13 April 2009

Kommentar till Dick Erixon, om min text i SvD

NEW YORK Jag ångrar inte att jag bidrog ekonomiskt till Dick Erixons blogg häromåret. Däremot borde jag kanske ha förenat min donation med ett krav på att han borde ha ett kommentarfält. Eftersom han inte har det, så kommenterar jag ett av hans inlägg här istället. Han brukar i och för sig inte bry sig om vad jag skriver – vare sig kritik eller cred, han har fått en hel del av både/och av mig – men för er andra.

Dick Erixon skriver idag, i ett inlägg om skärpta straff för återfallsförbrytare (vilket jag, för övrigt, tycker låter som en vettig idé; jag förutsätter att den svenska lagstiftningen och tillämpningen hamnar långt ifrån Three Strikes and You're Out-lagen som den fungerar i Kalifornien...):
"För övrigt fortsätter medierna i påskhelgen att utmåla morddömde Annika Östberg som en hjälte. Svenska Dagbladet beskriver på ett dubbelt uppslag, fyra hela sidor, hennes agerande: “Det är faktiskt ett hjältedåd” att hon kan sköta sig i fängelset. Denna dyrkan av mördare är fortfarande grotesk (se här och här)."
Eftersom det är jag som skrivit texten som är huvudinslaget i SvD:s två uppslag om Annika Östberg Deasy vill jag gärna bemöta detta.

Erixon framställer det som att allt handlar om att återigen hjälteförklara henne. I själva verket är huvuddelen av den tämligen långa texten en skildring av företeelser som inte precis framställer henne som en hjältinna.

Läsaren får bland annat veta hur hon länge levde i San Franciscos undre värld, att hon arrangerade mötet med den sedermera rånmördade Joe Torre i Stockton och att hon hjälpte sin pojkvän Bob Cox att ladda om ett vapen.
Dessutom får döttrarna till polismannen Richard Helbush komma till tals, liksom en av de poliser som var med om att gripa Östberg Deasy och Cox och som ännu ser henne som en "polismördare" (ett ordval jag kommenterar här).

Allt detta – som knappast är tecken på "dyrkan" – förtiger Dick Erixon, och lyfter enbart fram ett enda citat i slutet av texten.
Jag ville visa att det inte bara är svenskar (journalister, politiker, poliser, präster med flera samt diverse privatpersoner) som engagerat sig för Annika Östberg Deasy och menar att hon bestraffats oproportionerligt, utan även amerikaner med rättspatos.
Jag fick kontakt med en sådan 2005, nämligen Lewis Dolinsky, och han ville då inte uttala sig. Nu, när hon till sist kommit till Sverige, kunde han tänka sig att göra det – och jag hoppas att han gör som han velat i många år, nämligen skriver en bok om det hela för en amerikansk publik.

Jag hade ett långt samtal med Dolinsky, som i 26 år var redaktör och kolumnist på San Francisco Chronicle, bland annat på utrikesredaktionen, om Annika Östberg Deasys fall och hur det uppfattats i en kalifornisk kontext. Det mesta av samtalet var "off the record", men vi gick noga igenom vad som var "on the record" och en del av det kan ni se nedan.

Debatten om den svenska mediebevakningen av Annika Östberg brakade under de dagar vi hade kontakt plötsligt loss, och kritik fördes fram i alla möjliga medier – från bloggar och debattinlägg till nyhetstexter och TV- och radiosändningar (det här inslaget sändes i Ekot massvis av gånger).

Kritiken hade en hel del poänger, anser jag, för visst är det så att rapporteringen bortsett från exempelvis brottsoffren. Givetvis kan omfånget och intensiteten i mediebevakningen ifrågasättas. Men kritiken innehöll också på många håll en märklig brist på empati, nyansering och faktakoll, samt en helt osund identifikation med det kaliforniska rättsväsendet.
Decennier efter att Annika Östberg Deasy dömts av två stycken amerikanska domstolar (ett för vardera mordet) ställs hon inför en svensk blogg- och kommentatorsdomstol, som vill hamra in för evigt att hon är polismördare (uttrycket "bloggdomstol" har jag lånat av en kommentator här).

Jag refererade detta för Mr Dolinsky, och berättade alltså för honom att många kritiker anser att svenska journalister glorifierat henne och utmålat henne som en hjältinna. Han svarade senare i ett mail att han anser att det sätt på vilket hon rehabiliterat sig själv i fängelset ÄR heroiskt ("the way she rehabilitated herself in prison IS heroic") och efter ett samtal med honom skrev jag följande citat:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Som ni förhoppningsvis ser rycker Dick Erixon inte bara ut en mening för att misskreditera fyra sidor i tidningen, han rycker till och med ut den ur sitt korta sammanhang. Lewis Dolinsky var mycket, mycket, mycket noga med att han inte vill förringa hennes brottsliga bakgrund. Men han har, som så många andra blivit djupt berörd över hur hon rannsakat sig själv och förändrats.

Här är fler saker han sade (jag återger bara sådant som han skrivit i sitt mail och redan godkänt som citerbart, för att slippa kolla alla de citat som finns i mina intervjuanteckningar):
...while acknowledging the seriousness of the crimes, I still think she should have been freed, or at least transferred to Sweden, a good while ago. She didn't fire the gun, she has shown remorse, she has rehabilitated herself, she has done good works in prison, and she is no threat to society. In fact, she can be an asset to society.
(– – –)
–She has become a responsible and valuable human being, who is now worthy of admiration.
She ain’t perfect, but I have never heard anyone who has met her in the past 20 years say anything negative about her. One prison guard told me that she could live next door to him any time.
Det är givetvis upp till Dick Erixon att välja att bortse från en människas personliga utveckling under 27 år, och något han får leva med. Men att det finns andra som tar hänsyn till den har givetvis sin plats med några meningar i ett reportage.

Det kan tilläggas att Lewis Dolinsky – som fick höra talas om Annika Östbergs fall av en ren slump, via den dåvarande slovenske (!) konsuln i San Francisco – har följt alltsammans i cirka tio år. Han har läst utredningarna, besökt Annika i fängelset, och även rest till Lakeport och talat med berörda människor där. Han har dock hittills aldrig skrivit något om det hela, utan engagerat sig av ren medmänsklighet. Jag hade gärna citerat honom mycket mer än vad jag fick plats med i Svenska Dagbladet.

Gunilla Kinn

19 comments:

  1. Din text i SvD är faktiskt ganska balanserad. Men en fråga är: varför ge Annika Östberg all denna uppmärksamhet över huvud taget?

    Jag kan tänka mig ett enda behjärtansvärt syfte, nämligen att avskräcka andra från att välja Annikas livsstil "pre-prison".

    ReplyDelete
  2. Det är väl alldeles utmärkt om man kan avråda andra från att till exempel pröva heroin. Tänk så många missbrukarkarriärer som skulle kunna ha förhindrats i fall Annika Östberg Deasy hade tillåtits komma ut i samhället för, säg, 20 år sedan*) för att till exempel prata med ungdomar på glid.

    *) Byggt på att en initierad amerikan gjort bedömningen att det hade varit rimligt om hon hade fått sitta i fängelse 7-8 år. Han ville inte stå för detta i tidningen, eftersom han var rädd att framstå som "soft on crime". Jag avfärdade det genom att säga att de svenska läsarna inte skulle tänka så och att jag inte skulle skriva för en amerikansk tidning – men när jag läser en hel del av det som skrivs på nätet inser jag att det finns en hel del mentala Lakeportbor även här.

    ReplyDelete
  3. Varför all uppmärksamhet..? Tja, det är en bra story, såklart. That's why.
    Annika Östberg Deasys öde är extremt ovanligt och unikt. Den har ju fått sitt eget liv också. Katarina Helmersson gjorde en intressant spaning kring detta i Godmorgon världen igår.

    I just detta fall tror jag att redaktionen på SvD tyckte att det i veckan hade varit många nyhetsartiklar som handlade om hur Annika Östberg Deasy flyttats till Sverige, men att det helt enkelt inte var så välkänt för läsarna vad som egentligen hade fört henne till fängelset från början.

    Förutom att det kan vara relevant att avskräcka folk från att bli heroinmissbrukare etc (eller att hjälpa föräldrar tidigare se tecken på att deras barn är på glid) så tycker jag att det kan vara bra för alla människor att se hur man kan förändras och att det finns hopp även för den mest förtappade. Ett påskbudskap så gott som något.

    För övrigt håller jag med Cajsa, som skrivit här på bloggen att hon inte förstår varför Annika Östberg ska hållas borta från TV-sofforna. Jag tror inte det gynnar henne att inleda någon slags kändiskarriär, särskilt inte om det kommer att väcka så mycket ont blod som man sett på sistone. Men jag förstår inte varför hon inte så småningom skulle kunna framträda och berätta hur allt har blivit. Även före detta brottslingar har yttrandefrihet.

    Som jag uppfattar det är det just förändringen och självrannsakan etc som de journalister som skrivit om henne efter att varit på California Institution for Women har fascinerats av och glorifierat, knappast mördandet.

    Sedan kan man komma ihåg att ingen journalist skrev om Annika Östberg Deasys öde överhuvudtaget de första nio, tio åren hon satt häktad/fängslad. Hon var fullkomligt ensam i en isoleringscell den allra första tiden, med undantag för att advokaterna kom då och då och att hennes son besökte henne två gånger.

    Sedan tror jag förstås inte att Annika östberg Deasy VILL bli mediekändis nu. Hon vill nog bara ha lugn och ro, både på Hinseberg och när hon så småningom släpps ut.
    Så småningom kommer hon säkert att låta sig intervjuas. (Och isåfall tror jag knappast att det kommer att leda till att en massa ungdomar drömmer om att bli tjyvar och narkomaner och mördare i framtiden.)
    Men att hon ställt upp i så många intervjuer hittills beror ju på att hon och hennes mamma på 90-talet insåg att de möjligen hade en chans att få igenom transfern till Sverige ifall medierna uppmärksammade det.

    ReplyDelete
  4. Gunilla, med "faktiskt" menade jag att du hade låtit flera olika källor kommit till tals och att artikeln inte var en tårdrypare rakt igenom. Men det märks att du förutsätter att Annika Östberg inte var den som var en drivande kraft eller avfyrade något vapen eller använde kniven.

    Har du för dig själv ställt upp hypotesen att Annika Östberg kan ha varit den drivande kraften bakom tre mord? I så fall undrar jag vilka omständigheter som du åberopat för att kunna avfärda hypotesen. Hennes egna ord?

    ReplyDelete
  5. Tja, jag har ju redovisat källorna, även om jag inte lagt ut alla intervjuer eller listat alla jag talat med.

    Men man kan väl säga att min samlade bedömning är att det verkar väldigt mycket mer sannolikt att det var Chris vad-han-nu-hette-i-efternamn som begick ett mord 197(2?) än att det var Annika Östberg Deasy som begick ett dråp, liksom att Bob Cox var den drivande kraften - givet vad de verkar ha varit för typer, med en historia av grov kriminalitet.

    (Någon, jag minns inte vem men kanske Annikas advokat? sade att Bob Cox skrev en lapp i samband med sitt självmord där han ville befria Annika från skuld. Men det har jag inte kollat.)

    Jag önskar att jag skulle kunna citera ur Tom Alandhs första film, där folk som var med 1981 (utredare, advokater, en man från Stockton som behandlade både Deasy och Cox i ett missbruksprogram) talar om förhållandena och beskriver personerna.

    Sedan har jag tänkt på de pressade förhållanden som Östberg Deasy befunnit sig i, i 27 år. Hon har korsförhörts, pressats, utretts, bespottats, vänts ut och in på hur många gånger som helst. Hon har hela tiden stått fast vid att hon bär skuld och känner ånger, men att hon inte kan se att hon begick mord. Hade hon verkligen varit den drivande kraften borde hon ha klappat igenom och erkänt mer än vad hon gjort för ganska länge sedan... Men som sagt, jag ska försöka få fram kopior av domarna och utredningen.

    ReplyDelete
  6. Förresten, jag talade med presstaleskvinnan på Kaliforniens fångvårdsmyndighet och bad om ett visst dokument, nämligen det som ska ha skrivits 1994 och där delstaten förklarar för svenska regeringen varför den anser att Annika Östberg Deasy är en så farlig och förtappad brottsling att de absolut inte kunde släppa henne. Hon bara skrattade åt mig och sade att något sådant dokument skulle hon absolut inte kunna plocka fram -- hennes fögderi handlar om 170 000 personer, och det är inte bara att plocka fram papper bara så där. (Det går säkert via justitiedepartementet i Stockholm, i och för sig.)

    ReplyDelete
  7. Gunilla, har inte USA något slags offentlighetsprincip som du skulle kunna ha använt att slå den där presstaleskvinnan i bakhuvudet med?

    ReplyDelete
  8. Jovisst, USA har Freedom of Information Act, men den är inte precis lika generös som den svenska offentlighetsprincipen.
    Enligt vad jag fått höra tar det ofta flera månader innan man får besked (man måste skicka in en skriftlig begäran om det man vill ha ut) men det kan gå snabbare.

    Nu hade jag ingen önskan att slå henne i bakhuvudet.
    Däremot tycker jag, som jag skrivit här tidigare, att det är lite tokigt att kaliforniska myndigheter tidigare klagat på en missvisande Annikabild i svenska medier. De har haft full frihet att balansera Annikas PR-offensiv...

    Men när jag kom till CIW-förhöret 2005 fick jag inte sitta med, trots att jag hade flugit över hela landet. Anledningen var att man skulle ha anmält intresse flera veckor tidigare, och då visste inte jag att jag fick åka. De hänvisade till säkerhetskontroller och platsbrist (trots att det fanns lediga stolar), det gick inte att komma runt. Så jag har en hangup med Board of Parole, kan jag erkänna.

    Jag fick betalt för en (1) dags arbete för min text, alltså 8 timmar. Jag lade ner kanske 2,5–3 lååånga dagars jobb (låååånga dagar uppstår när man jobbar i många tidszoner – från Stockholm till Kalifornien).
    Självklart hade jag kunnat jobba ännu mer med att ringa runt och fixa information, och det hade jag säkert gjort också om det inte hade varit för att texten till sist skulle in i tidningen.

    ReplyDelete
  9. Uppskattade såväl din balanserade artikel i svenskan som ditt balanserade inlägg ovan. För mig är det otroligt märkligt att mediabacklashen just nu har - som du skriver - en helt osund identifikation med det kaliforniska rättsväsendet.

    Ibland kastar sig folk över mig - i min egenskap av jurist - och ropar efter längre straff och hårdare bud i det svenska rättsväsendet. Utan att ens verka reflektera över att Sverige är ett förhållandevis säkert och tryggt land med lite kriminalitet. Få ger sig tid att tänka ett steg längre och se att det är samhället som ger lägre kriminalitet - inte straffen i sig. Generellt längre straff och hårdare nypor skulle knappast göra svenskarna en tjänst.

    Därför är det så väldigt tråkigt att läsa hur bloggare och journalister inte ser Annikas styrka att ha klarat över ett kvarts sekel i amerikanskt fängelse - för medhjälp och efter en mycket tveksam rättegång om jag har förstått saken rätt. Helt främmande för svenska förhållanden.

    En liten parallell till FN kommer på bloggy inom kort..

    ReplyDelete
  10. Gunilla, du ger mig viss insikt i att grävandet efter "sanningen" på fältet kan vara rätt krävande. Så jag "cuttar dig some slack".

    ReplyDelete
  11. Elina Jonsson, varför skall vi vara nöjda med ett "relativt" tryggt land, när brottsligheten i Sverige breder ut sig, blir allt mer organiserad och allt grövre därigenom?

    ReplyDelete
  12. Tack Tristan Hugo,

    Det är en av avsikterna med bloggen och transparensen, att ni ska få insikt. ;-)

    ReplyDelete
  13. Låter bra Gunilla att du pratar om transparans och objektivitet samt förmåga att sätta sig i helikopterperspektiv. Att läsa på och sätta sig in i olika personers sanning att skriva så att var och en får tolka utan att själv lägga orden i muun eller påstå att du står för sanningen.

    Ser hur du utvecklar resonemanget inte invecklar.

    Bra...

    Leroy

    ReplyDelete
  14. Kanske lite som det jag förut försökte poängtera för Tristan. : http://tristan-hugo.blogspot.com/2009/03/jag-kanner-mig-lurad.html

    Efter flera långa diskussioner med Tristan om objektivitet och helikopterperspektiv på olikasidor och bloggar ser jag så klart att helheter måste kunna få bli belysta och sanningar, verkligheter har rätt att få bli belysta även om en del har svårt att se vad som är vad. Diskussioner är viktiga, låt därför var och en bilda sig uppfattning om den bild du vill lyfta och få belyst.

    Varje väderkvarn du lyfter är upp till betraktaren att förstå eller ifrågasätta. lämna därför en del av frågorna du får därhän. Hur som hellst så kan man så klart förlöjliga eller ifrågasätta språket eller den verklighet som råder.

    Tror dock att verkligheten hinner ikapp och insikt faktiskt förr eller senare gör att man inser kan erkänna egna fel och brister. Det beror nog på stolthet, kunskap eller ålder inte på det man skriver utan det man erkänner eller visar sig ha insikt om. många har svårt att tala om lika tydligt som du gör. Fortsätt men se upp för att hamna i polymik med tidstjuvar be dom skicka ett PM eller en E-post i stället.


    Skriv i lugn och ro, fortsätt åka runt och gräva raportera- sälj. Se till att få betalt för all research du gör och inte fasta i polymik med en del av oss tyckare/bloggare eller kommentatörer.

    Låt bloggen leva sitt eget liv och kolla bara av då och då. Se till så att inget otillbörligt skrivs. Observera ett tag.

    Tar själv en liten paus ett tag.

    Hörs.

    Leroy

    ReplyDelete
  15. Tristan Hugo - jag skriver inte att jag är "nöjd" med ett "relativt" tryggt land. Jag skriver att människor som kräver längre och hårdare straff istället borde stanna upp och se att den svenska modellen har resulterat i ett av världens tryggaste länder. Därmed inte sagt att vi inte ska utveckla den svenska modellen vidare och uppnå ett ännu säkrare och tryggare samhälle.

    Enligt Failed States Index 2008 är Sverige det tredje tryggaste landet i världen.
    http://tinyurl.com/7cf9vu

    ReplyDelete
  16. "Se till att få betalt för all research du gör och inte fasta i polymik med en del av oss tyckare/bloggare eller kommentatörer.
    Låt bloggen leva sitt eget liv och kolla bara av då och då."

    Haha, det var många bra poänger!

    ReplyDelete
  17. Anar projicering på meningen "Tar själv en liten paus ett tag." och tyckte det var lite underhållande :)

    ReplyDelete
  18. Elina en liten paus kan vara en micropaus.

    Men ibland kan det räcka. Att oservera ett tag hur allt utvekclar sig då man äger en blogg kan vara bra. Man har ju rätt att ingripa om man tycker det håller på att spåra ur.

    Jag tycker och beudrar Gunilla som kan hålla så många bollar i luften samtidigt. Häromdagen så tippsade jag en kompis som skall åka till New York om hennes sida. Så hon kunde få tipps om saker o ställen att besöka.

    Vilken källa som finns. Tänk vad bra att dela med sig.

    Leroy

    ReplyDelete