10 February 2009

Några frågor från Carolin ... och snabba svar

STOCKHOLM Jag fick just några frågor och bestämde mig för att svara genast. Så det blir lite snabbt och slarvigt, men dock! Måste ju ta itu med ... ja, ni vet, bokföringen. ;-)

Den som vill får gärna skriva och kommentera mer, förstås. Särskilt journalistkolleger som har en annan uppfattning i frågorna än vad jag har...


Hej Gunilla

Några frågor till dig som journalist angående Marklundaffären.
Får inte LM-debatten konsekvenser för journalisters trovärdighet i gemen? Någonstans så urholkas väl begrepp som "undersökande journalistik" och objektivt belagda skeenden. Eller?

Eh...du ställer ju på tok för ledande frågor! ;-) Självklart vill jag bara svara JA!!! på allt detta. Det är huvudanledningen till att jag engagerat mig så i Gömda-soppan.
Vad ska jag svara när potentiella intervjupersoner fortsättningsvis säger "ni journalister hittar ju bara på!". Det blir liksom svårt att helt förneka det...

Borde det inte vara oroande för journalister att Marklunds tillskyndare hävdar att "alla fattade väl att det var inte var så sant".
Joooooo..!!! Verkligen. Men rätt många av mina kolleger håller uppenbarligen inte med utan tycker att frågan är utagerad trots att den mest handlat om stickspår. Tyvärr. (Här några goda undantag: bra artiklar utan stickspår.)

Ska publiken börjar läsa också journalistiska texter som mer eller mindre bra/dåliga fiktioner?
Hoppas jag verkligen inte...men det är så sorgligt att du behöver ställa frågan.

Behöver man ens något begrepp som definierar skillnaden mellan ett dokumentärt/verkligt/belagt skeende och fiction för en publik?
Tja, de kallar ju mellanstadiet för "faction" (se min GP-text, om du inte läst den så googla på t ex Kinn – Heith – Årheim) men jag håller med Jan Guillou och Peter Englund när de säger att minsta lille droppe fiktion i en annars journalistisk text gör allt till fiktion.

Drougge med flera skriver ju sanna romaner som människor älskar/hatar whatever. Men de ger sig ju aldrig ut för att syssla med journalistik. Eller någon form av objektivitet. Vi är ju hela tiden fullt medvetna om att vi läser deras "sanning". Vilket gör det lite meningslöst att jämföra dem med LM.
Liza Marklund säger ju i och för sig att Gömda var "så långt från journalistik man kan komma" (ej exakt citat, men se hennes Newsmill-artikel). Men som det skrivits om mycket så har det från början – t ex i Bonniers Albas pressmeddelande, otaliga artiklar och kolumner m m – påtalats att Liza Marklund är journalist, att boken är sann etc, så det är ju detta som varit problematiskt.

Naturligtvis är det efterhandskonstruktioner som Piratförlaget nu kommer med. Visserligen har ordet "dokumentärroman" använts från 2000 – men förlaget har ju inte gjort ett smack för att påtala att historien inte är sann i objektiv mening, ens när proffs i medier som de måste ha läst beskrivit den just så. Ett bra exempel är litteraturvetaren Magnus Erikssons recension i SvD!

Kanske har den debatten skett (internt?)...
NEJ!!! Gömda har visserligen debatterats på Publicistklubben, men annars vad jag vet inte på något internt vis som inte synts utåt. Jag har försökt sälja in uppföljningar i olika interna och externa sammanhang men tyvärr inte lyckats (de flesta av mina förslag har i och för sig inte varit på just detta trovärdighetstema, men jag hoppas att det synts i det jag bloggat).

I senaste numret av Journalisten har jag ett kort debattinlägg om hur TV4 förstörde sin trovärdighet i detta genom att skicka en reporter som inte var initierad och som dessutom hade en gemensam agenda med Liza Marklund till Marbella – men jag har ännu inte sett några reaktioner på det.

... om inte så är det rätt konstigt för det här drabbar ju trovärdigheten för hela journalistkåren.
JA!!!!

Eller är jag fel ute?
Nej!

Vore intressant att höra hur en journalist (som följt Gömdadebatten) ser på de här frågorna.
Du kan läsa allt jag bloggat om detta om du klickar på etiketten "Gömda-soppan" nedan!

Kommentar av signaturen Nenne här:
"...vill bara berätta om en kommentar på jobbet i dag. Jag fick nämligen frågan om jag som journalist är att lita på. Eller om jag "gör som Marklund"."
Och tack för din artikel i Newsmill...
Tack själv!

...det blev verkligen något av en kollektiv lättnadens suck om man ser på kommentarerna.
Håller med dig! Jag är verkligen glad för de kommentarerna, har nog aldrig fått så fin och mycket respons på något jag skrivit.
Men, jag har tyvärr inte sett några tecken på att några kolleger tagit till sig något av budskapen... Än!

/Gunilla

8 comments:

  1. Jag har snubblat över det som skrevs 11 Januari på DAST Magasine. Då jag letar efter tidsaxeln när hela detta började och söker efter svar när det började, jag trodde det var på x-pressen eller "Trossen" men hamnar allt längre bort i tiden. Varför inte börja tala och förklara?

    Eftersom ingen väljer att tala eller försöka ge svar våga vara ärlig så målas man in i ett hörn.

    Tycker den här artikeln var bra men är den sanning?

    Leroy

    ReplyDelete
  2. Följdfråga:

    Varför är det så få journalister som tagit upp tråden och granskat vidare? Det hel ger ju en väligt fadd smak angående kompiskulturen inom svensk media.

    ReplyDelete
  3. Leroy,

    Din kommentar förstår jag inte riktigt...


    Nils Dacke,

    Din fråga förstår jag ärligt talat inte riktigt heller! Du verkar ju ha följt det jag skrivit här om Gömda ett tag – har det inte framgått att jag inte begriper varför så få gjort egna granskningar i frågan?!

    Tyvärr har det nog inte enbart med kompiskultur att göra utan även med mediedramaturgi – det blev en ketchupeffekt som gjorde att alltför många tröttnade på storyn och allt som hade med Gömda att göra. Helt obegripligt, om du frågar mig.
    Men det finns en kritisk massa som håller liv i frågan tills det finns nyhetsvärde att låta något bubbla upp igen.

    ReplyDelete
  4. Gunilla om man börjar med att undersöka en hitstoria så börde man börja i pålmark för att sedan gå vidare till uppväxten och det som hände "way back then" som kanske bidragit till omvägen via Los Angeles och alla dessa påståenden innan Trossen och påståendet om att man var ute på en politisk agenda.

    Märk likheterna med Cervantes och att drömma.

    Jag vet att om man väljer att inte prata sanning så hinner sanningen en dag ikapp det du påstår och saggt eller påstått.

    ReplyDelete
  5. Hej Gunilla
    Vad kul att du tog upp det!
    Ursäkta för ledande frågor har ju
    funderat på det här en del.
    En sak är väl om publiken har
    "tröttnat" på storyn.
    Men. Det är väl journalistiken som
    tar konsekvensen ialla fall på en längre sikt.
    När Åsa Seierstad hade "ljugit"
    så blev hon i princip utfrusen av
    sina kollegor. Trots att det var en roman hon skrivit.
    LM har ju gått ut med att det finns dokument, bevis och
    belagd "sanning". Mig veterligen
    så vidhåller hon ju också det.
    I mitt fält (inte journalisik)
    så talar man mycket om överenskommelsen o koderna man har med sin publik. Och det blir ett
    herrans liv (i alla fall internt) om man medvetet bryter dessa.
    Även om det är i marknadsföring
    /förpackningen.
    Det finns en intern självsanering som i alla fall funkar hyfsat.
    Jag trodde det var rätt strängt inom journalistiken. I alla fall inom undersökande journalistik.
    Tydligen i Norge men kanske inte
    här.
    Jag önskar inte LM utfryst och gillar inte heller pudlar (även
    om jag hade roligt åt dina rävar)
    Utan det handlar mer om de övergripande konsekvenserna.
    Och jag hade trott att om man
    begick för stora "brott" mot de
    etiska reglerna. Så skulle kåren
    straffa en.
    Tydligen inte. Vilket öppnar upp
    för en del intressanta möjligheter.
    (Ska nog byta branch, verkar spännande hos er).
    Skämt åsido den här ickereaktionen kan ju också ha och göra med Marklunds position, vänner osv

    ReplyDelete
  6. Hej Carolin,

    Hinner inte svara nu, men bara en snabb grej:

    Jag menade såklart inte att vara kritisk med det där med "ledande frågor"! Det var otroligt BRA och motiverade frågor!

    Det är bara lite rörande att ni tror att jag ska kunna besvara dem, när jag ältat så mycket att jag inte alls begriper hur mina kolleger kan vara så pass ointresserade av detta... Så har jag känt sedan mitten av december, faktiskt. Tyvärr.

    Övriga frågor får jag sova på!

    ReplyDelete
  7. Utifrån det jag skrev tidigare så tycker jag nog media har rätt och skyldighet att fortsätta att ställa frågor och jag är förundrad över att inte de 2 stora aktörerna gör det eller man väljer att lyfta fallet Sabre (Som säkert kan ses som en spegling av det som faktiskt har hänt i denna histora):

    http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=432977


    Eller att man valt att granska inblandade politiker eller syften/agendor som kanske finns medi bägge historierna och vad deen egentliga agendan handlade om.

    Vad man gjorde frrån början . Då man tog ifrån barnen deras rätt.

    Om man nu skall få fortsätta vara UNICEF ambasssadör.

    Så lågt att det som Sven Nylander var med om kan anses som en fjärt i rymden mot vad det nu handlar om.
    Leroy

    ReplyDelete
  8. Leroy,

    Visst borde man börja i Pålmark! Håller helt med. Vore detta USA skulle det antagligen redan vara gjort, som en "unauthorized biography".

    Du och jag verkar vara de enda som – tillsammans med MA – ser parallellerna mellan de två fallen. Jag vill inte utveckla detta här och nu, men ... I'm working on it.

    ReplyDelete