Handgemäng på Publicistklubben

STOCKHOLM Först en massa brasklappar: Jag har tvekat att skriva om det lilla efterspelet till Publicistklubbsdebatten igår kväll. Det känns fånigt att spela på den nyhetsdramaturgi som riskerar att uppstå, om man alls tar upp konflikter som Jan Guillou är inblandad i. Guillou har själv beskrivit hur han är inbegripen i "en hopplös försvarsstrid mot kvinnor som betraktar mig som dödsfiende". I samband med Åsne Seierstad-bråket skrev Guillou:

Därmed brakade helvetet loss. Ung kvinna mot gammal man, skönheten mot odjuret som vanligt. Samtliga kvinnliga kolleger i kolumnistbranschen i åtminstone Bonnierpressen visste omedelbart meddela att varteneste ord var sant samt att mina synpunkter enbart berodde på min ålder och mitt kön (omvänd sexism är nämligen tilllåten).

Men jag är inte intresserad av att ge mig in i "feministerna vs gubbarna"-debatten överhuvudtaget. Jag är en aning fascinerad av Jan Guillou ungefär på samma vis som jag – som denna bloggs läsare vet – är fascinerad av Carl Bildt, och tycker det är kul att det finns svenskar som är larger than life. Och en person som skrivit Det stora avslöjandet kan man ju bara gilla, i någon bemärkelse.

Jag kan dock avslöja att en kort krönika jag skrivit i det kommande numret av magasinet Neo berör Jan Guillou, och de sanningsbegrepp som han tog upp i samband med Åsne Seierstad-debaclet.
Och så mycket som jag skrivit om Gömda-soppan så har jag väl ingen anledning att förtiga det som hände igår kväll, apropå det t ex Per Svensson i Sydsvenskan i lördags:

Lite pinsamt måste det vara för Piratförlaget, vars delägare Jan Guillou gjort sig känd som en energisk fiende till all islamofobi, att en av dess potboilers (stadiga inkomstkällor) förmodligen gjort mer för att sprida och bekräfta klichébilden av ”araben” än någon annan svensk bok i modern tid.

Det är förstås inte lite, utan mycket pinsamt för Piratförlaget, och framför allt för Jan Guillou.

Ulrika Knutson ställde en rak, bra fråga på det temat under debatten, då hon konstaterade att "Gömda" förmodligen är den mest rasistiska bok som getts ut i Sverige under efterkrigstiden (tja, den enda som fått så stor spridning, i alla fall).
Men det blev förstås lite knepigt att diskutera, när Jan Guillou påstod att han efter en överenskommelse med Liza Marklund aldrig ens läst vare sig Gömda eller Asyl. Och ingen frågade honom om han inte uppfattade det som hyckleri, att tjäna en massa pengar på böcker han inte kan stå för (vilket jag antar att han inte kan, om han inte ens förmår läsa dem) (eller att anklaga andra för att inte läsa böcker).

På Flashback skrev någon idag följande:

Jag skulle vilja påpeka ytterligare en sak: på pocketutgåvan av Asyl, som utkom senast 2006, citeras följande omdöme ur en recension:
"Journalistiskt arbete av yppersta rang". Detta är enligt Kinn taget från Norra Västerbotten; således torde diskussionen om hur Piratförlaget marknadsfört båda böckerna vara över. Synd att detta inte nämndes igår under PK-debatten – lämpligen hade man kanske kunnat avbryta Guillous svada med denna lilla marknadsföringsmässiga pärla.

Jag grämer mig förstås över jag inte gjorde det. Men det är inte helt lätt att ställa sig upp på Publicistklubben och avbryta Jan Guillou (som häromåret rentav var dess ordförande). Jag överskattar dessutom hela tiden kollegernas insikter i denna soppa. Men jag får väl inse att ganska få av dem läst min GP-artikel så noga att de kom ihåg detta citat (eller själv kollat på baksidan av Asyl). Jag trodde förstås att "diskussionen om hur Piratförlaget marknadsfört båda böckerna" redan var över i och med den, hehe.
Givetvis hade jag fått rungande applåder och kvällens skratt om jag hade ställt mig upp och dragit det där citatet, som Piratförlaget ju valt ut och tryckt (och kanske kunde jag ha lagt till det där med biblioteksklassificeringen).
Men jag hade inte en tanke på att jag borde ha *stoppat Guillou*. Föll mig absolut inte in. Jag tänkte hela tiden: "snart måste någon nämna biblioteken, alla intervjuframträdanden, alla debattartiklar"... Efteråt togs något av detta upp, men citatet från recensionen hade förstås varit klockrent.

OK, jag börjar närma mig själva handgemänget snart, bara lugn.

Ett spår i debatten hos Publicistklubben som fick alldeles för litet utrymme var de konsekvenser som Liza Marklunds "politiska projekt" fått för enskilda individer. (Ni vet väl redan. Om inte, läs Monica Antonssons bok!)
Annika Widebeck och Monica Antonsson berättade – till exempel att Osama "Mannen med de svarta ögonen" Awad knappt vågar gå utanför sin lägenhet i Nyköping, att det tisslas och tasslas bakom ryggen, att hans barn blir mobbade i skolan, att hans fru blivit inkallad till sin chef för att förklara, och att hans andra dotter (som bor i Nyköping med sin mamma och hennes nya man) inte vill ha kontakt med honom – för att hon tror att hennes pappa är lika otäck som i boken Gömda. När jag ringt Osama Awad vid några tillfällen har han inte svarat, för han vågar inte när han ser ett okänt nummer.

Har Jan Guillou begripit detta? Att den bok som han, som delägare i Piratförlaget, gett ut, tjänat pengar på och – de senaste veckorna – försvarat såsom roman, fått dessa konsekvenser för en enskild person, låt vara en man som för tjugo år sedan dömdes till en månads fängelse för misshandel.
(Läs hans egen version av detta i Expressen, och fundera över hur makalöst det är att det som han beskriver som ett bråk med brödpåsar och en örfil nu eskalerat till ett internationellt flyktingdrama och en hel bokindustri, samt att vi tjugo år senare satt och diskuterade dess konsekvenser på Publicistklubben!)

Nej, det har nog Guillou inte begripit. I alla fall döljer han det väldigt väl. Men TV4:s Annika Widebeck ville uppenbarligen inte släppa honom på denna punkt. Det är förstås svårt att få ihop hur han tänker – och det är relevant att fråga honom, eftersom han är en oerhört viktig och mäktig opinionsbildare vad gäller både "bilden av araber" och "sanningskrav inom berättandet".
Sedan strålkastarljuset släckts gick hon fram till Guillou (som jag även såg henne diskutera med före debatten), i syfte att – sade hon efteråt när jag frågade – berätta lite om Osama Awad och hans familj, som hon ju var hemma och filmade hos i december.

Men innan hon hann börja tala med honom blev hon avbruten av Ann-Marie Skarp, som tydligen antydde att Widebeck var både oseriös och förskräcklig (Skarp sällar sig väl därmed till Alex Schulmans uppfattning).
Och Annika Widebeck hade verkligen en något aggressiv framtoning igår. Vilket inte är konstigt, eftersom det är mycket märkligt att som hon göra en journalistisk granskning (av innehållet i Monica Antonssons bok) och sedan bli misstänkliggjord (av personer på sin egen redaktion) och få vissa inslag ställda. Detta talade hon om i både P1:s Medierna och Medievärlden i december. Jag skulle också bli jävligt förbannad om det hände mig.

Anyway, det var en hel del personer som stod omkring eller i närheten av Widebeck/Guillou/Skarp. Tydligen blev stämningen snabbt lite obehaglig. När Widebeck sade något om att hon ville berätta om vilka konsekvenser "Gömda" fått för den libanesiska familjen fräste förlagets delägare tillbaka att hon var alldeles för arg för att de skulle vilja prata med henne.
De sade vidare att det väl inte är konstigt att mannen mår dåligt nu när Monica Antonsson lurat ut honom i offentligheten (i sin bok, och i SVT:s Debatt). Då antar jag att Annika Widebeck förklarade det uppenbara: att det i alla 13 år, inte bara de senaste månaderna, varit solklart för alla i Oxelösund och i familjen Awads bostadsområde i Nyköping vilka Gömda handlar om – inte minst eftersom "Mia" i egen hög person spridit det budskapet.

Men Guillou ville inte diskutera några konsekvenser (se ovan) för familjen. Enligt honom är sådana Monica Antonssons fel, och inget han ville tala med Annika Widebeck om. Det var taggarna utåt, och han mer eller mindre spottade och fräste (enligt en person som var där) över att bli konfronterad. Då tog Widebeck enligt uppgift honom i armen (och detta såg jag själv, även om jag stod lite för långt ifrån för att höra själva samtalet) och sade något i stil med "Snälla du, jag vill bara berätta för dig hur den här stackars människan mår!" för att få Guillou att lugna ner sig.
Då puttade han till TV4-reportern, skrek något i stil med "Ta inte i mig!" och gjorde ett litet utfall med kroppen. Smockan liksom hängde i luften, och läget var faktiskt rätt spänt.
Men till Jan Guillous ilska fortsatte Annika Widebeck mala på, för att få honom att ta till sig detta med den arabiska familjen. "Bättre fly än illa fäkta", får man anta att paret Guillou och Skarp tänkte, för de skyndade sig mot rulltrappan. "Alla runt omkring honom har vetat om det hela tiden!" ropade Annika Widebeck, medan förläggarna försvann från lokalen.

Kanske får vi Jan Guillous version av detta i hans nästa Aftonbladskolumn. Gissningsvis inte. Om min version är korrekt kan förstås diskuteras, men vi kan kanske kalla den "en mediepolitisk sanning". Eller "Gunillas sanning". Jag talade i alla fall efteråt med flera som stod i närheten.

Nu valde jag att skriva detta så långt och pladdrigt och ordrikt som möjligt, för att säkerställa att inga kvällstidningar hittar detta (och så att de inte orkar läsa igenom det om ändå gör det). Denna händelse håller nämligen inte för en krigsrubrik någonstans.
Men jag tycker att ni som följt det jag skriver om medier och om Gömda här ändå kan få veta att Jan Guillou faktiskt betedde sig som ett sårat lejon och lät sig provoceras av väldigt berättigad (om än rätt aggressivt framförd) kritik.

På sätt och vis kan man väl tycka synd om Skarp&Guillou, för som alla andra har de väl helt enkelt litat på Liza Marklund och kört på utan att fundera så mycket. Men de hade kunnat hantera den här debatten annorlunda. Guillou borde definitivt ha läst på bättre, om Gömda och kritiken mot den. Kanske rentav läst Gömda. Trots dess *skarvar*.

Jag hoppas att han tar sig lite tid att sätta sig in den kritik som sedan länge finns mot Gömda, just vad gäller hur den beskriver araber/främlingar/män från Mellanöstern/utlänningar
Eftersom både Ann-Marie Skarp och Liza Marklund i sina texter förra veckan åberopade litteraturvetarna som kritiserat "faktion", så känner de förstås till samma litteraturvetares kritik av de orientalistiska inslagen i Gömda (även om de inte nämnde detta, utan bara talade om hur läsarna inte fattar dokumentärromansgenren).

Läs för övrigt: kritik av Publicistklubben hos Ann Helena Rudberg. Och så skulle jag önska att någon begåvad jurist skulle kunna skriva ett klokt inlägg som följer upp Ingrid Carlqvists inlägg om varför medierna mörkar ... hela Oxelösund! Voffor gör di på detta viset? Det är faktiskt riktigt bisarrt.
Ja, medierna gör verkligen sitt bästa för att driva en till vansinne i denna debatt. Och den måste förstås fortsätta, när det finns så många underligheter som ännu inte är utredda.

/Gunilla