En söndag på Skarpnäcksfältet

För knappt tre veckor sedan blev jag utlurad till Skarpnäck, för att se finalen i junior-SM i baseboll. Här ovan ser ni hemmalaget, Stockholm Baseboll.

Jag for dit för att heja på Alberto González, 15 år, nummer sex från vänster i övre raden – en uppföljning av hans New York-besök nyligen (då han fick en guidning i Washington Heights, som han tyckte var liiite läskigt).
Alberto – systerson till Evelio, för de bloggläsare som träffat honom – kommer från Havanna, och har på kort tid gjort en strålande karriär i Stockholm Baseboll. Leksand nästa.

Min enda närkontakt med sporten hittills utgörs för övrigt av att jag kollade en match på Havannas baseboll-stadium, tillsammans med en massa amerikaner som jag besökte Kuba med, sommaren 2002. Så för mig är baseboll och Kuba mer intimt förknippat än baseboll och USA.

Fast jag inser ju att det är pinsamt att jag aldrig varit på någon riktig match här i New York. (En gång var jag på en slags sportbar i Midtown tillsammans med en kompis. TV:n stod på, men jag tänkte inte på att de visade baseboll. Plötsligt började min kompis tala om att det var ett inslag om Beirut – trodde jag, men det visade sig att det handlade om den legendariske spelaren Babe Ruth.)


Nog hade jag väntat mig festivitas, cheer leaders och jublande folkmassor vid Skarpnäcksfältet, nu när det var finaldags och allt.
Men baseboll är trots allt inte en särskilt stor sport i Sverige.


Så det var tämligen tomt på läktaren.


Men där fanns minsann såväl kubaner...



som dominikaner:


Jag kunde inte låta bli att göra reflektionen att "dominikaner i Stockholm" på medeltiden syftade på de munkar som drev kloster i mitt grannkvarter i Gamla stan, och nu kan det stå för sköna snubbar som kollar på baseboll på Skarpnäcksfältet. Men jag antar att ursprunget till orden är detsamma, nå'n spansk munk?!

Det amerikanska inflytandet märktes ändå, mest förstås på alla termer som blott hjälpligt försvenskats – men också och inte minst på att nationalsången spelades före matchen. Den svenska alltså, inte Star-Spangled Banner. Någon måtta får det väl vara, men det är knappast någon tvekan om varifrån inflytandet kommer. (För man spelar väl inte Du gamla, du fria vid SM-finalen i fotboll? Hm, det kanske man gör, vad vet jag.)

Jag har tyvärr inga fotografier som visar själva matchen. Kanske för att jag var för förbryllad över spelets regler för att ens tänka på att fotografera. Jag begrep absolut ingenting. Utom de regler som direkt kunde jämföras med motsvarande i brännboll. Baseboll är tydligen "an acquired taste".

Så fort bollen slogs snett bakåt pilade de närvarande barnen iväg för att hämta den. För då kunde de lämna in den i speakerbåset, och få en idolbild i belöning:


Detta är Albertos syster.

Många felslagna bollar blev det, till barnens förtjusning:


Det finns hockeymammor, men det finns också basebollbonusfarsor (ett exempel till vänster) och före detta hockeysystrar (ett exempel till höger):

Oj, tänk att Sarah Palin-referenserna inte kunde hålla sig borta från det här blogginlägget heller...
Ingen särskilt smickrande bild på mig (det är jag som tagit den) men jag skyller på att det var halvruskigt höstväder, mer som november än mitten av september! Till vänster: Torbjörn.

Eftersom Stockholm Baseboll vann blev det fyrverkerier och champagne (eller rättare sagt cider) efteråt! Men så länge kunde jag inte stanna, för jag var tvungen att fara hem till bokföringspärmarna.

Förresten, jag missade tyvärr att ta en porträttbild av lagets tränare. Det hade jag velat göra, eftersom han hade grönt skägg och grön mustasch. Aldrig sett förut. Här är i alla fall en detalj från den översta bilden:


/Gunilla

P S Lite mer action finns som vanligt på YouTube – Alberto när han spelar i en annan match: