som inte är nöjda med Expressen, men jag måste också förklara att publiceringsbeslut och dess underlag inte alltid kan rekonstrueras eller redovisas decennier senare. Ett uteblivet åtal eller en bok i ämnet bevisar vare sig att det skrevs var rätt eller fel. För att 17 år senare kunna avgöra om en publicering var korrekt eller inte fordras ett underlag som svårligen låter sig bevisas nu."

    Att publiceringen var inkorrekt har Expressen redan medgivit - man har ju betalat Hermon för att slippa en process. Man betalar inte över hundratusen för att slippa en process man kommer att vinna. Så den saken är redan avgjord.

    Huruvida publiceringsbeslutet var korrekt är naturligtvis svårt att rekonstruera nu - men det blev fel, det var man medveten om väldigt snabbt på Expressen. Och det är ju inte publiceringsbeslutet som det handlar om idag, 17 år senare.

    Expressen har - mig veterligen - inte publicerat rättelse i frågan? För det är ju det det hela handlar om - rättelse och därmed upprättelse.

    Dessutom - för att någon skall få upprättelse, så krävs det att den som gjort fel slutar upprepa det hela. Liza Marklund fortsätter att upprepa sina lögner - glöm nu inte att Expressen redan medgivit att det var lögner - och ni väljer att fortsätta anlita henne? Det hela är en förtroendefråga - Marklund är mytoman (låda på vinden, fradgetuggande Josefsson, alla bevis som blev subjektiv sanning), och normalt sett anlitar man inte mytomaner som krönikörer. I alla fall inte i publikationer med anspråk på trovärdighet.

    ReplyDelete
  9. Thomas!

    Visst fälls det många gånger tvärsäkra påståenden om vad som är sant eller inte i frågan om Elisabeth Hermon av bloggarna, precis som Liza Marklund gjorde om Elisabeth Hermon i artiklarna i Expressen när det begav sig. Uppenbarligen hade Expressen inga som helst problem att hänga ut Elisabeth Hermon baserat på Liza Marklunds reportage då! Det verkar inte ha funnits speciellt många processer som föregick den publiceringen.

    Håller med om att det är viktigt att nyansera lite. Ett sätt att nyansera lite vore att avsätta er krönikör Liza Marklund som oemotsagt tillåts ljuga, skarva och överdriva varje söndag i din tidning. Att hon någon gång ödmjukt skulle be någon av alla dem som hon under karriären har trampat ner och förstört livet för hyser jag inte något hopp om - hon saknar uppenbarligen den typen av empati. Och så länge hon gör det så kommer även Expressen att uppfattas som empatilös och utan ödmjukhet.

    Det finns bara en som kan ändra på det, och det är du!

    ReplyDelete
  10. Det handlar inte om publiceringsbeslutet gällande behandlingen av Elisabeth Hermon.

    Det handlar om rätt och fel, etik och moral. Det handlar om en rättelse hon aldrig fick.

    För mig är det obegripligt att Liza Marklund än idag är kvar på tidningen efter allt som kommit fram både gällande Elisabeth Hermon samt i hela Gömdaskandalen för övrigt. Det är inte trovärdigt helt enkelt.

    ReplyDelete
  11. Expressen har som sagt medgett att de gjorde fel. Problemet är väl snarare att Marklund vidhåller att hon hade rätt angående, samtidigt som hon absurt nog skyller publiceringen på Månsson. Om förlikningen gällde mellan Expressen och Hermon, betyder det att Marklund är fri att skriva vad hon vill i frågan?
    Så här skriver hon på sin egen hemsida (samma text återfinns i pocketupplagan av Paradiset:

    "Med Mias hjälp kunde jag avslöja stiftelsen och de lögner den byggde på. Artiklarna publicerades i Expressen ett år efter min första kontakt med föreståndaren.
    Den här artikelserien fick stora konsekvenser för mitt fortsatta yrkesliv.
    Dels för att jag blev stämd för grovt förtal och lämnades i sticket av min redaktionsledning, vilket fick mig att säga upp mig och lämna tidningen Expressen. (Det blev aldrig någon rättsprocess, föreståndaren drog tillbaka stämningen dagen före tryckfrihetsrättgången)."

    Tycker Mattsson att det här är ok?

    ReplyDelete
  12. Bengts Moa,
    Det är möjligt men inte troligt att Expressen och Liza Marklund var och en för sig blev stämd för förtal.

    ReplyDelete
  13. Re:Tristan

    Jag vet att det var Expressen som blev stämd. Det är bara i Marklunds värld som hon blev stämd. Citatet bevisar bara hur Marklund skarvar och förvanskar. Citatet visar också vilka hämndbehov som Marklund har. Hell hath no fury like a Liza Marklund scorned.

    ReplyDelete