02 September 2009

Nu dyker motbilderna till Guillous bok upp

NEW YORK Jag har som ni förstått med glädje tagit del av flera mer eller mindre positiva recensioner av Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt" i dagens tidningar. (Det finns väldigt många, jag har hittills läst SvD, DN, Sydsvenskan, Expressen och Aftonbladet.)

Lysande titel, förresten; hemskt omslag.

Innehållet verkar fantastiskt intressant, och givetvis blir det obligatorisk läsning för alla som är intresserade av samtidshistorik och journalistik. Som jag skrivit tidigare gillade jag verkligen att läsa den skojiga "Det stora avslöjandet", om Guillous tidiga reporterår, och den nya boken är rimligen en mer välskriven och gedigen samt framför allt uppdaterad bamsevariant av den. (Läs även mitt inlägg Med Tennstopet som journalistskola.)

Nils Schwartz' ord är fina och rimliga:
”Man måste vara helt förblindad av ressentiment mot Jan Guillous offentliga framtoning och politiska åsikter för att inte ha genuin glädje av dessa lustfyllt formulerade minnesbilder från 40 år i den publicistiska hetluften.”
Att så många recensenter betygar sin djupa vördnad för Jan Guillou såsom varande journalist förvånar mig dock en smula, eftersom jag har svårt att se att han fungerar som journalist idag (möjligen med Sverigedemokraterna-reportaget i Aftonbladet i vintras som undantag, som bekräftar den regeln). Romanförfattare, förläggare, debattör, åsiktsmaskin, kolumnist, kapitalist, socialist, javisst – men journalist?

Jo, jag vet att jag har en hang up på detta...

Nå, Håkan Arvidsson skriver i sin SvD-recension att det under hela läsningen mal en fråga i huvudet: "Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt?".
Jag har ju inte läst boken, men däremot många recensioner av den och inte minst intervjuer med Guillou på sistone – och det som malt i mitt bakhuvud har snarast varit: "Oj, vad intressant det kommer att bli att da del av alla motbilder som lär dyka upp framöver."

För det är ju ingen nyhet att rätt många av de människor som korsat Jan Guillous vägar genom åren har en diametralt annorlunda syn på vad som faktiskt hänt än han själv. Det gäller såväl familjemedlemmar som gamla Solbacka-klasskamrater, lärare och spioner.

Det är givetvis svårt att veta vem som ligger närmast sanningen, och alla har väl sina agendor och minnesbilder. Men det går inte att bortse från att alla dessa vittnesmål finns!

Läs exempelvis vad hans – givetvis partiska – mor, halvsyster och styvmor hade att säga i Expressen 2003 (se länkarna ovan; jag bloggade om det här)! Citat av Guillous mamma Marianne Hansén:
"Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger. Varför har ni inte gjort det?"

Reportern: "Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan."

"Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt."
Så det är märkligt att ingen av de recensenter som jag tagit del av nu verkar känna till att så många människor vittnat om att de anser att Guillou har svårt att handskas med sanningen och med historiska fakta.

Det är givet att en självbiografi är skribentens egen bild. Men det är ändå ett rimligt krav att recensenter av självbiografierna resonerar källkritiskt – i synnerhet kring en skribent med sanningsanspråk (väl?) som upprepade gånger fått grav kritik för att inte vara sanningsenlig. Nu diskuterar de mest Guillous personlighet, vilket i och för sig också är intressant...

Och nu skriver Peter Bratt på Newsmill, för att ge sin bild av vad som egentligen hände mellan honom och Guillou under IB-affären.
Jag ska ta ett djupt andetag och läsa, med ett glas kaliforniskt rödvin i nypan som en liten hommage till Guillou (jag har ingen hang up på hans livsstil alls)... och se om där står något nytt, jämfört med vad Bratt vittnat om tidigare offentligt.

Gör det ni också.

Peter Bratt Guillous lögner om IB-affären
se även:
IB-utredaren Lars Olof Lampers Jan Guillous historieskrivning stämmer inte

Jag skrev lite om Bratt i februari, ett inlägg med flera bra länkar till fr a SVT:s arkiv.

Se även vad Monica Antonsson skrivit apropå IB-affären: Svein Tryti tipsade Guillou och Bratt om IB-affären (av någon anledning raderad på hennes blogg, men publicerad på Trytis)!

Knut Hallström som var Jan Guillous teckningslärare på Vasa Real 1958-62 sade i Expressen 2003:
"Han är en lysande författare men samtidigt tror jag att han är en maktmänniska som inte gillar att bli motsagd."
Människor med mycket makt, och dit hör Jan Guillou, bör förstås granskas. En vacker dag – men inom kort, medan så många av 1960- och 70-talens aktörer som möjligt ännu är vid liv, liksom Guillous anhöriga – hoppas jag att någon skicklig, opartisk, kunnig skribent går i land med att skriva den ultimata Jan Guillou-biografin, byggd på källstudier, kritiska frågor och massvis av intervjuer.

Det vore han värd.

/Gunilla Kinn

17 comments:

  1. Så bra sammanfattat Gunilla!

    Många trådar blir det...

    Men det var vidsynt, brett och förhoppningsvis så kan det leda ett steg närmare helhet.

    (Beror nog på om journalistiskt/grävande eller viljan finns eller så. Finns bara kapital kvar att försvara i den uttalade politiska agendan kvar så visar det sig så klart hur man byggde sitt hus.)

    Leroy

    ReplyDelete
  2. This comment has been removed by the author.

    ReplyDelete
  3. Good morning!Jag har precis läst (om) flera av de artiklar du länkar till. Som jag tidigare sagt så var Guillou en gång i tiden en förebild. Men jag var ju inte den ende som blev duperad. Vi var ganska många som gick på en hejdundrandes blåsning efter hans lögner och påhitt. Är det månne det som förenade Liza Marklund och Jan Guillou när de gick ihop i Piratförlaget?

    Sedan ganska lång tid tillbaka, närmare bestämt när han började jiddra med Unni Drougge om misshandeln, och så uppenbart kallade svart för vitt, trots att det finns pappersbevis från domstol, så tycker jag bara han är patetisk. Han förefaller ha en hel samling av olika komplex - som stör.

    Jag hävdar att han visar prov på en del psykopatiska drag och grundar det bl.a. på hans uppenbara (bevittnade) lögner (med anspråk på att bli trodd) och inte störs över att han motbevisas samt att han förefaller ha väldigt låg, för att inte säga obefintlig empatisk förmåga. Det är ju inte alla kriterier som krävs, men en viktig del av dem. Å andra sidan är det nästan ingen som uppfyller alla.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykopati

    I sina memoarer tar han offentligt heder och ära av Peter Bratt. När Bratt bemöter och – som jag uppfattar saken – bevisar motsatsen i dagens Newsmill-artikel så får Guillou uppföljningsfrågor på det. Enligt SvD:

    ”Jan Guillou säger till Expressen att han inte vill ta en offentlig diskussion om Bratts uttalanden.
    - Peter Bratt är en beklagansvärd person och jag vill inte polemisera mot honom.”

    Det är inte bara ett hårresande uttalande. Det är dessutom fegt och oprofessionellt! Den enda fördelen med uttalandet är att han därigenom ytterligare höjer trovärdigheten för - Peter Bratt!

    Det vore fantastiskt intressant att skriva en forsknings-/faktabaserad avhandling om Jan Guillous liv och leverne, nu när flera som kan vittna fortfarande är i livet. Det skulle ge ett antal specifika, detaljerade frågor att ställa till honom i en seriös intervju. Men han skulle väl inte ställa upp.

    ReplyDelete
  4. Hmmm... Brottas med huruvida det är OK att ställa diagnos på folk här på bloggen, och om du eller jag blir ansvarig för förtal...
    Håller dock förstås med om a) dina Bratt-resonemang och b) värdet av en avhandling/biografi.

    ReplyDelete
  5. Även Gotiska Klubben hyllar Jan Guillou som en av Sveriges största journalister och debattörer. Även om vi riktar en "viss försiktig kritik" mellan raderna.

    ReplyDelete
  6. Gotiska klubben,

    Tack, läste det ni skrev om ungefär samma saker i vintras.

    ReplyDelete
  7. Jag hävdar inte att han är det. Bara att han uppvisar vissa drag som kännetecknar det.

    Skillnaden mellan att säga att man är det och säga att man uppvisar vissa drag som kännetecknar det kan iofs ses som hårfin, men är egentligen ganska stor. Speciellt som man kan säga att vi alla har starkare eller svagare drag av detta.

    Men va'fan, min point gick väl fram. Nämligen att det är trist att något som en gång var bra inte längre är det.

    ReplyDelete
  8. Det finns för övrigt en riktigt, riktigt intressant uppföljande artikel av Lars Olof Lampers som publicerats på Newsmill nu på eftermiddagen.
    http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/03/forklaringen-till-att-guillou-tror-att-bratt-golade

    ReplyDelete
  9. Jag har läst ett par av recensionerna - Sydsvenskans den enda värd pappret den tryckts på. Ytterst anmärkningsvärt att ingen ens nämnt att han faktiskt inte är journalist eller någonting åt det hållet längre, utan försäljare av egna produkter.

    Det är även märkligt att läsa recensenternas försynta mummel om att hans hjältar saknar djup. Det är inte så märkligt - det han skriver saknar djup överlag - eftersom han själv saknar djup. Det finns liksom inget under den där självgodheten, utom ett enormt svart hål av brist på självkänsla, som håller på att kollapsa under sin egen tyngd.

    Att vara intelligent, eller om det nu är smart, räcker liksom inte. Inte i livet och inte i litteraturen.

    Låt mig göra ett förutspående: om ett par år, när han är för trött och svag för att gå till attack mot allt och alla, så kommer folk att säga vad de egentligen tycker. Hans genmäle kommer att bli intet, Peter Bratts desto större.

    ReplyDelete
  10. (genmäle skall ersättas med eftermäle)

    ReplyDelete
  11. Michael menar du att både han och Liza inte har gått Journalist högskolan? Att de saknar RIKTIG journalistutbildning? Men vad krävs då för att få påstå eller författa?

    Skall inte en Författare som påstår kunna leda i bevis då dom har agendor eller påstår att dom skriver sanningar.

    Där 3´dje och kanske 4´de part finns direkt eller indirekt inblandade men ohörda.


    Leroy

    ReplyDelete
  12. Snygg sammanvägning. Att Guillou var en klarsynt och modig journalist på 70-80-talen - hans tv-pjäs "Genombrottet" i början av 80-talet var den första gången någon egentligen visade upp risken för kälkborgerliga missnöjespartier i Sverige, den förutsade i stort sett Ny Demokrati tio i förväg - är lika sant som att han efter slutet av 80-talet (ungefär) ofta har varit olidligt pösig. I motsats till Peter Bratt gillar han att stå inför stor publik. Men jag tror också att han är en man med en välutvecklad förmåga att minnas selektivt och övertyga sig själv om det han vill vara säker på.

    ReplyDelete
  13. Tack alla för intressanta synpunkter/kommentarer. Jag håller inte med om att Guillou skulle sakna djup, tvärtom tror jag att det finns mängder av intressanta bottnar som man inte vet något om. Det är intressant, förstås, att ta del av hans vänner försök att nyansera bilden (t ex i SvD häromveckan), det är klart att han har många goda och fina sidor också även om han gillar att dölja dem i många sammanhang.


    Stefan,

    Nä, du har rätt -- det du skrev är knappast åtalbart. ;-) Men "nätmobbare" får vi nog alla finna oss i att kallas, även "riktiga journalister" som jag.

    Tack för Lampers-länken! Har bara hunnit skumma denna andra text av honom (läste ju hela den första). Otroligt värdefullt att Newsmill bjuder in en som kan ge "facit", i den mån det finns.


    Michael,

    Så kan det vara!


    Leroy,

    Jan Guillou har läst två år på juristlinjen och Liza Marklund har läst två år på Piteå folkhögskola (allmänna linjen + journalistlinjen, ett år vardera). I övrigt livets hårda skola för båda.


    Magnus,

    Intressant, jag kände inte til "Genombrottet"!

    ReplyDelete
  14. Gunilla ingen har altså någon högskole examen att falla tillbaka på och visa att man är intelektuell. Allt kan baseras på pååståenden.

    Eller Agenda och det kan anses ok att kalla sig journalist. författareeler förl¨äggare om man har kapital. Oavsett vilket Chicken Race man valt att delta i ?

    Leroy

    ReplyDelete
  15. Samtidigt kan jag inte annat än förvånas av vad exhibitionistdriften kan göra med folk.
    Om Guillou varit en (normalklok) "svenne" skulle han naturligtvis någon gång under de 30+ åren ha frågat Bratt om detta och försökt att på ett faktafokuserat sätt lösa den förbittringsorsak som Guillou tydligen kände. Då hade de antagligen löst det hela om det är så att Lampers andra artikelinnehåll stämmer. Nu vänder de ut och in på byken fjorton gånger i böcker och Sveriges största publikationer. 30+ år senare!
    Är det inte Guillou som berömmer sig av att ha etikettskänsla (dessutom)?

    ReplyDelete
  16. I så fall är jag en jäkligt lindrig mobbare jämfört med huvudpersonen själv, Jan Guillou. Han massproducerar ju sin mobbning.

    ReplyDelete
  17. Gunilla, vari skulle då djupet bestå? Det kan inte spåras i hans produktion, inte i hans sätt att behandla språket ("hjärnsubstansen skvätte"), inte i hans sätt att utöva sitt (påstådda) yrke (sant, relevant och faktakontrollerat, eller hur det nu var?).

    Hans böcker är tvådimensionella - skam sägandes har jag läst Det stora avslöjandet, Ondskan, de flesta Hamilton och alla fyra Arn (från Vendetta och framåt var jag iofs medveten om att i det mesta är fabulationer). Så jag anser mig ha ganska torrt på fötterna när jag säger att hans romanförfattande saknar djup.

    Det jag läst av hans kolumner genom åren bär samma prägel - samma sorts "grand delusional" självsäkerhet som Liza Marklund, som lätt förväxlas med trovärdighet för det som förs fram. Mycket tyckande, men djup?

    All-time low nåddes med den slående kolumnen om varför nätmobbare och internet var skit - i Aftonbladet var minsann allt sant, relevant och faktakontrollerat, ett påstående så bisarrt att det nog saknar motstycke i svensk mediadebatt.

    Var finns då djupet i hans produktion? Jag har inte fördjupat mig i IB-skriverierna, men Det stora avslöjandet skrevs till stor del medan han satt i fängelse därefter, och det är ju en blekare version av Ondskan/Hamilton/Arn. Inte lika rapp i språket som senare böcker, ett förstlingsverk. Med tanke på senare journalistisk produktion så har jag svårt att tro att det tidigare skulle vara bättre - hans romaner blev ju mer välskrivna, skulle journalistiken blivit sämre med tiden?

    Alltså, vari skulle djupet bestå? Det märks inte i hans produktion? Borde inte en skicklig skriftställare kunnat förmedla något, om han haft något att förmedla? De senaste årens framträdanden visar ju klart och tydligt att inget djup finns i hans person (publicistklubbens debattafton om Gömda, diverse förolämpningar mot grannarna i Roslagen etc etc) - skulle det ha funnits djup tidigare, som försvunnit med tiden?

    Guillous styrka ligger i att han är en skriftställares version av Nicky Santoro från Casino (Joe Pesci) - alla är livrädda för honom, han får stå oemotsagd (tills helt nyligt i vart fall). Har är tekniskt duktig på att skriva, såsom konstaterats i SydSvenskans recension, men framförallt har han en så grandios självsäkerhet att folk tror att han måste ha rätt i det han säger.

    Men man skall inte förväxla personlighetsstörning med djup.

    ReplyDelete