Meet my colleagues: Mimbwall, Asbre, Bring

NEW YORK I Svenska Dagbladets interntidning Tidspressen publicerades åtminstone förr i världen skojiga faksimil av kuvert med tokigt felstavade adresser som nått medarbetarna. Jag skulle nog kunna fylla en tidning med felstavningar av mina namn.

Det är ju inte alltid det blir rätt ens om man bokstaverar ordentligt! Här är några exempel, från protokollet som kriminalvårdsnämnen (Board of Parole) upprättat under två förhör på California Institution of Women.
Att svenska reportrar fanns närvarande berodde naturligtvis på att Annika Östberg Deasys ärende, en tidbestämning av hennes straff, skulle behandlas.


2005
Joham Mimbwall från Express = Johan Lindwall från Expressen
Stephen Asbre = Stefan Åsberg från SVT



2008
Soer Bring = Gunnar Sörbring från Dagens Nyheter

Hur det gick för mig när jag försökte få komma in på mötet 2005 kunde ni läsa om här. Lika lång väg tillbaka, kan man väl säga.

Det känns faktiskt lite orättvist att få läsa om och om igen att svenska medier rapporterat ensidigt om skuldfrågan i Annika Östberg Deasys fall. Inte fick jag vara med på det där mötet – som till stor handlade om skuldfrågan och amerikanska myndigheters syn på densamma – och inte fick jag tala med brottsoffren (den mördade polisens döttrar)...
Oh, well, jag ska erkänna att jag tidigare inte haft en tanke på att läsa in mig på någon framställning av händelserna 1981 (vilket jag har gjort nu, dock ej polisutredningen). De får nog jobba lite med sin PR, de som ivrar för att svenska medier ska ge en schysstare bild av det kaliforniska rättsväsendet.
Men visst stämmer det i grunden att de flesta svenska nyhetskonsumenter (och en hel del journalister) nog haft en missvisande bild av vad som egentligen låg bakom den hårda domen. Det hade givetvis varit klockrent att skriva reportage från Lakeport och reaktionerna mot polismordet där 1981, eller senare.

Även om jag tycker att de senaste dagarnas massiva kritik om att medierna gett en alltför okritik och oskyldig bild av Annika Östberg Deasy har vissa poänger, så måste även den verkligen nyanseras. Det återkommer jag kanske till; jag är ännu inte klar med de verk från 1999 som är mest initierade och som knappast väjer för vad som hände 1981: Tom Alandhs film och Lena Katarina Swanbergs bok. Alandh har till exempel låtit massor av människor i Lakeport komma till tals.

Tillsvidare kan jag konstatera att Soer Brings/Gunnar Sörbrings DN-artikel från nämndmötet i höstas handlar betydligt mer om nämndens syn på fångens skuld än om något annat. Däremot fanns säkert en förförståelse hos många läsare om att nämnden per definition är orättvis.

Efter att nu ha satt mig in någorlunda i det hela kan jag säga att Annika Östberg Deasy förvisso hade en tyngre kriminell bakgrund än vad jag själv kände till innan. Jag hade, får jag erkänna, ingen koll på hennes villkorliga domar. Ändå tycker jag att det är riktigt om svenska medier, med vissa nyanseringar, fortsätter att skriva som Stocktontidningen The Record anger:

The Swedish media largely depicts her as a repentant person unfairly ensnared in California's harsh criminal justice system for crimes committed as an irresponsible young adulthood addicted to drugs.

Det känns helt absurt att den kaliforniska kriminalvårdsnämnen så sent som i höstas pressade och korsförhörde Annika Östberg Deasy på hur det egentligen var med den där langningen (tydligen hade en minderårig tjej, som kommit hem till Annika för att hon inte trivdes hemma, eventuellt blivit bjuden på alkohol). Den skedde isåfall i början på 70-talet!

Mitt reportage i SvD imorgon gör ett försök att vara lagom nyanserad och inte hamna för långt åt sidorna i den där offer/förövare-balansen. Det är viktigt att komma ihåg att Annika Östberg Deasy själv aldrig frånsvurit sig sin skuld för inblandning.

/Gunilla