Kommentar till Dick Erixon, om min text i SvD

NEW YORK Jag ångrar inte att jag bidrog ekonomiskt till Dick Erixons blogg häromåret. Däremot borde jag kanske ha förenat min donation med ett krav på att han borde ha ett kommentarfält. Eftersom han inte har det, så kommenterar jag ett av hans inlägg här istället. Han brukar i och för sig inte bry sig om vad jag skriver – vare sig kritik eller cred, han har fått en hel del av både/och av mig – men för er andra.

Dick Erixon skriver idag, i ett inlägg om skärpta straff för återfallsförbrytare (vilket jag, för övrigt, tycker låter som en vettig idé; jag förutsätter att den svenska lagstiftningen och tillämpningen hamnar långt ifrån Three Strikes and You're Out-lagen som den fungerar i Kalifornien...):

"För övrigt fortsätter medierna i påskhelgen att utmåla morddömde Annika Östberg som en hjälte. Svenska Dagbladet beskriver på ett dubbelt uppslag, fyra hela sidor, hennes agerande: “Det är faktiskt ett hjältedåd” att hon kan sköta sig i fängelset. Denna dyrkan av mördare är fortfarande grotesk (se här och här)."

Eftersom det är jag som skrivit texten som är huvudinslaget i SvD:s två uppslag om Annika Östberg Deasy vill jag gärna bemöta detta.

Erixon framställer det som att allt handlar om att återigen hjälteförklara henne. I själva verket är huvuddelen av den tämligen långa texten en skildring av företeelser som inte precis framställer henne som en hjältinna.

Läsaren får bland annat veta hur hon länge levde i San Franciscos undre värld, att hon arrangerade mötet med den sedermera rånmördade Joe Torre i Stockton och att hon hjälpte sin pojkvän Bob Cox att ladda om ett vapen.
Dessutom får döttrarna till polismannen Richard Helbush komma till tals, liksom en av de poliser som var med om att gripa Östberg Deasy och Cox och som ännu ser henne som en "polismördare" (ett ordval jag kommenterar här).

Allt detta – som knappast är tecken på "dyrkan" – förtiger Dick Erixon, och lyfter enbart fram ett enda citat i slutet av texten.
Jag ville visa att det inte bara är svenskar (journalister, politiker, poliser, präster med flera samt diverse privatpersoner) som engagerat sig för Annika Östberg Deasy och menar att hon bestraffats oproportionerligt, utan även amerikaner med rättspatos.
Jag fick kontakt med en sådan 2005, nämligen Lewis Dolinsky, och han ville då inte uttala sig. Nu, när hon till sist kommit till Sverige, kunde han tänka sig att göra det – och jag hoppas att han gör som han velat i många år, nämligen skriver en bok om det hela för en amerikansk publik.

Jag hade ett långt samtal med Dolinsky, som i 26 år var redaktör och kolumnist på San Francisco Chronicle, bland annat på utrikesredaktionen, om Annika Östberg Deasys fall och hur det uppfattats i en kalifornisk kontext. Det mesta av samtalet var "off the record", men vi gick noga igenom vad som var "on the record" och en del av det kan ni se nedan.

Debatten om den svenska mediebevakningen av Annika Östberg brakade under de dagar vi hade kontakt plötsligt loss, och kritik fördes fram i alla möjliga medier – från bloggar och debattinlägg till nyhetstexter och TV- och radiosändningar (det här inslaget sändes i Ekot massvis av gånger).

Kritiken hade en hel del poänger, anser jag, för visst är det så att rapporteringen bortsett från exempelvis brottsoffren. Givetvis kan omfånget och intensiteten i mediebevakningen ifrågasättas. Men kritiken innehöll också på många håll en märklig brist på empati, nyansering och faktakoll, samt en helt osund identifikation med det kaliforniska rättsväsendet.
Decennier efter att Annika Östberg Deasy dömts av två stycken amerikanska domstolar (ett för vardera mordet) ställs hon inför en svensk blogg- och kommentatorsdomstol, som vill hamra in för evigt att hon är polismördare (uttrycket "bloggdomstol" har jag lånat av en kommentator här).

Jag refererade detta för Mr Dolinsky, och berättade alltså för honom att många kritiker anser att svenska journalister glorifierat henne och utmålat henne som en hjältinna. Han svarade senare i ett mail att han anser att det sätt på vilket hon rehabiliterat sig själv i fängelset ÄR heroiskt ("the way she rehabilitated herself in prison IS heroic") och efter ett samtal med honom skrev jag följande citat:

-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.

Som ni förhoppningsvis ser rycker Dick Erixon inte bara ut en mening för att misskreditera fyra sidor i tidningen, han rycker till och med ut den ur sitt korta sammanhang. Lewis Dolinsky var mycket, mycket, mycket noga med att han inte vill förringa hennes brottsliga bakgrund. Men han har, som så många andra blivit djupt berörd över hur hon rannsakat sig själv och förändrats.

Här är fler saker han sade (jag återger bara sådant som han skrivit i sitt mail och redan godkänt som citerbart, för att slippa kolla alla de citat som finns i mina intervjuanteckningar):

...while acknowledging the seriousness of the crimes, I still think she should have been freed, or at least transferred to Sweden, a good while ago. She didn't fire the gun, she has shown remorse, she has rehabilitated herself, she has done good works in prison, and she is no threat to society. In fact, she can be an asset to society.
(– – –)
–She has become a responsible and valuable human being, who is now worthy of admiration.
She ain’t perfect, but I have never heard anyone who has met her in the past 20 years say anything negative about her. One prison guard told me that she could live next door to him any time.

Det är givetvis upp till Dick Erixon att välja att bortse från en människas personliga utveckling under 27 år, och något han får leva med. Men att det finns andra som tar hänsyn till den har givetvis sin plats med några meningar i ett reportage.

Det kan tilläggas att Lewis Dolinsky – som fick höra talas om Annika Östbergs fall av en ren slump, via den dåvarande slovenske (!) konsuln i San Francisco – har följt alltsammans i cirka tio år. Han har läst utredningarna, besökt Annika i fängelset, och även rest till Lakeport och talat med berörda människor där. Han har dock hittills aldrig skrivit något om det hela, utan engagerat sig av ren medmänsklighet. Jag hade gärna citerat honom mycket mer än vad jag fick plats med i Svenska Dagbladet.

Gunilla Kinn