.JPG)
NEW YORK Häromdagen skrev jag lite om senatorsracet i Connecticut, Lamont v s Lieberman, bland annat apropå att Dick Erixon såg Liebermans vinst som ett bevis för att väljarna stödde dennes pro-Irakkrigslinje, eller i alla fall inte Lamonts anti-krigslinje.
Stefan Karlsson invände dock mot detta (9 november), och kom fram till att Lieberman snarast vann främst i kraft av sin långa erfarenhet.
"Some Republicans say that Sen. Joe Lieberman's reelection as an independent suggests that rejection of Bush's Iraq policies was not, to use Rove's word, the "determining" factor in the election. But exit polls make clear that Lieberman won despite his support for the war, not because of it.Vidare antyder Erixon i detta inlägg att [den blivande talmannen i kongressen] Nancy Pelosi och [senatens blivande majoritetsledare] Harry Reid inte var med i TV-programmet Meet the Press på grund av feghet: "Sanningen är att de inte vågade. Programledaren Tim Russert är känd för att ställa kniviga frågor."Connecticut voters disapproved of the war by a margin of two to one, and nearly two-thirds favored withdrawing some or all of our troops. Lieberman, who enjoyed residual affection among Connecticut Democrats, managed to carry close to 40 percent of the vote among those who favored troop withdrawals, including a remarkable 29 percent among those who favor withdrawing all our troops."
Well, Reid var samma kväll med i Face the Nation, vars programledare Bob Schieffer ställer en och annan knivig fråga, han med. Vad vet jag, jag kollar tyvärr inte på TV (för att jag prioriterat bort att skaffa kabel-TV-abonnemang, och då kan man inte ta emot några kanaler alls i New York). Och Pelosi lär möjligen i söndags ha varit upptagen med nedkomsten av ännu ett barnbarn.
Jag har ännu inte fått veta vilka "okunniga svenska medier", om några, som talar om vänstervindar i USA. (Vilket de förvisso borde, för det blåser visst vissa sådana.)
/Gunilla
Är det inte mittenvindar som blåser i USA?
ReplyDeleteHar sett någon forskning från Göteborg (herr Britt-Marie Mattsson m.fl.) som tyder på att väljarna alltid liger närmare mitten än de politiska partier de röstar på - därför lönar det sig nästan alltid för partierna att rikta sig mot mitten för att vinna val.
Min analys av detta är att risken om många närmar sig mitten är emellertid att väljarna också blir mer "otrogna" - och då det alltid finns ett visst missnöje med sittande regering kan en sådan utveckling leda till fler maktväxlingar. Dessutom kan det leda till politikerförakt, eftersom en mångfärgad klump i mitten framstår som otydlig.
Är det inte ungefär den bilden vi har i USA just nu, och kanske också i Sverige, Tyskland, Norge och UK?
Och det är kanske rimligt att välutbildade medelklassamhällen förkastar extremister?
Jo, det är absolut mittenvindar som blåser, och det är absolut korrekt att jämföra USA med Sverige i detta avseende (Fredrik Reinfeldts triangulering etc)!
ReplyDelete(Övriga länder du nämner har jag dålig koll på, däremot var jag nyligen på ett föredrag med en Latinamerikaexpert som ville tona ner de förmodade vänstervindarna i Latinamerika och talade om alla möjliga vindar där, inte minst mittendito.)
De presidentkandidater som nu anas här – t ex Hillary Clinton, Barack Obama; John McCain, Rudy Giuliani – kan alla definieras som "mitten" (John Edwards med sin tydliga protektionism är väl mer vänster). Det lär absolut bli två mittenkandidater 2008 och inte ett så polariserat val (med det menar jag inte att jag tycker att John Kerry var särskilt vänster 2004). Det är ju i mittfältet de flesta väljarna, inte bara marginalväljarna, finns – även om denna mitt är betydligt mer värdekonservativ än i Europa. Detta kommer jag säkert att återkomma till, bland annat i ett planerat inlägg om ett namn jag saknar bland de möjliga presidentnamnen: Michael Bloomberg!
Men att jag påminde om att man kan tala _även_ om en viss framgång för "vänsteridéer" inom demokraterna i detta inlägg beror just på att det nästan enbart talats om "mitten", i såväl amerikanska som svenska mediers efterkongressvalsdebatt. Se till exempel de svenska exemplen jag citerar en bit ner här.
Som jag skriver här var det "vänsternamn" inom demokraterna som lade den strategiska grunden för segern, och deras valplattform innehåller en del tydliga "vänsterförslag". Nu talas det t ex plötsligt mer om att försöka genomföra en sjukvårdsförsäkringsreform i USA igen.
Min poäng var alltså att ge en liten motbild, eller att komplettera de gängse resonemangen!
Sedan är det ju svårt att säga vad som är vänster och vad som är höger – i somras motionerade t ex Hillary Clinton m fl om att införa ett system liknande "vårdnadsbidrag" för låginkomsttagare, och det får ju betecknas som mycket radikalt, medan det oftast uppfattas som konservativt i Sverige (lita dock på att det inte kommer att bli någon s k jämställdhetsbonus här!).
Det är vidare helt sant att det var relativt konservativa demokrater som slog ut republikaner i många valkretsar, t ex i senatsvalet i Montana, men i de allra flesta fallen får de nog sägas ligga till vänster om sina republikanska konkurrenter i alla fall.
Tja, naturligtvis bär det emot att förenkla de många politiska dimensionerna i USA på en enkel höger-/vänsterskala. Det är självklart väldigt många andra saker som spelar in (geografiska skillnader inte minst, stad/land, bicoastal/Midland, nord/syd etc – och "fiscally conservative" kan man ju vara utan att beteckna sig som konservativ i så kallade "moral issues" etc). Skillnader i "tydlighet" vad gäller utpräglade person- vs partival kan man ju också orda om länge.
I det gångna valet var det ju också så att ett stort antal republikaners påvisade dubbelmoral (t ex Ted Haggard, Mark Foley) och korruptionshärvor (t ex Tom De Lay) låg hela partiet i fatet och spelade en mycket avgörande roll för hur många röstade – tror du inte att det snarare är sådant som bäddar för s k politikerförakt? Men även här kan man ju jämföra med Sverige!
Mer: Ordet "konservativ" är som vanligt synnerligen knepigt och sammanfaller verkligen inte alltid med "höger" (varken i Sverige eller USA). John Edwards och andra demokraters protektionism är ju t ex rätt konservativ.
ReplyDeleteSedan finns det ju en hel del republikaner som inte är så himla frihandelsvänliga heller...
En nyckel till att förstå amerikansk politik, och där den kanske skiljer sig mest från svensk, är ju att varje kandidat ska representera sin valkrets – och det leder till att det drivs en hel del hjärtefrågor som inte alltid har att göra med respektive partis ideologi.
Men, som vi diskuterade för en tid sedan, partierna spelar absolut en viktig roll även i USA – annars skulle det knappast vara så mycket snack om majoritet vs minoritet i kongressens båda kamrar. En sak som Nancy Pelosi anses vara bra på är ju just att hålla ihop partiet – återstår att se hur partipiskan viner över Joseph Lieberman, som ju lovat att rösta med demokraterna men som i praktiken är vågmästare i senaten.
Tom DeLay bör hellre nämnas i sammanhanget smutskastning än korruptionshärvor. Åtalet av Ronnie Earle var ett skämt från början, och vad gäller Abramoff har han själv sagt att DeLay inte är del i den härvan.
ReplyDeleteDen etiska åtgärden att avgå tolkades som bevis på skuld.