Nyklippt och nyflätad

STOCKHOLM Frisören Cecilia Johansson på Maria Ulrika har just kapat sisådär 15 centimer av mitt hår (vilket inte märks, om det är någon som oroar sig) och dessutom testat en slags inbakad fläta! Vi får se om jag kan göra om den.

/Gunilla

Shoppingfynd

STOCKHOLM Eftermiddagen har tillbringats i Gamla stan, längs med Drottninggatan, i Hötorgshallen, i Kungsträdgården och framför allt i solen. Bland annat köpte jag böckerna ovan, och inte mindre än tre (!) baddräkter.
Jag och expediten kom överens om att åtminstone en av dem lämpar sig mindre väl för att bada i, däremot mycket väl för att bära ombord på exempelvis ett segelbåtsdäck. Återstår bara att fixa segelbåten.

/Gunilla

Någonstans i skärgården i lördags

STOCKHOLM Sillunch och midsommarmiddag...och däremellan stiliga cupcakes, som ser ut som om de kommer från Magnolia Café i New York men som snarare hade bakats i Stureby!

/Gunilla

Intervjuteknik i Kabul

STOCKHOLM Missa inte Jenny Nordbergs krönika i SvD, om svårigheterna att överhuvudtaget förstå något om afghaner (och andra personer som journalister och andra kan få för sig att vilja intervjua, eller försöka begripa sig på)!

/Gunilla

Vem tittar prins Daniel på här?

STOCKHOLM Finns det någon kvällstidningskonnässör därute som kan förklara vad som menas när en fotograf anges som: "Expressen"?

Som väl ingen har kunnat missa var Expressens reporter Malin Roos (annars några månader i New York) häromdagen på en ö i Söderhavet, och fick där träffa kronprinsessparet.

Måste säga att jag är imponerad över kvällstidningarnas spårsinne (även Aftonbladet har haft massor av information om resmålet).

Men vem tog bilderna på kronprinsessan Victoria och prins Daniel?

Fotografierna slås upp stort på förstasidan och inne i tidningen, även om de inte är så varierade (jag förstår att man vill dra på den komiska bilden av den hattförsedde prinsen). Chefredaktör Mattsson berättar om svårigheterna att skicka dem från Tahiti här. (Notera de arga läsarkommentarerna.)

Men varje så kallad bildbyline är Foto: EXPRESSEN.

Om det verkligen vore en Expressen-medarbetare som hade farit till Tahiti med Malin Roos för att fotografera kan ni ge er tusan på att vederbörandes namn hade slagits upp. Alternativet att en viss Expressen-fotograf eller annan medarbetare velat vara anonym i sammanhanget kan vi stryka direkt.

Återstår följande:
• Malin Roos tog bilderna, men riggade upp kameran för självutlösning på det foto där hon själv är med.
Inte särskilt troligt, isåfall skulle hennes namn ha angivits som fotograf. Om någon annan avancerad teknisk lösning skulle ha använts kan ni också vara säkra på att Thomas Mattsson hade berättat om den.

• Någon lokal strandguide eller kokosnötsförsäljare tog bilderna.
Inte särskilt troligt, varför skulle inte vederbörandes namn ha kunnat stå med?

• Någon av Säpovakterna fotograferade, vilket Expressen tydligen isåfall fullt förståeligt vill mörka (då stämmer ju verkligen inte "Foto: Expressen"...). Nog ser Daniel ut som om han flinar mot någon han känner...
Inte helt otroligt.

Jag lutar alltså åt Säpovaktsfotografering, så länge ingen presenterat en mer trolig förklaring.

En medienördig kompis/kollega funderade på samma sak igår, och frågade via Facebook Expressens Niklas Svensson om detta med det uteblivna fotografnamnet. Inget svar. Klart mystiskt.

Förr eller senare kommer detta naturligtvis att komma fram. Jag hoppas på "förr".

Förresten var jag igår på min favoritfotobutik i Stockholm: Kameradoktorn, för att byta ut filtret på min kamera (som jag råkade dänga i Norrbro i lördags och som därför fick sig en kyss).
Jag fick massor med bra råd för ett eventuellt kameraköp, vi får se vad det leder till.

Försäljaren berättade hur Pressens bild hade jobbat under kronprinsessbröllopet – med en mängd kameror och datorskärmar utposterade på sta'n, vilket innebar att fotografierna fanns på redaktionen 2 sekunder efter att de tagits ... och således kunde säljas supersnabbt.
Imponerande, även om jag inser att sådana rutiner vid stora evenemang är vardagsmat i nyhetsfotobranschen nuförtiden.

Uppdatering (5 augusti): Svaret på gåtan finns här! Och här.

/Gunilla

Robotintervjuer eller samtal

STOCKHOLM Marie Demker, professor i statsvetenskap, skriver om hur det är att bli intervjuad av mer eller mindre initierade och intresserade journalister:

"...allt för ofta får jag samtal där jag mitt i resonemanget avbryts av ett ”inte så fort” eller en fråga om den exakta ordalydelsen i den mening som jag inledde samtalet med… Det är då uppenbart att den journalist som ringt upp mig inte är intresserad av det ämne hon/han skall skriva om och inte heller intresserad av att förstå vad jag säger. Istället är det behovet av att få ett pratminus – vilket som helst? – som hon/han kan lägga in i texten. Det är oftast de journalisterna som inte vet varför de ringt mig. Att de inte vet varför det blev just jag visar sig när de först efter intervjun frågar huruvida jag är ”statsvetare” och om jag forskat om ”det här” (vad det nu är för ämne).
Jag skulle helst vilja lägga på luren när de här samtalen dyker upp, men snäll och vänlig som jag är försöker jag göra det bästa av situationen."

Många nyhetsreportrar kan nog känna igen sig i båda sorterna Demker delar upp oss i: de som samtalar och vill förstå, och de som mest är ute efter ett snabbt citat (och behandlar henne som en robot).

/Gunilla

Kvällstidningarnas kulturarv

STOCKHOLM "En svensk klassiker" sade Jan Helin i TV4 häromdagen om den ständiga konkurrensen mellan Expressen och hans eget Aftonbladet. Hoppas den består, för det är ganska kul att se vilka uttryck den tar sig!
Som idag, när Aftonbladet tvingades att snabbt ta igen Expressens avslöjande om att en viss bröllopsresa går till Tahiti med en extraupplaga och flera egna uppföljningar (se ovan) och dessförinnan en rewritad text, med kryptiska formuleringar om en egen anonym "källa" medan alla andra medier gett Expressen credit...

/Gunilla

Bra skrivråd för faktatexter

STOCKHOLM Bra skrivråd och skoningslös kritik av slarvig (populärvetenskaplig) journalistik av Lisa Förare Winbladh samt Lotta&Olle Bergman här (apropå en artikel i Systembolagets tidning)!
Inläggets tes är att tryckta medier måste åstadkomma på topp för att klara konkurrensen med exempelvis initierade bloggtexter. Två av de sju goda råden:

1. Läs på tills du förstår, först då kommer idéerna. Det tar tid men du har säkert nytta av kunskaperna andra gånger. Men kom ihåg vad det var du inte kunde innan, för kanske är det just det hål som ska fyllas hos din läsare också.
2. Var källkritisk. Är källorna motstridiga? Tack vare googling kan du raskt kolla om det finns kontroverser i ämnet. Ta helst inte sida om du inte är expert. Men du behöver inte ge dissidenternas idéer lika mycket utrymme som den mer allmänt accepterade teorin.

/Gunilla

Det glada decenniet

STOCKHOLM Lite härliga 20-talsmoves... (Tipstack: AA, via denna sida.)

/Gunilla

Sommarlektyr

/Gunilla

Guldbröllopsfirande mamma och pappa i dagens SvD

/Gunilla

Brooklyn, absolut!

NEW YORK/STOCKHOLM Min sista kväll i New York tillbringade jag i Crown Heights/Clinton Heights, med att hänga på Rush Gallery, på Norah Jones-konserten på Celebrate Brooklyn-galan i Prospect Park och på Cubana Café.
Allt givetvis *jobb* (en intervju/ett porträtt)! Kommer i ett svenskt magasin en vacker dag. My kind of work. Trots att det tyvärr hällregnade, ihållande, och vi var utomhus en hel del av tiden.
Affischen ovan fotograferade jag på tunnelbanestationen Clinton-Washington.

/Gunilla

Om svensk pappaledighet i New York Times

NEW YORK Fint exempel på så kallad multi-sourced journalism, och dessutom intressant att läsa om det exotiska Sverige:
New York Times: In Sweden, Men Can Have It All
Enligt EU-ministerns (Birgitta Ohlsson, som ligger bakom rubrikens ord) pressekreterare Jenny Sonesson var New York Times-reportern kanske inte helt oväntat "helt förundrad" över de svenska förhållandena.
Artikeln blev en av de "mest lästa" och "mest e-postade" på New York Times' hemsida den dagen.

/Gunilla

Mithas nya ben

NEW YORK Tre av mina dagar i Haiti tillbringade jag ju på en ortopedteknisk klinik i Deschapelles, norr om Port-au-Prince, vars personal under våren har hjälpt hundratals amputerade haitier att få professionellt tillverkade proteser.

"Du borde träffa Mitha!", sade en kanadensisk sjukgymnast och en amerikansk sjuksköterska. Hon skulle ha varit med i bilen som tog oss från Port-au-Prince till Deschapelles, men så blev det av någon anledning inte. Denna gång fick jag alltså inte träffa henne – men jag hoppas verkligen få göra det vid kommande Haiti-besök.

För det var uppenbart att Mitha Saint Me hade gjort djupt intryck på dem hon mött. Hon tvingades amputera båda sina ben, sedan en husvägg rasat över henne den 12 januari. Dessutom blev hon kort tid efter jordbävningen lämnad av sin man, med fyra barn att ta hand om – och ändå lyckades hon fascinera alla på kliniken med sin optimism.

Klicka på pilen:

Bilderna har ställts samman av sjukgymnasten Claude Hillel, New York. Kort tid efter jordbävningen for han till Haiti och har sedan dess (han kom hem till New York igen först igår!) arbetat oavbrutet för olika projekt. Dessutom har han samlat in och själv skänkt massvis av pengar och föremål, exempelvis mängder av skor från besökare på ett av New Yorks gym. Claude finns med på några av bilderna ovan, tillsammans med Mitha.

Återstoden av dagen, i Toronto

A – kaféet L'Espresso Mercurio där jag gjort dagens intervju och fotografering, och i skrivande stund sitter och jobbar
B – Bata skomuseum
C – mitt hotell (utcheckad och klar, ska bara hämta väskan)
D – stadshuset, där jag ska spana på ett grönskande tak
E – en restaurang som rekommenderas här (fast jag kanske äter någon helt annanstans)
F – ett hotell varifrån gratisbussen til flygplatsen går
G – flygplatsen

Som synes flyger jag från cityflygplatsen, efter en en minut lång färjetur över ett sund i Lake Ontario! Jag älskar att flyga in på flygplatser som ligger på små öar, för att inte tala om hur mycket jag gillar cityflygplatser.

På vägen hit flög vi över Niagarafallen, så nu behöver jag inte åka dit – grymt överskattad sevärdhet, enligt vad jag fått höra, och så verkade det onekligen från luften.

/Gunilla

Pojken bakom väggen i Asplunds rotunda!

TORONTO Här är några av de bibliotek som har min mammas bok Pojken bakom väggen. Låna den där, be ditt eget bibliotek köpa in den eller köp den själv exempelvis här.

Som gammal arkitekturstudent glädjer det mig mycket att boken hamnat i ett av världens vackraste rum: rotundan på Stockholms stadsbibliotek (se bilden högst upp).

/Gunilla

P S Jag noterar för övrigt att boken kategoriserats som Hc, d v s som (svensk) skönlitteratur. Mycket märkligt. Det är ju liksom ingen roman. Det enda som är hittepå är några förnamn, även om berättelsen givetvis är filtrerad genom mammas erfarenheter, känslor och minne.
L (biografier och memoarer) hade varit lämpligare! Undrar om det är Gömda-debaclet som spökar, d v s att de som sorterar böcker numera tar det säkra före det osäkra och klassificerar det mesta som romaner..?!
Jag känner mig frestad att ta itu med detta och få etiketteringen ändrad. Samtidigt tror jag att det är just skönlitterära böcker som får äran att stå i Stadsbibliotekets rotunda – en stor anledning att låta bli att rota i saken.

Reportage från Port-au-Prince och Pétionville

Idag har jag ett reportage från Haiti i Sydsvenskan. Debut på Sydis utrikessidor (fast jag antar att mina TT-texter figurerat där)! Nedan den längre originalversionen av texten.

Här kan ni läsa mer om dòmi kanpe, att "sova stående (eller så gott det går"):
Times Union/Albany, 2 juni 2010

"Sleep deprivation didn't help the tense situation. Many complained about a lack of sleep during May's rainy season, marked by nearly daily deluges. A two-hour downpour the night before forced the mother, her newborn and six relatives crowded into the tent to stand. They clutched dry blankets and clothing to their chests and tried to keep their belongings off the ground until the rains subsided and a stream stopped running under the tent.
Leve-kanpe domi, they call it in Creole. The stand-up sleep."

Satellite Magazine, 2008

"The majority of the housing in Cite Soleil consists of densely packed rooms constructed from basic recyclables: during the hottest months, the tin roofs capture the relentless heat and transform the interiors into sweatboxes. Though crude, temporary housing is visible throughout slum, there is still a shortage of adequate shelter for the people of Cite Soleil. As a way to deal with the lack of housing and incredibly cramped rooms, many of which are little more than four or five square metres, people are often forced to engage in domi kanpe (a Creole term that literally translates to “sleeping standing.”)"

/Gunilla

PÉTIONVILLE
– Här i lägret finns ingen glädje – och det är ingen bra miljö för ungarna, säger sexbarnsmammorna Solange Jean och Occiana Felix.
En handvevad ficklampa och ett stearinljus lyser upp mörkret kring det lilla stånd där de säljer bröd med jordnötssmör, läsk och cigaretter.
Klockan är halv nio på kvällen. Människor i alla åldrar hänger på det öppna området i lägret Camp Sainte Thérèse i Pétionville, en förstad i bergen ovan Port-au-Prince.
Flera män fördriver tiden över några öl från en enkelt ihopsnickrad bar. En av dem kommer fram och vill förmedla sitt öde, men sluddrar lite för mycket för att vara begriplig. Tolken Mona Cham förklarar vänligt, men bestämt, att vi kommit för att få kvinnornas berättelser denna gång.

Vi befinner oss på en fotbollsplan som den 13 januari, dagen efter jordbävningen i Haiti, förvandlades till flyktingläger.
Drygt 1 200 små och stora läger har vuxit upp i de drabbade områdena – och de riskerar enligt en FN-källa att bestå i flera år. Drygt 1 miljon haitier är hemlösa, och efter snart fem månader växer frustrationen.
– Det är fruktansvärt att bo så här, säger Solange Jean, 44 år.
– Man känner sig obekväm. Det blir extremt hett på dagen och det sprids infektioner.
– I början fick vi mat, av Goal (en irländsk hjälporganisation/red anm). Nu får vi klara oss själva, fortsätter Occiana Felix, 45.
– Men det värsta är att vi inte alls känner oss säkra här.

Hela våren har det kommit rapporter om övergrepp i lägren. Att hämta vatten eller gå på dass är riskfyllt, och i tälten kan ingen låsa om sig. Hundratals våldtäkter har anmälts, men mörkertalet är stort – och de flesta kvinnor jag talar med säger att de knappt vågar gå ut på kvällen.
– Här har inga våldtäkter skett – men vi är ändå rädda, säger Occiana Felix. Hon håller om sin 8-åriga dotter Nandy Simain, som kämpar för att hålla sig vaken.
– Vi hör ju vad som händer i andra läger. Det är värst nere på Champs de Mars, mitt i Port-au-Prince. På radion sade de att många blivit överfallna där, av unga män som driver omkring.
Lokala organisationer som Solidarite Fanm Ayisyen (Solidaritet med haitiska kvinnor) och Kay Fanm (Kvinnohuset) och internationella som Oxfam har tält i några läger, för att ge stöd åt dem som utsatts för övergrepp – och i ett par läger finns fält-polisstationer. Men rättsväsendet i Haiti fungerar uselt, och ofta avstår våldtäktsoffer från anmälan.

FN:s fredsbevarande styrka Minustah vill öka tryggheten genom fler kvinnliga poliser. I de sex mest besvärliga lägren – i de största bor över 45 000 människor – finns dygnet runt-patruller av haitiska poliser och deras FN-kolleger. Från juni förstärks de med 110 poliser i en helkvinnlig styrka från Bangladesh.
– Vi ska vara här ett år, sade deras ledare Hosneara Begum – 53 år och sitt lands första kvinnliga polischef på hög nivå – när jag träffade henne på FN:s Camp Delta i Port-au-Prince.
– Vi är vana att hantera cyklonflyktingläger, så vi hoppas göra en bra insats i FN:s tjänst.

Men kvinnorna i Camp Sainte Thérèse lever även i total osäkerhet inför framtiden. De tänker ofta på tillvaron före jordbävningen.
– Vi hade ett hem vi trivdes i, säger Solange Jean, vars man dog av en hjärttack fem dagar efter naturkatastrofen.
– Vi brukade se på TV, umgås, laga mat... Ett normalt liv.
– Min familj hade bott i samma trevåningshus i decennier, berättar Occiana Felix.
– Vi hade byggt till och moderniserat det. Men allt blev förstört.
Hennes man lämnade henne och bildade ny familj för tio år sedan – vanligt i Haiti, där kvinnor ofta ensamma försörjer sina barn. Hon drev egen matbutik och hade råd att kosta på barnen – 8, 10, 13, 16, 20 och 22 år – utbildning. Bara den äldsta och den yngsta går kvar.
– Min skola har öppnat igen. Men vi har inte råd med avgiften längre, så jag har fått sluta, säger 20-åriga dottern Berancia Pierre.
Hon var i källaren när jordbävningen kom, och visar ett ärr på vaden.
– Jag fick en benskada som gjorde att jag knappt kunnat gå. Den tog tre månader att läka.

Familjerna har fått veta att de ska få flytta till ett läger med mer plats. Men ingen kan ge säkra besked, och det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet i Haiti går trögt.
Som så många andra hankar de sig fram genom att sälja sina varor på sta’n. De vuxna barnen kan ta enstaka påhugg, som läxhjälp. Solanges hopp är att en av sönerna kan fortsätta läsa agronomi på universitetet.
Genom en labyrint av leriga diken, 3–4 decimeter breda, vandrar vi “hem” till Occiana Felix och hennes barn. Men de har inte ens ett ordentligt tält, utan har bara spänt upp presenningar så gott de kunnat.
På väg in råkar jag riva ned en trädörr som bildar en svajig "vägg". Alla skyndar fram – för dörren faller mot en gryta, som står på en glödande kolbädd.
– Det är så trångt mellan tälten att det inte finns plats att laga mat utomhus. Vi får göra det här inne, visar Occiana, som fått en del husgeråd i katastrofbistånd.

Det är varmt och fuktigt som i ett växthus, och sånär som på ett stearinljus totalt mörkt. Dagtid kan temperaturen bli uppemot 45 grader i tälten, kvällstid är det över 30.
Sängarna består av några plankor, tunt skumgummi och papp som de brer ut när de ska sova. Men under regnperioden, som började i slutet av maj, översvämmas tälten och det blir lerigt överallt.
– När det regnar mycket kan vi inte ligga ner. Då får vi vänta med att sova, tills det är över och vi kan torka upp vattnet med en trasa: dòmi kanpe.
Det betyder “sova stående” och är ett kreolskt uttryck för att “sova så gott det går” – även om det innebär att inte sova, eller slumra lutandes mot varandra.

Familjerna vill att omvärlden ska veta hur de lever på adressen Miami 5-263 i Camp Sainte Thérèse. Kanske kan det leda till något bra, kanske rentav ett riktigt tält?

Men nu när orkansäsongen börjar är ett rejält hus vad de och alla andra flyktingar mest av allt behöver. Orkanerna väntas bli svåra i år, och FN:s humanitära organisation OCHA sade på tisdagen att de planerar för värsta tänkbara utgång i Haiti.
Mina gåvor – färgkritor och småtvålar – känns futtiga. Vi går tillbaka till det öppna området för att titta på avträdena, en rad dass intill en stor vattencistern. De verkar inte sämre än standard för de flesta haitier, tvärtom. Men Occiana och Solange – som förr hade badrum hemma – klagar på flugor, maskar och en ständig stank. “Duscharna” är bås där man kan riva av sig med vatten från sin hink.

Just när jag tänkt ta översiktsbilder av den lilla tältstaden kommer några män i 20- och 30-årsåldern fram. De luktar öl och är ganska tjafsiga.
En av dem, en aggressiv lägerchef, förklarar att ingen får fotografera utan hans tillstånd. Kommer det varor till lägret måste det också gå via honom.
Tolken Mona Cham hittar inget förhandlingsutrymme – och vi tvingas lämna lägret, utan ett ordentligt farväl av Solange Jean och Occiana Felix.
Fast de sitter redan åter vid sitt stånd. Kanske kan de sälja några fler jordnötssmörsmackor och få in ännu några slantar till barnen.
Gunilla Kinn

Uppdaterad Harlem-karta

NEW YORK Jag har uppdaterat min karta i Google Maps, som är gjord med tanke på personer som bor hos mig för att de ska hitta till restauranger, snabbköp, kemtvätt och annat – men den kanske vara till nytta även för andra.

Kartan hittar ni här.

Jag hyr förresten ut min lägenhet i sommar – från den 11 juni och 2–2,5 månader framåt. Den som tar hela, eller större delen av, perioden betalar $2 000/månad. Snabba bud, för jag åker alltså snart (och det är många som anmält intresse för korta delar av sommaren)!
Lämpar sig för 1–2 skötsamma personer som vill bo mitt i Harlem för en kort tid. Nära tunnelbana ABCD som tar en midtown/downtown snabbt och smidigt.


/Gunilla

expressen.se "pretty intense website"

NEW YORK Jag tipsade en nyhets- och samhällsintresserad kompis om Niclas Svenssons bragdartade intervju med Henning Mankell, och snabböversatte intervjun i Resumé om Svenssons reportermetodik. Min kompis svarade med ett omdöme om expressen.se:

good journalism, even if it's a bit aggressive for me. that expressen website is over the top! in addition to the Mankell video, i also watched the following videos: a cat doing back-flips, a bear doing kung fu with a pole, a pavlovian dog which sniffed its own butt when it heard a fart sound, a hollywood version of a snuff film, and naked protesters pretending to be dying matador bulls. pretty intense website.

Har inte kollat om exemplen är autentiska ... men de vore ju omöjliga att hitta på.

Vad gäller Svenssons möte med Mankell så tycker jag att det bevisar att det är värt att spara på begreppet "exklusiva intervjuer" till just sådana. (Jag skrev om urholkningen av begreppet här.)

/Gunilla

Haitiskt snabbköp I

NEW YORK Det råder full kommers i tältlägren i Haiti. Denna bild är tagen på Pétionville Club, dit flyktingarna tagit sin business.
Hm, ja, inför nästa resa ska jag lägga några timmar på att lära mig min kameras inställningar bättre.

/Gunilla

Besök i byn Santo 5

NEW YORK Jag har en hel del så kallade genre-bilder från Port-au-Prince, det vill säga fotografier med allmänna motiv som inte hör ihop med något specifikt, insålt reportage – och då har jag en tendens att slarva med att skriva ner namn på precis alla människor jag fotograferar.

Det är en kardinaldygd att alltid ta namn på alla avporträtterade – men dessvärre blir det inte alltid av. Tar man fram en kamera i ett land som Haiti är man genast omgiven av massvis av busiga och nyfikna barn, och man har fullt sjå att skoja med dem, fotografera dem, visa dem kamerans skärm, låta dem låna kameran etc.
Att dessutom leta upp föräldrar och någon som kan tolka/skriva för att få med alla namn, när chansen att bilderna alls kommer att publiceras ändå är minimal – nja... Det blir inte av.
Fast mitt största problem är inte att ta namn, utan att sedan hålla reda på var jag skrivit ner dem, eller var på bandspelaren namnen lästs in... Och vad gäller just detta bybesök handlade det mest om tidsbrist – jag visste att en person väntade på att ta mig tillbaka till sta'n innan det blev mörkt.

Barnen på bilden bor i alla fall i byn Santo 5, en bit utanför Port-au-Prince. Jag har vissa planer på att flytta in i ett visst hus där en kort tid, eftersom jag känner just dessa ungars grannar... Så det vore lätt att ta reda på vad de heter!

I samband med jordbävningen i januari ville donatorerna i vissa amerikanska församlingar ge pengar till husbyggen i detta område – som inte är ett av de mest drabbade områdena, men som ni kan ana är fattigt. Rejäla hus är det absolut bästa man kan bekosta i Haiti just nu. Både regn- och orkansäsongen har börjat, och de närmaste månaderna kommer det inte att bli roligt att bo i de haitiska flyktinglägren... Särskilt inte för dem som ännu inte ens har ordentliga tält, utan bor under uppspända skynken och presenningar.

Kruxet, förutom allmän tröghet i att komma igång med den långsiktiga återuppbyggnaden och oklar ansvarsfördelning mellan den haitiska regeringen och FN samt andra internationella aktörer, är: tomter och markrätter. Det får jag återkomma till någon annan gång.

Men 6 000 dollar från amerikanska givare räckte till det prima huset nedan, som på några veckor byggdes upp på en tomt i Santo 5 som hade en klar ägare.
Framför huset ser ni de unga murarna, som lärt sig massor av att bygga detta hus och gärna vill mura fler. De som ska bo i huset får själva fixa fasadputs och målarfärg. Jämför denna kåk med skjulen på bilden ovan (de ligger alldeles intill varandra).

Kanske återkommer jag med namnen på de stolta murarna!

/Gunilla

Don't Mess With These Guys

/Gunilla

L'Église Sacré-Coeur de Turgeau, Port-au-Prince

/Gunilla

Kvälssol på Rue Christophe, Port-au-Prince

/Gunilla

Bollar (och intervju) i luften

NEW YORK Det är mycket på gång nu – efterarbete från Port-au-Prince (utskrift av reportage, genomlyssning av inspelade intervjuer, mer införsäljning, val av fotografier med mera), planering av nästa reportageresa, det vill säga till Toronto (hotell- och flygbiljettsbokning, beställning av böcker, allmän research med mera) och dessutom diverse New York-jobb som varit på gång en tid.

Så bloggen får gå på sparlåga just nu. Men ni får inte missa Niclas Svenssons metodbeskrivning apropå hans intervju med Henning Mankell på planet Tel Aviv–Frankfurt! Imponerande.

För övrigt ännu ett indicium på att jag också borde ha en iPhone... ;-) (Nödvändig men inte tillräcklig betingelse i detta fall. Jag hade aldrig fixat resten, fast nu vet jag ju hur man ska göra.)

/Gunilla