Slut på den kinesiska dropptortyren

NEW YORK Så här skrev en insiktsfull kompis (och före detta inneboende hos mig) nyligen, sedan det för två veckor sedan stod klart att mina inneboende sedan drygt två år tillbaka – som ni fått läsa om en hel del här på bloggen, främst det senaste året – till sist flyttat:

Fy vad skönt att det äntligen blivit ditt eget hem, det känns ju som en slags utdragen mardröm det där. Tenants from hell. Snälla, men outhärdliga...som kinesisk dropptortyr.

Hmmm... Den liknelsen var kanske lite väl hårddragen, men ändå ligger det något i den!

Visst har det varit intressant att bo i en så pass annorlunda konstellation, med två personer som har erfarenheter från miljöer och människor som småborgerliga jag bara kan ana mig till (exempelvis kriminella tonårstjejgäng på 1960-talets Lower East Side här på Manhattan, decenniers latinoliv i East LA, punk- och konstnärskretsar i Los Angeles och New York och så vidare). Det är en erfarenhet som möjligen kommer att göra sig fint i mina memoarer en vacker dag.

Men, som framgått här ett antal gånger (till exempel i detta inlägg) så blev det till sist lite för mycket för mig. Jag var tvungen att få ett slut på det hela.
Ett tag började jag känna mig som om jag hade mina svärföräldrar gästande på övertid. Så, för minst ett år sedan, kändes det plötsligt mer som om jag var en tonårsmamma med stora barn – som inte förstod att det var dags för dem att liksom flytta hemifrån.

Och det har varit några jobbiga månader sedan jag i slutet av juli förklarade att jag helst ville ha lägenheten för mig själv. De ville nämligen inte alls flytta. Ganska ofta under den här tiden har de inte alls kommunicerat med mig – utan mest undvikit mig. Jobbigt när man bor i samma lilla trea. De har betett sig på ett ganska ... ja, vad ska jag säga, de har helt enkelt varit weird, kommer inte på något bättre ord på svenska.

Minst av allt har de berättat om hur det gått med letande efter en ny bostad, och som jag skrivit tidigare var jag tvungen att låta dem få drygt tre istället för två månaders uppsägningstid (rent formellt hade de inte rätt till någon alls, och två månader är ganska lång tid i New York eftersom de flesta nya hyreskontrakt ändå skrivs typ två veckor före inflyttning).
De bad sedan om ytterligare en månad, en fjärde – men då sade jag faktiskt nej. Dels för att det fick vara någon måtta, dels för att jag hade gäster på ingång.

Så när jag kom hem från Buenos Aires i början av november hade de alltså flyttat. Jag har faktiskt ingen aning om vart, för de hade inte skrivit minsta lilla köksbordslapp eller hälsning! Jag har bara fått några sporadiska meddelanden per SMS och mail om en kvarlämnad säng, och där kan man läsa mellan raderna att det varit kaotiskt och rörigt för dem. Kanske vill de undanhålla mig information om att de hittills bara hittat någon tillfällig lösning, vad vet jag. Förhoppningsvis får jag veta i framtiden, jag vill dem ju allt väl.

Men oj, vad jag njuter av att vara ensam i lägenheten... Jag var faktiskt lite orolig för att det inte skulle bli någon större skillnad – tänk om jag bara skyllde mina tillkortakommanden på dem, och att det i praktiken inte skulle bli bättre med exempelvis mer arbetsro.
Fast det är otroligt skönt. Exempelvis är det av någon anledning betydligt roligare och mer njutningsfullt att laga mat numera! Vet inte varför, för ingen hindrade mig från att bre ut mig i köket tidigare. Men det är någon skillnad i känsla som gör det.
Eller bara en sådan sak som att öppna kylskåpet! Där finns numera enbart mina saker, fint uppställda, istället för ihopträngda på en hylla av tre som tidigare.

Några oväntade effekter har också uppstått, som att det blivit betydligt ljusare i hela lägenheten. Detta som en effekt av att sovrumsdörrarna inte längre ständigt är stängda. Nu kommer det in solljus från alla håll hela dagen, indirekt även i vardagsrummet (där det annars mest är ljust på eftermiddagarna). Stor skillnad!

Och så har jag äntligen fått ett separat arbetsrum, efter att i sju års tid ha suttit och arbetat i vardagsrummet. Otroligt bra (för att inte tala om hur skönt det kommer att bli när jag fått lite ordning på alla pappershögar, vilket är nästa steg nu när jag fått fart på det trådlösa nätverket!).

Helt och hållet har jag inte vant mig av vid att ständigt lyssna efter en nyckel i dörrlåset, eller den märkliga känslan att leva i ett hem där ett medelålders par levt i ett litet belamrat rum, där de tillbringat kvällarna med att titta på TV bakom en stängd dörr – men jag befriar mig gradvis från den, och lyckas oftast njuta av att vara ensam. Eller ha gäster som jag själv valt.

Tyvärr har min hyra därmed stigit med sisådär drygt 200 procent sedan i somras, och eftersom mina inkomster snarast minskat (ingen högkonjunktur i frilansvärlden, dessvärre) är det ingen enkel ekvation. Därtill kommer alla utgifter och räkningar, som jag numera får sköta på egen hand. Men på något sätt måste jag få ihop det hela! Att slippa dropptortyr har ju ett stort värde i sig.

Så nu har jag en period där jag mest av allt känner mig som en riktig hemmafru. Besöker Ikea och Bed, Bath & Beyond, köper duntäcken och andra saker för att ha tipptopp-utrustning till kommande korttidsgäster, funderar på hur jag ska måla och möblera om, rensar ut gammalt skräp, stryker påslakan och flyttar på saker och ting. Väldigt skönt, är det!

/Gunilla